Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Språk- och nationalitetslagstiftning - Statsflagga - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Finland (Statsflagga—Förhistoria)
404
talas av flertalet av invånarna inom
äm-betsdistriktet, och, om distriktet är
tvåsprå-kigt, jämväl äger förmåga att i tal och skrift
använda rikets andra språk. Tjänstemän i
statsrådet och vid centrala verk höra till
denna kategori. Av tjänsteman i enspråkigt
distrikt erfordras, om han icke bekläder
domarbefattning, endast förmåga att förstå
landets andra språk. Domare i enspråkigt
distrikt bör kunna i tal använda sagda språk.
Om lägre tjänstemäns samt betjäntes
språkkunskap stadgas genom förordning, om
officerares språkkunskap i särskilda bestämmelser.
Litt.: Bland viktigare lagar märkas
regeringsformen för F. 17 juli 1919,
lantdagsord-ning för storfurstendömet F. 20 juli 1906 med
ändringar 31 dec. 1917, 29 maj 1918, 22 okt.
1918 och 17 april 1919, vallag 20 juni 1906,
lag om val av elektorer för val av republikens
president 19 dec. 1922, lag om riksdagens
granskning av statsrådsmedlemmarnas
äm-betsåtgärder 25 nov. 1922, lag om riksrätten
25 nov. 1922, kommunallag för
landskommuner, kommunallag för städer och
kommunalvallag, alla tre 27 nov. 1917 (ändringar i
kommunallagarna 27 mars 1919 och 21 febr.
1925 samt i vallagen s. d.), kyrkolag för
evangelisk-luterska kyrkan i F. 9 dec. 1868 med
åtskilliga ändringar och förordning ang.
grekisk-katolska kyrkosamfundet i F. 26 nov.
1918 med ändringar bl. a. 14 jan. 1925.
För tiden före 1919 jfr R. Erich, »Das
Staatsrecbt des Grossfürstentums F.» (i »Das
öffentliche Recht der Gegenwart», bd XVIII,
1912). Om F:s nuv. författning se C. A.
Reu-terskiöld, »F:s regeringsform» (i Finsk Tidskr.
1919); R. A. Wrede, »Grunddragen av F:s
rätts-och samhällsordning» (1921); E. Estlander,
»Bidrag till tolkningen av regeringsformens
stad-ganden om budgeten» (i »Festskrift för R. A.
Wrede», 1921), och R. Hermanson, »F:s
stats-författningsrätt» (1924), samt R. Erich, »La
constitution finlandaise» (i Revue de Droit
International des Sciences Diplomatiques,
Po-litiques et Sociales 1924). B. C. Carlson.
Statsflaggan utgöres av en rektangelformig
duk med ultramarinblått kors på vit botten.
Korset delar flaggan i fyra rätvinkliga, lika
höga fält. I mitten av korset är anbragt F :s
vapen. Flaggans dimensioner äro: hela höjden
11, hela längden 18 enhetsmått, korsets bredd
3 enhetsmått, längden av de inre fälten 5,
av de yttre 10 enhetsmått. Som handelsflagga
föres statsflaggan utan vapen. Som
örlogs-flagga föres statsflaggan tretungad. E-c A-i.
Förhistoria. De äldsta
stenåldersfyn-den, sammanfattade under namnet S u
o-musjärvigruppen, tyckas härstamma
från tiden för Litorinahavets maximum.
Kulturellt motsvara de den skandinaviska
kök-kenmöddingtidens men visa en närmare
anknytning till fynd från Estland och n. v.
Ryssland; det förefaller sannolikt, att F.
mottagit sina första invånare från ö. och s.
På grundvalen av denna primitiva kultur
framväxer under ständig kontakt med
utvecklingen i Ryssland den boplatskultur,
uppburen av ett jägar- och fiskarfolk, som under
stenålderns senare del behärskar hela östra,
mellersta och norra F. och även gör sig starkt
gällande i landets s. v. delar. Denna s. k.
kamkeramiska kultur, kanske
uttryck för ett finskt-ugriskt folk,
kännetecknas framför allt av det lergods, som givit den
dess namn; de rikaste fynden härstamma från
Karelen.
Under stenålderns senare del visar sig i
sydvästra F. en fyndgrupp med radikalt
avvikande fornsaksformer, gravskick o. s. v. Det
är en gren av den kontinentalgermanska
stridsyxkulturen eller s n ö r k e r
a-miska kulturen, som med utgångspunkt
på tyska Östersjökusten utbreder sig norrut
bl. a. till F. Den representerar möjl. en
indo-germansk befolkning, som kände jordbruk och
boskapsskötsel och var de kamkeramiska
stammarna kulturellt överlägsen. Genom
sammansmältning av båda grupperna uppstår under
stenålderns slutskede i sydvästra F. ett nytt
kulturskikt, den s. k. K i u k a i s k u 11
u-r e n, bl. a. kännetecknad av allt livligare
förbindelser med Sverige. — Fynden på Åland
från tiden före stridsyxkulturen tillhöra ej
den kamkeramiska kulturen utan den s. k.
östsvenska boplatskulturen.
Fåtaliga äro i F. bronsåldersfynden. Två
olika grupper med olika kulturförbindelser
kunna särskiljas: den ena i s. v. med gravar
och fornsaker av vanlig skandinavisk art,
den andra inne i landet, i n. och i ö., med
föremål, till vilka analogier kunna uppletas
i Centralryssland. Den förra, fyndrikare
gruppen är identisk med svensk
bronsålderskul-tur, den senare en fortsättning av den östligt
orienterade kamkeramiska kulturen.
Liksom i stora delar av Skandinavien
saknas i F. fynd från den äldsta järnåldern, den
förromerska tiden. Först med århundradena
närmast e. Kr., den romerska tiden, bli
fynden åter rikligare. Den äldsta
järnålders-bosättningen koncentrerar sig på Egentliga
Finland och nedre Satakunda med utlöpare
upp mot s. Österbotten, d. v. s. på områden,
som redan för bronsåldern äro landets
viktigaste fyndcentra. Småningom sprida sig
fynden och bosättningen längs älvarna inåt
landet, i synnerhet till s. Tavastland, medan
Nyland förblir väsentligen fyndtomt. I dessa
fynd dominera fornsaker av omisskännlig
östbaltisk prägel; de uppfattas som
vittnesbörd om västfinska stammars invandring till
västra F. Ett svenskt inslag visar sig fiämst
i importen av lyxvaror. De direkta
förbindelserna med de finsk-ugriska stammarna i
Ryssland ha däremot spelat en mera underordnad
roll. På grundvalen av baltiska och svenska
typer utvecklas efter hand säregna inhemska
fornsaksformer, som under folkvandringstiden
och än mer under vikingatiden förhärska i
fynden. Under folkvandringstiden tillväxte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
