Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Finland (Historia)
406
pätagligen det svenska inflytandet — i
synnerhet i s. Österbotten vittna talrika fynd om
svensk bosättning — för att under
vikingatiden åter avtaga; blott på Åland är
järn-ålderskulturen praktiskt taget alltigenom
svensk. Medan i västra F. de förhistoriska
fynden taga slut under 1100-talet, blomstrar
i s. Savolaks och i s. Karelen, som först under
slutet av folkvandringstiden tyckes ha fått
en bofast befolkning, ända fram till 1300-talets
början en rik och särpräglad heden kultur.
Litt.: J. Ailio och A. Hackman, texten till
kartbladen 49—51 i »Atlas över F. 1910»; A.
Europæus, A. M. Tallgren och A. Hackman, art.
»Finnland» i M. Eberts »Reallexikon der
Vor-geschichte», III (1925); bibliogr. i Finska
Fornminnesföreningens Tidskrift, XXVII (1916),
Suomen Museo, XXIV (1917), och Finskt
Museum, XXXIII (1926). C. A. N-n.
Historia. Om F:s historia före
kristendomens införande se ovan, avd. Förhistoria.
Huruvida den svenska befolkning, som tidigt
visar sig vara bosatt flerstädes på F:s kuster,
är en direkt arvtagare till järnålderns
skandinaver är en vetenskaplig tvistefråga. Åtm.
på Åland är detta fallet, sannolikt även
delvis i s. v. F., i v. Nyland och möjl. i södra
Österbotten.
Kristendomen vann fast fot i F. genom
Erik den heliges korståg på 1150 talet, men
den församling, som upprättades av biskop
Henrik (se d. o.), hotades länge av hedniska
tavaster och kareler. Först genom Birger
jarls korståg, antagl. 1249, vanns större
trygghet. Tavastland kuvades, och
Tavaste-hus slott uppfördes. Samtidigt ökades F:s
svenska befolkning synbarligen genom
inflyttning från Sverige. Genom Tyrgils Knutssons
fälttåg (1293) och freden med Novgorod i
Nöteborg (1323) blevo katolicismen och
svenska väldet befästa i F. Novgorod avstod till
Sverige de karelska gisslalagen Savo, Jäskis
och Äyräpää. Gränsen drogs från Systerbäck
till Vuoksen och s. Sairna. Många anse, att
den härifrån sträckte sig norrut till Ishavet;
sannolikare är, att den gick till Bottenhavet,
där den senaste forskningen tror sig ha funnit
gränsfloden i det lilla Pattijoki (Paatsjoki).
Snart kom emellertid området härifrån norrut
att befolkas av finländska kolonister,
varigenom också norra Österbotten underlades
svenska kronan.
Svensk lag och samhällsform infördes nu.
Skatteuppbörden, som sedan Birger jarls tid
skett för svenska kronan, ordnades efter
lokala, »nationella» förhållanden.
Kyrkan vann allt större stadga. Under
landets förste inhemske biskop, Magnus I,
1291—1308, flyttades biskopssätet till Åbo.
Vid Håkan Magnussons konungaval (1362)
stadgades, att österland (F.) som ett eget
biskopsdöme och lagmansdöme skulle äga
rätt att deltaga i konungavalen. Under slutet
av medeltiden gjorde sig stormansväldet
starkt gällande i F. Mäktiga länsinnehavare
voro bl. a. Bo Jonsson Grip, som till sin död
(1386) innehade hela F. i förläning, Karl
Knutsson, som 1440—48 innehade alla slott
och län i F. och residerade på Viborg, samt
Erik Axelsson Tott, vilken från 1457 till sin
död 1481 var herre över Viborgs och
Tavaste-hus län. Vid sidan av de världsliga
stormännen utövade Åbobiskoparna ett mäktigt
inflytande. Ryktbarast bland dem är Magnus Olai
Tavast (biskop 1412—50), som grundläde
Nå-dendals kloster. 1435 uppdelades F. i två
lagsagor, Söderfinne och Norrfinne.
Statsväsendet var under medeltiden blott föga
utvecklat, och handeln låg i hansans händer.
Städerna voro sex: Åbo, Ulfsby, Viborg.
Pau-mo, Borgå och Nådendal. Det moskovitiska
väldets tillväxt under Ivan III Vasiljevitj
och den fortgående kolonisationen från
svenska sidan boitom Nöteborgsfredens
gränslinje förde från 1473 till ständigt förnyade
vapenskiften. Till skydd mot de ryska
överfallen anlade Erik Axelsson Tott 1475
Olofs-borg, senare kallat Nyslott. De ryska
anfallen kulminerade 1495, då Knut Posses
energiska försvar räddade Viborg, och 1496, då
fienderna härjande trängde djupt in i landet.
I mars 1497 slöts ett stillestånd på sex år,
som senare ofta förnyades, utan någon
förändring av besittningsförhållandena. I
början av 1500-talet, under Svante Stures
riks-föreståndarskap, härjades kusterna av
danskar, och efter Sten Sture d. y:s död
erövrade Kristian II även F.
Sedan Gustav Vasa efter Stockholms fall
1523 sett sig i stånd att sända trupper till
F., blev det danska väldet krossat även där.
Reformationen predikades i F. först av Peder
Särkilaks, och där liksom i Sverige tog
konungen ledningen av reformationsverket om
hand. I Martin Skytte (biskop 1528—50) fick
han ett lydigt verktyg för sina planer.
Mikael Agricola (se d. o.), slutligen biskop, 1554
—57, blev F:s egentlige reformator. Som
författare till finska kyrkliga skrifter samt
översättningar från bibeln lade han grunden
till den finskspråkiga litteraturen. I
ekonomiskt avseende var Gustav Vasas regering en
tid av rik blomstring. Helsingfors
grundlädes 1550, och ett ivrigt arbete ägnades åt
de öde inre bygdernas, de s. k. erämarkernas,
befolkande. Kriget med Ryssland 1555—57
hämmade ieke i väsentligare mån landets
ekonomiska utveckling. Hertig Johans
finländska hertigdöme (1556—63) slutade efter
en kort tid av glansfullt hovliv på Åbo slott
med hans tillfångatagande. F. led mycket av
det krig mot Ryssland, som utbröt i början
av Johan III:s regering. Under krigets
lopp blev F. storfurstendöme 1581. Genom
freden i Teusina (1595) fastställdes
gränsen, så att den numera kom att gå från s.
Saima norrut mot Ishavet. Under kampen
mellan hertig Karl och konung Sigismund
blev F. åter krigsskådeplats. Befälhavaren i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
