Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Finland ^Historia)
408
F., riksmarsken Klas Eriksson Fleming,
vägrade att efterkomma hertig Karls och
riksrådets befallningar och fäste ej heller avseende
vid besluten på Söderköpings riksdag (1595).
Han förlitade sig på sina från ryska fejden
lediga trupper, vilka voro förlagda i
borgläger. Men borglägret tryckte tungt på
allmogen, och slutligen bröt missnöjet ut i en
resning av Österbottens bönder, vilka eggats
därtill av hertig Karl. »Klubbekriget» (1596
—97) slutade med de oordnade bondehoparnas
nederlag vid Ilmola å (24 febr. 1597). Efter
Flemings död s. å. sökte Arvid Stålarm i
spetsen för den finländska adeln
upprätthålla F:s särställning i riket, men 1599
kvävdes motståndet i blod. För F:s fredliga
utveckling medförde Gustav II Adolfs
regering betydande vinningar. Genom freden i
Stolbova (1617) tryggades gränsen mot
Ryssland. Åbo hovrätt bildades 1623, och nya
läroverk inrättades. Ännu mer
välsignelse-bringande blev den tid under Kristinas
regering. då Per Brahe var F:s generalguvernör
(1637—40 och 1648—54). I synnerhet
främjades då undervisningsväsendet. Trivialskolor
och pedagogier inrättades, och 1640
grundlädes Åbo akademi, som blev en huvudhärd för
bildningsarbetet. Nya städer anlades.
Adelsväldet och förläningsväsendet slogo emellertid
djup rot i landet. Grevskapen och
friherrskapen upptogo så gott som hela F.
Särskilt olycklig var ställningen i Keksholms
län, vars öden voro nära förbundna med
F:s, sedan det genom freden i Stolbova
förenats med riket, ehuru det ej ännu
ansågs höra till F. Förgäves sökte man
förmå dess grekisk-katolska befolkning att
övergå till luterska läran, och lika fruktlöst sökte
man stävja ämbetsmännens ofog och
egennytta. När hela området slutligen förlänades
åt ett antal adelsmän, förvärrades
förhållandena ytterligare. Då Ryssland under Karl X
Gustavs krig överföll det på trupper blottade
F., blev länets grekisk-katolska befolkning,
som anslutit sig till ryssarna, till stor del
nedgjord eller tvungen att utflytta, medan
luteraner från F. i stället invandrade. Efter
stille-ståndet i Vallisaari 1658 och freden i Kardis
1661 blev Keksholms län närmare anslutet till
F.än tidigare. Karl XI :s regering kännetecknas
i F. genom reduktionen och indelningsverket.
Rusthållsinrättningen slutfördes på 1680-talet,
roteringen ordnades genom på 1690-talet
ingångna knektekontrakt. Den finländska
indelta armén bragtes till en styrka av 10.200
man. I religiöst avseende rådde den strängaste
ortodoxi under biskoparna Johannes Gezelius
d. ä., 1664—90, och dennes son Johannes
Gezelius d. y., 1690—1718, vilka i hög grad
främjade skolväsendet och folkbildningen.
De fruktansvärda missväxterna under Karl
XI :s senaste regeringsår bilda inledningen till
de många olyckor, som under stora nordiska
kriget hemsökte landet. Sedan F. under
krigets första skede fått utstå ständigt förnyade
knektutskrivningar, som blottade landet på
försvarskraft, blev det efter Karl XII:s
nederlag vid Poltava ett lätt byte för tsar
Peter: 1710 föll Viborg; nederlagen vid
Päl-käne (1713) och Napo (1714) lämnade landet
helt i fiendens våld. En stor del av invånarna
flydde ur landet. De kvarstannande prisgåvos
åt fiendens godtycke, och landet blev ett rov
för den vildaste ödeläggelse. Den ryske
övergeneralen, furst Michail Golitsyn, sökte
visserligen lätta bördorna, men han mäktade
endast i ringa män hämma Stora ofredens
fasor. Freden i Nystad (1721), varigenom s.
och s. ö. Karelen, med städerna Viborg,
Keks-holm och Sordavala, avträddes till Ryssland,,
beredde en länge efterlängtad befrielse från
lidandena. Efter freden fick befolkningen i
F. betydande skattelindringar;
undervisningsanstalterna och administrationen
återuppiät-tades. Folkmängden återväxte snabbt. I den
med Ryssland förenade delen av F. råkade
allmogen i tryckt ställning genom
förlä-ningar åt ryska herrar, varigenom s. k.
dona-tionsgods (se d. o.) i dessa nejder uppkommo.
Under kriget 1741—43 översvämmades F.
åter av ryska trupper, och i ett manifest av
18 mars 1742 (g. st.) talade kejsarinnan
Elisabet om F:s förening med Ryssland som en
särskild stat. Genom freden i Åbo (1743)
till-ryckte sig Ryssland ett betydande område
intill Kymmene älv, med städerna
Fredriks-hamn, Villmanstrand och Nyslott. Återstoden
av frihetstiden utmärktes främst av en stark
ekonomisk uppryckning. Sveaborgs
fästnings-bygge var ägnat att väcka förhoppningar
om större trygghet. F:s utveckling fortgick
i stort sett oförändrad under Gustav III:»
regering. Storskiftet fick fart genom en
förordning av 1775; landet indelades i sex län
(förut fyra); en andra hovrätt inrättades i
Vasa 1775. — Befälhavaren över
Savolaks-brigaden, Göran Magnus Sprengtporten,
började på 1780-talet uppgöra planer om F:s
lösslitande från Sverige. De s. k.
självständig-hetsmännens stämplingar (Liikalanoten 9 aug.
1788) sammankopplades under kriget mot
Ryssland 1788—90 genom den s. k.
Anjala-förbundsakten (seAnjalaförbundet) 12
aug. 1788 med officers- och adelsoppositionens
strävanden att nödga konungen att
sammankalla ständerna. Dessa intriger ledde till
krigsoperationernas avstannande men även
till att självständighetsrörelsen, som väckte
allmän ovilja utanför de intrigerande
officers-kretsarna. sönderföll. Efter strider med
växlande vapenlycka slöts 1790 i Värälä en fred
utan gränsförändringar. Under Gustav IV
Adolf fortgick det fredliga nydaningsarbetet.
Alexander I lät 21 febr. 1808 sina trupper
under v. Buxhævdens befäl utan
krigsförklaring övergå gränsen. Den underlägsna
finländska armén retirerade norrut på två
avdelningar, huvudstyrkan under överbefälhavaren
Klingspor, trupperna i Savolaks under J. A.
Cronstedt, till närheten av Uleåborg. Södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
