Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
Finland (Historia)
410
F. besattes av ryssarna. Sedan Svartholm
givit sig (18 mars), koncentrerade ryssarna
sina ansträngningar mot Sveaborg, som
överlämnades åt fienden av C. O. Cronstedt (se
d. o.) 4—6 maj. De framgångar, som vunnits
i n. vid Siikajoki, Revolaks och Pulkkila (18
och 27 april samt 2 maj), kunde härefter ej
bli av större betydelse, i synnerhet som
förstärkningar från Sverige nästan helt uteblevo.
V. armén under C. J. Adlercreutz segrade vid
Lappo (14 juli), och ö. armén återtog under
J. A. Sandels en stor del av Savolaks, men
ryska förstärkningar tvungo de finländska
trupperna till återtåg. Häiunder ledo de ett
avgöiande nederlag vid Oravais (14 sept.).
Åtei tåget mot norden fortsattes, och efter
konventionen i Olkijoki (19 nov.) utrymdes F.
till Kemi älv. De kombinerade ryska anfallen
ledde till att genom konventionen i Seivis (25
mars 1809) huvuddelen av den finländska
armén kapitulerade. Det olyckliga kriget
slöts genom freden i Fredrikshamn 17 sept.
1809. Sverige avträdde där de finländska
länen jämte Åland och Västerbotten intill
Torne och Muonio älvar.
Redan förut hade F. inför vapnens hot
hyllat Alexander I som sin härskare.
Kejsaren befallde i juni 1808, att deputerade
för de fyra stånden skulle sändas till
Petersburg för att överlägga om F:s framtid. I Åbo
stift och län skred man till val först på
hösten, sedan en förklaring erhållits, att
deputa-tionen (sedermera kallad Finska
deputatio-nen) ej skulle betraktas som ett ständermöte.
Den rådde kejsaren att sammankalla en
laut-dag, och denna tanke förverkligades genom
Borgå lantdag. Lantdagen, som mot
deputa-tionens önskan sammankallades före
fredsslutet, mottog Alexander I:s försäkran som
F:s storfurste om bibehållandet av landets
religion och grundlagar samt ståndens och
enskildas privilegier och rättigheter, varefter
ständerna 29 mars 1809 svuro kejsaren
trohet. I sitt tal vid lantdagens avslutande
19 juli förklarade kejsaren F:s folk
upphöjt bland nationernas antal. I enlighet
med lantdagens förslag inrättades ett
högsta styrelseverk, »regeringskonseljen» (från
1816 »kejserliga senaten»). Denna delades i ett
ekonomiedepartement för statsförvaltningens
ledning och ett justitiedepartement, som blev
landets högsta domstol. I Petersburg
upprättades 1811 en kommitté för finska
ärenden, varjämte en statssekreterare tillsattes,
som inför kejsaren-storfursten föredrog frågor
rörande F. S. å. återförenades den ryska
delen av F., det s. k. »Gamla F.», med det
Övriga landet under namn av Viborgs län.
G. M. Armfelt, som var kommitténs ordf.,
utövade intill sin död 1814 avgörande
inflytande på behandlingen av de finländska
frågorna. Härefter representerades F. hos
monarken främst av statssekreteraren R. H.
Rehbinder, efter kommitténs upplösning 1826
med titeln ministerstatssekreterare. 1812
hade Helsingfors förklarats för huvudstad,
och senare flyttades de centrala
ämbetsverken och universitetet dit. Under Nikolaus I
(reg. 1825—55) utövade generalguvernörerna
A. Zakrevskij, 1823—31, och furst A.
Mensji-kov, 1831—55, nästan despotisk makt. På
den senares initiativ utfäidades 1850 förbud
mot utgivandet av finskspråkiga skrifter av
annan än ekonomisk och religiös karaktär
(formligen upphävt 1860). I huvudsak
upp-rätthöllos dock den grundlagsenliga
ordningens former, ej minst genom
bemödanden av ministerstatssekreteraren greve
Alexander Armfelt, 1841—76. Samtidigt
märktes en stark nationell uppryckning, som stod
i samband med uppträdandet av män, sådana
som J. L. Runeberg, J. V. Snellman och E.
Lönnrot. Efter Alexander II :s tronbestigning
(reg. 1855—81) och Krimkrigets (1853—56)
slut inträdde en ljusning även i de politiska
förhållandena. Sedan ett utskott av landets
ständer, det s. k. januariutskottet (1862),
förberedelsevis uttalat sig om blivande
lantdags-ärenden, sammankallade kejsaren en lautdag
till Helsingfors, den första efter Borgå
lautdag. Ständermötet öppnades av Alexander II
18 sept. 1863 med ett trontal, vari han lovade
att efter tre år åter sammankalla ständerna,
varjämte förhoppning gavs om lantdagarnas
periodicitet. Under de närmast följ,
årtiondena bedrevs under ständernas medverkan ett
ivrigt reformarbete. Samtidigt begynte ett
staikt ekonomiskt uppsving efter de svåra
hungeråren omkr. 1867. En av ständerna
antagen lantdagsordning stadfästes 15 april
1869, en värnpliktslag 18 dec. 1878.
Emellertid väckte språkstriden (jfr Fennomani)
en allt djupare söndring i sinnena.
Fenuoma-nerna under G. Z. Yrjö-Koskinens ledning
yrkade på finskans herravälde i det officiella livet
och som bildningsspråk. Liberala partiets
förmedlingsprogram av 1880 förde icke till
förlikning. Inför fennomanernas oförsonlighet
växte den s. k. Vikingagruppen (se
Viking-e n) ut till ett »svenskt parti», som inom kort
vann majoritet vid lantdagarna inom två
stånd, ridderskapet och adeln samt
borgarståndet. Alexander III:s tronbestigning (reg.
1881—94) medförde till en början ej några
större förändringar. I greve Heiden, 1881—
97, fick landet en rysk-nationalistiskt sinnad
generalguvernör, men kallelsen av
fennomanernas ledare G. Z. Yrjö-Koskinen och ledaren
för det liberala partiet L. Mechelin till
ledamöter av senaten 1882 tycktes antyda
fortsatt samverkan mellan regenten och
ständerna. Dessas lagliga rättigheter utvidgades
t. o. m. 1885 genom motionsrätten.
Från den nationalistiskt sinnade ryska
tidningspressens sida hade en fejd öppnats mot
F:s konstitutionella ställning. Härur utspann
sig en polemik av vetenskaplig karaktär,
varunder de ryska författarna (Ordin m. fl.)
kraftigt gendrevos från finländskt håll (Mechelin,
J. R. Danielson-Kalmari och R. Hermanson).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
