- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 7. Fackelros - Frölunda /
411-412

(1927) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

411

Finland (Historia)

412

Ryska nationalistpressens yrkanden vunno
emellertid anslutning även i regeringskretsar.
Ett nytt angrepp mot F:s autonomi gjordes
1890 av generalguvernören Heiden, som vid
behandlingen av frågan om kodifikation av
F:s grundlagar framställde ett projekt till
reglemente för styrelsen av F :s län, vars
gillande skulle ha inneburit en förintelse av F :s
konstitution. Kodifikationsfrågan
överlämnades till en finländsk-rysk kommitté under
ryske ministern Bunges ordförandeskap. Där
sköts kodi fikationsarbetet helt åt sidan. De
ryska medlemmarna föreslogo utfärdandet av
lagar, gemensamma för kejsardömet oeh F.
Redan tidigare hade blandade kommissioner
tillsatts för att utarbeta förslag till det
finländska post-, tull- och myntväsendets
bringande i överensstämmelse med motsv.
institutioner i kejsardömet. Genom postmanifestet i
juni 1890 underställdes så det finländska
postverket ryska inrikesministeriet. Då oron i
landet kom till uttryck vid 1891 års lantdag,
sökte kejsaren i ett reskiipt lugna opinionen
medelst försäkringar, att det ej var hans
avsikt att ändra principerna för den i landet
gällande ordningen för den inre styrelsen. Vid
1894 års lantdag uttalade ständerna i
skrivelse till kejsaren förtröstan om att ej någon
åtgärd i kodifikationsfrågan skulle vidtagas
utan ständernas hörande. Ständernas
beslutsamma uppträdande och
ministerstatssekreteraren W. C. v. Daehns, 1891—98, kiaftiga
gensagor mot de ryska planerna torde ha
bidragit till att den Bungeska kommitténs
förslag tills vidare lämnades utan avseende.

De första åren av Nikolaus II :s regering
(1894—1917) förflöto i relativt lugn, men
hösten 1898 återupptogos de ryska angreppen,
då den ryske nationalisten generaladjutant
N. I. Bobrikov utnämndes till
generalguvernör. Hans förryskningsprogram upptog bl. a.
sammansmältning av den finländska armén
med den ryska, en ordning för stiftande av
s. k. rikslagar samt ryskans införande i
ämbetsverken och skolorna. Urtima lantdag
sammankallades till jan. 1899 för behandling av
värnpliktsfrågan. Samtidigt var en
ryskfinländsk kommitté sysselsatt med att
utarbeta en ny finländsk värnpliktslag. Trots de
finländska medlemmarnas anmärkningar lades
kommitténs betänkande till grund för
propositioner om värnpliktslag och principerna
för de finländska tiuppernas organisation och
förvaltning. Propositionerna överlämnades till
ständerna endast för »utlåtande» och
»granskning»; de gingo ut på upplösning av den
finländska armén. Tjänstetiden skulle förlängas
i enlighet med förhållandena i Ryssland,
tjänstgöring i kejsardömet förutsattes under vissa
omständigheter, den årliga
uppbådskontingen-ten skulle bero på ryske krigsministern.
Ständerna, som sammanträdde 19 jan. 1899, togo
sig grundlig tid för besvarandet av
propositionerna och insvepte sina förhandlingar i
ovanlig sekretess. Då utfärdades, 15 febr. s. å.,

ett kejserligt manifest (sedan känt under
namnet Februarimanifestet), enligt vilket
lagstiftningen i F., i den mån der ansågs beröra
rikets intressen, till väsentlig del
överflyttades till de ryska myndigheterna. Senaten
beslöt enhälligt, att en hemställan om de
betänkligheter det på olaglig väg tillkomna
manifestet väckt skulle avlåtas till monarken,
En betydande minoritet önskade däi jämte
uppskjuta promulgeringen, tills svar erhållits
på senatens hemställan, men majoriteten
beslöt att omedelbart publicera manifestet. Efter
promulgationen (18 febr.) avreste
representanter för senaten till Petersburg med senatens
hemställan om att en proposition om stiftandet
av lagar, som berörde rikets allmänna
intressen, måtte föreläggas ständerna till
grund-lagsenlig behandling. Kejsaren mottog ej de
utskickade och ej heller de fyra ståndens
talmän, som infunno sig i Petersburg med en
av lagutskottet formulerad skrivelse. Avvisad
blev även den s. k. Stora
deputatio-n e n, bestående av omkr. 500 representanter
för F:s kommuner, vilken skulle framlämna
en av mer än 500,000 medborgare undertecknad
masspetition till kejsaren med anhållan, att
Februarimanifestet måtte bringas i
överensstämmelse med grundlagarna. Oeh när en
adress till kejsaren från ett stort antal av
Europas förnämsta vetenskapsmän och
skriftställare skulle överräckas av en internationell
deputation (juli 1899), mottogs ej heller denna.
Ständernas eget värnpliktsförslag lämnades
utan avseende. När rikssekreteraren,
sedermera inrikesministern V. v. Plehwe
utnämndes till ministerstatssekreterare (t. f. hösten
1899, ord. jan. 1900), tilltäpptes slutligen den
enda kanal, genom vilken F:s önskningar
direkt kunnat nå monarken, och
förrysknings-planerna kunde ostöit fortsättas. Lagtima
lantdagen 1900 fick nöja sig med att
peti-tionsvägen fåfängt klaga över
missförhållandena. Pressen underkastades en allt hårdare
censur, tidningar indrogos i stort antal,
polis-övervakandet och spioneriet skärptes.
Ämbetsverkens förryskning förbereddes. 12 juli
1901 utfärdades en ny värnpliktslag, som
avsåg att införa det ryska militärsystemet i F.
Om tillämpningen av denna olagliga
förordning kom striden främst att röra sig.
Kommunerna och ämbetsmännen vägrade
efterkomma de påbud, som utfärdats för uppbådens
igångsättande, och värnpliktsungdomen
uteblev, trots straffåtgärder, massvis från
uppbåden. Värnpliktslagen kunde icke
genomföras, men de finländska trupperna upplöstes,
gardesbataljonen dock först 1905, från vilken
tid F. saknade egna trupper. För att bryta
tjänstemännens »passiva» motstånd mot de
olagliga förordningarna skaffade sig Bobrikov
makt att på administrativ väg, utan laga dom,
avskeda dem. 2 april 1903 utfärdades den
s. k. diktaturförordningen, och därefter
förvisades misshagliga personer ur landet eller
deporterades till Ryssland. Genom dessa
vålds

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:14:47 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdg/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free