Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur - Den finskspråkiga litteraturen - Finlands musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Finlands musik
438
1926), produktiv på alla litteraturens områden,
har sin största betydelse som lyriker; han
förnyade den finska diktens språk och form
(liksom Aho prosan). Den av etiska problem
starkt upptagne Johannes Linnankoski (pseud.
för Vihtori Feltonen; 1869—1913) vann
oerhörd publikframgång med »Sången om den
eldröda blomman» men nådde konstnärligt
högre i bonderomanen »Flyktingarna». Hos
Maila Talvio (pseud. för Maila Mikkola; f.
1871) förenas en livfull verklighetsskildring
med starkt romantiska inslag i
människoskildringen och en ofta mycket bjärt
tendens. Aino Kallas (f. 1878) har i en mycket
vårdad form skildrat estniska och östfinska
förhållanden. Hos Maria Jotuni (f. 1880)
dominerar däremot — i både noveller och
skådespel — en orädd, humorfylld naturalism.
En liknande karaktär äga Joel Lehtonens (f.
1881) saftiga romaner. Ytterligare höra till
detta släktleds prosaförfattare bl. a. Kyösti
Wilkuna (1879—1922; historiska romaner),
Ilmari Kianto (f. 1874; skildringar från
finska och ryska Karelen) och Volter Kilpi (f.
1874; esteticistiskt symbolistiska berättelser).
Bland de yngre är den mest betydande F. E.
Sillanpää (f. 1888), som genom fin
psykologisk skildring och rika naturstämningar
erinrar om Aho. Bland lyrikerna står Larin
Kyösti (Kyösti Larson; f. 1873) i sin lyriska
lättrörlighet närmast Eino Leino. Otto
Man-ninen (f. 1872), även framstående översättare,
har utgivit några formfulländade, till tonen
mörka, djupt personliga diktsamlingar. V. A.
Koskenniemi (f. 1885) var i sin tankelyrik
till en början huvudsaki. inspirerad av
franska men senare ock av antika och tyska
mönster. Vidare kunna nämnas Juhani Siljo
(1888—1918) och den även på prosa
verksamma författarinnan L. Onerva (f. 1882).
De mest betydande litterära tidskrifterna
på finska äro Kirjallinen Kuukauslehti (1866
•—80), Valvoja (1881 ff.), Päivä (1907—11) och
Aika (1907 ff., nu sammanslagen med Valvoja).
Litt.: E. Aspelin, »Den finskspråkiga
litteraturen» (i »Finland i XIX seklet», 1893); W.
Söderhjelm, »Finlands yngre finska
litteratur» (i Ord och Bild 1894) och »Utklipp om
böcker», III: 2 (1920); G. Castrén, »Den
nyare finska litteraturen» (i Samfundet De
Nios Årsbok 1924); V. Tarkiainen och K. S.
Laurila, »Den finska litteraturen» (i
»Finland», III, 1925). G-rC.
Finlands musik. Finlands folkmusik är rik
och omväxlande. Sedan insamlingsarbetet
be-gynte under förra hälften av 1800-talet, ha
inom hela det finländska området omkr.
25,000 melodier upptecknats, därav 10,000
bland Finlands svenska befolkning. De äldsta
finska melodiformerna äro de recitativartade
jojk- och gråtsångerna hos karelerna.
Runo-melodien, femdelad, är mera utvecklad. En
karakteristisk rytmtyp inom den nyare
finska folkvisan är »rekirytmen»: fyrtaktigt
verspar med långa sluttoner. Den svenska
folkmusiken i Finland tillhör kända
skandinaviska former: vismelodier, sånglekar och
låtar. Finnarnas äldsta folkinstrument äro
kantele och jouhikantele (stråkharpa). Horn,
näverlurar, pipor m. fl. ha förekommit i både
svenska och finska delar av landet. Fiolen är
numera allmän som spelmansinstrument.
Under medeltiden odlades i landet den
katolska kyrkosången. De äldsta
minnesmärkena äro neumhandskrifter från 1000- och
1100-talet. Reformationstidens svenska
psalm-och koralarbete kom delvis även Finland till
godo; därjämte började man författa finska
psalmer och sånger. En viktig samling
skol-sånger är den 1582 utgivna »Piae cantiones».
Under 1600-talet utvecklades kyrko- och
skol-musiken genom energiska biskopar,
framstående orgelspelare och sångledare. Den
världsliga musiken gynnades av Åbo akademi,
vars förste musikdirektör var
Strängnäsorga-nisten K. P. Lenning. 1790 bildades Åbo
musikaliska sällskap med konsertmästaren Erik
Ferling från Stockholm som ledare. Nu
började ett ordnat konsertliv i Finlands dåv.
huvudstad. Talrika konsertgivare besökte
staden. Manskören infördes från Uppsala 1819
av J. J. Pippingsköld och har senare
utvecklats som den akademiska ungdomens särskilda
musikform.
Efter Åbo brand 1827 och universitetets
flyttning blev Helsingfors centralorten för
landets musikliv. En ny epok begynner med
hamburgaren Fredrik Pacius (1809—91), som
1834 blev lärare i musik vid univ. Pacius var
en skicklig tonsättare och dirigent samt
införde i landet den Spohr-Mendelssohnska
riktningen. Årl. gåvos symfoni-,
kammarmusik-och oratoriekonserter med biträde i främsta
rummet av amatörer. Pacius gav Finland
dess nationalsång, »Vårt land», 1848; han
skrev även bl. a. operorna »Kung Carls jagt»
(1852) och »Loreley».
Bland de första i landet födda tonsättarna
märkes klarinettvirtuosen B. H. Crusell (1775
—1838), som dock utförde sin livsgärning i
Sverige. Under förra hälften av 1800-talet
företrädde Fr. Ehrström (1801—50), A. G.
In-gelius (1822—68), Karl Collan (1828—71), F.
v. Schantz (1835—65) och G. Linsen
(1838—-1914) med sina solosånger och mindre
orkesterverk den romantiska riktningen. Till samma
grupp hörde även A. Th. Tavaststjerna (1821
•—82) med sånger, opera- och skådespelsmusik.
R. Faltin (1835—1918) blev 1870 musiklärare
vid univ. och kort därefter dirigent för den
nyinrättade Finska operan. Som lärare,
tonsättare, organist och koralboksförfattare
utövade Faltin en betydande verksamhet för
den finländska musikens utveckling. 1882
inrättades samtidigt Helsingfors musikinstitut
av M. Wegelius (1846—1906) och
Orkesterföreningen (senare Filharmoniska sällskapet,
numera Helsingfors stadsorkester) av Robert
Kajanus (f. 1856). I Wegelius’ skola ha landets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
