Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands musik - Finlands röda kors - Finlands skyddskårer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Finlands röda kors—Finlands skyddskårer
440
främsta moderna tonkonstnärer utbildats.
Ka-janus inledde genom sina finska rapsodier,
symfonien »Aino» och andra verk, i vilka han
upptog och bearbetade finska folkmelodier, den
nationella riktningen i landets tonkonst.
Hans största gärning är upprättandet och
ledandet av den regelbundna
orkesterverksamheten i Helsingfors. Utmärkt dirigent,
har han blivit den finländska musikens
främste tolk. Finlands störste tonsättare är Jean
Sibelius (f. 1865), som i en rad symfonier,
kammarmusikverk, större vokalverk, sånger
och klaverkompositioner (omkr. 110 opus)
visat en lika rik som egenartad begåvning
och nått sällsynt mästerskap.
Studiekamrat till Sibelius var Armas Järnefelt (f.
1869), bekant genom solosånger och
orkesterverk, sedan 1907 kapellmästare vid Kungl.
teatern i Stockholm. Jämsides framträdde i
början av 1900-talet E. Melartin (f. 1875) och
S. Palmgren (f. 1879). Melartin, sedan 1911
direktor för Helsingfors
musikkonservato-rium, är en mycket produktiv tonsättare;
han har skrivit symfonier, symfoniska dikter,
stråkkvartetter, operan »Aino» och ett stort
antal solosånger m. m. Palmgren, även
pianist, har vunnit sin största berömdhet
genom klaververken »Floden» och
»Metamorfoser»; hans produktion omfattar dessutom
operan »Daniel Hjort», orkesterverk,
manskvartetter och sånger. En mycket populär
tonsättare, orgelspelare och ackompanjatör
var O. Merikanto (1868—1918), dirigent vid
den 1911 grundade Inhemska operan; han
skrev bl. a. operorna »Pohjan neito», »Elinan
surma» och »Regina v. Emmeritz». Som
operakompositörer ha ytterligare framträtt A.
Launis och L. Madetoja; den sistnämndes
»Pohjalaisia» (»österbottningar») har väckt
stor uppmärksamhet och även uppförts i
utlandet (1927 i Stockholm). Inom den yngre
tonsättargenerationen märkas Toivo Kuula (d.
1918), E. Furuhjelm, A. v. Kothen, O.
Koti-lainen, Y. Kilpinen, A. Merikanto, V. Raitio,
B. v. Törne, L. Ikonen, A. Maasalo, B. Carlson
och A. Anderssén.
Den utövande tonkonsten äger många
framstående företrädare i Finland. På 1830-talet
vann sångerskan Johanna v. Schoultz
världsrykte. Kända sångerskor från senare tid äro
Alma Fohström, Ida Basilier-Magelssen, Aino
Ackté, Ida Ekman, Maikki
Järnefelt-Palm-gren, Adée Leander-Flodin, Hanna Granfelt,
Irma Tervani, Anna Hagelstam, Annikki
Ui-monen, Pia Ravenna, Alma Kuula; sångare:
F. Forstén (prof, i Wien), A. Ojanperä, Hj.
Frey, Helge Lindberg, A. af Enehjelm, V. Sola.
Framstående sångkrafter vid operan äro
ytterligare Erna Gräsbeck, Greta von Haartman,
Lahja Linko, William Hammar, Eino
Rauta-vaara, Yrjö Somersalmi. Bemärkta
instrumentalsolister: Alie Lindberg, Karl Ekman,
Sigrid Schneevoigt, Elli Rängman, Ilmari
Han-nikainen, Ernst Linko, Kosti Vehanen (piano);
Heikki Halonen, Arvo Hannikainen (violin);
O. Fohström, Yrjö Selin (violoncell). Utom
tidigare nämnda orkesterdirigenter har Georg
Schneevoigt skapat sig europeisk ryktbarhet.
Vid operan ha efter Merikanto dirigerat F.
Mikorey, T. Hannikainen och L. Funtek.
Vid univ. i Helsingfors verkar en e. o. prof,
i musikvetenskap, Ilmari Krohn. Vid Åbo
akademi innehar Otto Andersson en ord.
professur i musikvetenskap och
folkdiktsforsk-ning. Kända musikhistoriker och -kritiker äro
vidare K. Flodin, H. Klemetti, E. Furuhjelm
och E. Katila. Helsingfors konservatorium
(med förskola) besökes årl. av 700—800 elever.
De förnämsta blandade körerna i
Helsingfors äro Suomen Laulu (dir. H. Klemetti),
Svenska oratorieföreningen (dir. B. Carlson)
och Kansalliskuoro (dir. A. Maasalo). En
spe-cialkör för folkvisor»är Brages kör. Den
blandade körsången står i allm. högt. Allmänna
sång- och musik fester anordnas av Finska
folkupplysningssällskapet (finskspråkiga) och
Svenska Folkskolans vänner (svenskspråkiga),
vid vilka körerna räkna ända till 3,000 pers.
Kända manskörer äro M. M. (dir. B. Carlson),
Laulumiehet (dir. V. Rautavaara),
Ylioppilas-kunnan laulajat, Akademiska sångföreningen
och i Åbo Musices Amantes.
Litt.: K. Flodin, »Finska musiker» (1900);
O. Andersson, »Inhemska musiksträfvanden»
(1907), »Musik och musiker» (1917) och »J. J.
Pippingsköld och musiklivet i Åbo» (1921);
E. Furuhjelm, »Jean Sibelius» (1916); M.
Col-lan-Beaurain, »Fredrik Pacius» (1921); T.
Haa-panen, »Die Neumenfragmente der
Universi-tätsbibliothek Helsingfors» (1924). O. Asn.
Finlands röda kors, förening (bildad 1876)
med hemort i Helsingfors och några filialer
i landsorten. Föreningen utsände ambulanser
under rysk-turkiska och rysk-japanska krigen
samt under världskriget och anordnade under
Finlands frihetskrig sjukhus och
hjälpstatio-ner i Helsingfors och på andra orter.
Föreningens fredstidsverksamhet följer samma
riktlinjer som motsv. föreningars i andra
länder (se Röda korset); särskild
uppmärksamhet fästes vid arbetet på folkhälsans
höjande i gränstrakter. O. Brn.
Finlands skyddskårer. Efter
marsrevolutionen 1917 i Ryssland påbörjades i Finland
under hemlighetsfulla former organiserandet av
frivilliga skyddskårer. Vid frihetskrigets
utbrott bildade dessa regeringsarméns kärna.
De ha sedan 1918 alltmera tillvuxit i storlek
och organisatorisk fasthet samt varit till god
hjälp särskilt under vintern 1922, då
Finlands östgräns krävde oavbruten bevakning.
Ehuru de till hela sin organisation äro
frivilliga, är dock sambandet mellan dem och
armén mycket starkt, och staten beviljar
betydande anslag för deras organisation och
utbildning. Landet är indelat i 21 skydd
s-kårsdistrikt och varje distrikt i
skydds-kårskretsar eller lokala skyddskårer (omkr.
560). Efter hand har det lyckats att inrama
dessa organisationer så, att en överbefälha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
