Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlay, Robert Bannatyne (jurist) - Finländare - Finmarken (Finnmarken) - Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Finländare—Finn
448
i Salisburys ministär 1895—1900 och attorney
general i Balfours 1900—05. Han fick 1895
knightvärdighet (sir Robert F.), blev dec. 1916
lordkansler i Lloyd Georges
koalitionsmini-stär (och samtidigt pär, baron F. of Nairn)
samt upphöjdes vid sin avgång 1919 till
vis-count. F. var som advokat ofta anlitad i
rättstvister med folkrättslig innebörd (bl. a.
av Sverige i ett prismål under världskriget).
Han blev 1920 brittisk led. av Permanenta
internationella skiljedomstolen i Haag och är
sedan 1921 led. av Fasta mellanfolkliga
domstolen. V. S-g.
Finländare, invånare i republiken Finland,
utan hänsyn till nationaliteten.
Finmarken (sv. Finnmarken), nordligaste
delen av Norge, mellan Ishavet och gränsen
mot Finland; bildar Finmark fylke, iv.
begränsat av Troms fylke; 48,151,70 kvkm,
44,190 inv. (1920). Djupa fjordar uppdela
kusten i många halvöar. I v. ligga stora öar,
nordligast Mageröy med Nordkap; kusten i ö.
är öppen; mellan Tanafjord och
Varanger-fjord den stora Varangerhalvön. F. är ett
berg- och platåland, i v. (Vestfinmarken)
närmast kusten och på öarna fyllt av högfjäll
och glaciärer, som brant stupa i havet; det
övriga (Inre F. och östfinmai ken) är en
fjällplatå om 300—500 m ö. h., som långsamt
sänker sig norrut; däröver stiga enstaka
fjällpartier, s. k. gaisser, som nå upp till 1,100 m.
De största älvarna äro Altenälven, Tana älv
och Pasviks älv. Klimatet är längst i n. ö.
arktiskt. Skog finnes
endast i skyddade
dalar och vid det innersta
av fjordarna. Längs
kusten ligga många
fisklägen samt F:s tre
städer, Hammerfest,
Vardö och Vadsö.
Huvudnäringar äro fiske,
främst torskfisket, näst
Ofotens Norges största,
och boskapsskötsel;
renarnas antal var 74,383
»Jätten Finn», »Jättekvinnan och barnet» (Simson
vid pelaren, Simson och Delila?). Skulpturer i Lunds
domkyrkas krypta.
år 1916, nötkreaturens 9,032.
Järnmalmsfält finnas i Sörvai anger (se d. o.). Av
befolkningen voro 1920 24 % lappar (no. finner),
12 % finnar (no. kvæner); därtill kommo 3 %
lappfinnar; i de inre kommunerna Kautokeino,
Karasjok och Polmak äro över 90 % av
invånarna lappar. Förbindelse mellan olika delar
sker förnämligast sjöledes. F. tillhör i
kyrkligt avseende Hålogaland bispedömme. A. B-n.
Historia. I F. ha av konservator
Numme-dal påträffats boplatser från två olika
tidsperioder, vilka förete anmärkningsvärd
likhet med stenåldersfynd i Frankrike och
England från paleolitisk tid. Efter dessa fynd
har man övergivit teorien om en särskild
»arktisk stenålder» i Norge, och det anses
uteslutet, att lappar då voro bosatta i landet.
Lapparna inflyttade dock mycket tidigt och
voro, så långt historiska vittnesbörd gå,
skattskyldiga till de norska konungarna men
senare även till Sverige. Först från mitten
av 1200-talet började norrmän bosätta sig i
F., och 1307 anlades Vardöhus fästning.
Invandringen av finnar från Finland började i
förra hälften av 1700-talet. Redan Gustav
Vasa gav svenska lappfogdar i uppdrag att
utkräva skatt av F:s lappar. Under nordiska
sjuårskriget gjorde svenskarna anspråk även
på landet mellan Titisfjord och Malangen. Vid
gränsmöten i Knäred 1575 och 1580 påyrkades
delning mellan Norge och Sverige av de distrikt
lapparna bebodde. I freden i Teusina 1595
avträdde Ryssland till Sverige sina
(grundlösa) anspråk på F. från Varanger till
Malangen. Karl IX antog 1607 titeln »lappars
i Nordlanden konung» och sände under
Kalmarkriget en svensk trupp på 70 man till
Titisfjord, där den slogs tillbaka. I freden
i Knäred 1613 avstod emellertid Sverige från
alla anspråk på lapparnas områden längs
kusten från Titisfjord till Varanger.
Inlands-distrikten betraktades länge som gemensam
egendom för Norge, Sverige och Finland.
F:s gränser mot Finland fastslogos 1751
genom gränsregleringen med Sverige (dit
Finland då hörde), gränsen mot Ryssland 1826;
gränsen mot det nya Finland är ännu (1927)
ej utstakad. Norska staten har på senare tid
i F. sökt främja kolonisation och uppodling
samt väsentligt förbättrat
ångbåtskommu-nikationerna. Även arbetas för skolornas
förbättring och utbredning av norska språket;
bl. a. upprättas internatskolor för skolbarnen.
Ett förnorskningsmedel var även införandet
1897 av allmän värnplikt. De senaste åren ha
»äktfinnar» i Finland visat starkt intresse
för Norges kvæner, vilka de påstått vara
förtryckta. Litt.: A. Helland,
»Topografisk-statistisk beskrivelse over F. amt», I—III
(1905—06); »Norges land og folk»,bd 20; O. A.
Johnsen, »F:s politiske historie» (1923). M. H.
Finn, enligt en sedan 1600-talet känd sägen
en jätte, som byggde Lunds domkyrka åt den
helige Laurentius. Jätten skulle till belöning
för sitt arbete ha sol och måne eller ock den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
