Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjällbacka - Fjällbenet - Fjällborstsvansar - Fjällboskap (Fjällras, Vitkulleras) - Fjällbrosmesläktet - Fjällbrud - Fjällfeniga fiskar - Fjällflora - Fjällglim - Fjällgröe - Fjällgröna, Polört - Fjällgås - Fjällhare - Fjällhed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Fjällbenet—Fjällhed
526
(4—9 m), rymlig hamn, badort i idylliskt läge;
har tidigare varit betydande fiskläge; stor
export av gatsten. Tax.-värde å fast
egendom 557,100 kr. (1925), bevillningstaxerad
inkomst 318,460 kr.
Fjällbenet, se Huvudskål.
Fjällborstsvansar, Thysanüra, en grupp
mycket lågt stående, vinglösa insekter (se
Borstsvansar). Kroppen är spolformig, beklädd
med lätt avfallande metallglänsande fjäll, och
bär baktill tre svansborst, vilka liksom
antennerna äro långa och trådlika. Mundelarna
äro bitande. Ordn. omfattar två fam., vilka
i Sverige representeras av blott tre släkten
med vartdera en art. Mest bekant av dessa
torde vara den intill 15 mm långa,
silver-glänsande nattsmygen (Lepisma
saccha-rina), som täml. allmänt förekommer i
magasin, skafferier etc., där den emellanåt gör
skada på mjölvaror, tyger m. m. O. A-g.
Tjur av fjällras.
Fjällboskap (Fjällras, V i t ku 1 ler a s),
en nötkreatursras, som sedan gammalt
förekommer utbredd över större delen av
Norrland, n. och v. Dalarna samt n. Värmland.
Utmärkande äro hornlöshet och övervägande
vit färg samt röda eller svarta öron och smärre
tecken av samma färg på huvudet, nedre delen
av benen samt kroppens sidor; huvudet är
täml. stort, välformat, med bred, mellan
ögonen något insänkt panna, som uppåt avslutas
med en uppstående, vanl. rikligt hårbeklädd
pannknöl; kroppsbyggnaden är smäcker,
benen fina och spensliga och vikten hos de
primitiva stammarna blott omkr. 250—300 kg, hos
de mera förädlade 375—400 kg.
Mjölkavkastning i medeltal omkr. 2,000—3,000 kg, inom
bättre besättningar t. o. m. 4,000 kg och hos
enskilda individer ända till över 5,000 kg årl.;
fetthalten är relativt hög, i medeltal omkr.
3,8—4 %. — F. lämpar sig särskilt för de
norrländska förhållandena på grund av sin
härdighet, förnöjsamhet och förmåga att
utnyttja sparsamma och spridda beten samt att
under vintern kunna nöja sig med huvudsaki.
sämre hö.
Rasen blev först efter lantbruksmötet i
Sundsvall 1882 mera bekant, och 1896
bestämdes, att endast f. finge premieras i de
norrländska länen och Dalarna; sedan ha många
framstående stammar utbildats. F. finnes
även i Norge, Finland och Ryssland. E. T. N.
Fjällbrosmesläktet, Phycis, ett till
torskfiskarna hörande släkte, som liknar långan
men har bukfenorna omvandlade till två
långa, trådlika bihang. En art, fjällbro
s-m e n, Ph. blennoides, är allmän i Medelhavet
men har tillfälligtvis anträffats även i
Ska-gerak och Kattegatt. T. P.
Fjällbrud, bot., se Saxifraga.
Fjällfeniga fiskar, Squamipi’nnes. Under
detta namn sammanfattas två fam.
benfiskar, vilka båda utmärkas av att
fenornas basalpartier äro beklädda med fjäll.
Kroppen är tillplattad från sidorna och skivlik;
alla f. äro praktfullt färgade. Mest spritt
är släktet Chaetodon, tillhörande fam.
Chaeto-dontidae, vars omkr. 200 arter leva i alla
varma hav. Liksom fastkäkarna höra f. till
de s. k. korallfiskarna, karaktärsdjur i
korallrevens fauna. T. P.
Fjällflora, gemensamt namn på de växter,
som bekläda fjällen ovan barrskogsgränsen.
De äro i regel fleråriga och ha låg, vanl.
nedtryckt växt men ofta vackra, rent färgade
blommor (se Alp växter). En framträdande
roll i den skandinaviska f. spela arter av
släktena Salix, Betula, Pedicularis, Ilieracium,
Ranunculus, Saxifraga, Dryas, Astragalus och
Carex samt särskilt Diapensia och åtskilliga
ljungväxter (se Fjällhed). Endemiska
arter saknas nästan h. o. h.; de flesta
skandinaviska fjällväxterna förekomma även i
polartrakterna eller i högre bergstrakter i
Europa och Asien. G. M-e.
Fjällglim, bot., se Glim släkte t.
Fjällgröe, bot., se P o a.
Fjällgi öna, P o 1 ö r t, Diape’nsia lappönica,
en till fam. Diapensiaceae inom serien
Bicor-nes hörande låg dvärgbuske med tätt sittande,
mot spetsen utböjda, läderartade, glatta,
tunglika blad. Den bildar täta, hårda tuvor på
fjällhedarna och anses vara den köldhärdigaste
av de svenska fanerogamerna. De
jämförelsevis stora vita blommorna sitta ensamma på
2—4 cm höga skaft i grenspetsarna. G. M-e.
Fjällgås, se G å s f å g 1 a r.
Fjällhare, se Hare.
Fjällhed, den torftiga, ofta till marken
tryckta vegetation, som täcker de sakta
sluttande fjällvidderna i Skandinavien.
Huvudmassan utgöres av ris, vartill komma
några fleråriga örter, gräs och halvgräs. De
mest karakteristiska växterna äro
dvärgbjörk (Betula nana), kråkris (Empetrum
nigrum), krypljung (Loiseleuria procumbens),
fjällgröna (Diapensia lappönica), lappspira
(Pedicularis lappönica), kruståtel
(Deschamp-sia flexuosa) och styvstarr (Carex rigida).
En stor roll spela även lavar, t. ex. renlav
(Cladonia rangiferina) och islandslav
(Cetra-ria islandica~), eller mossor, t. ex. arter av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
