Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Florsländor - Florus, Publius Annius - Florvingar - Flos - Floskel - Flossa - Flosta källa - Flotation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Florus—Flotation
620
Florslända, Chrysopa perla, och florsländans ägg-
inomhus. Namnet stinksländor ha de fått på
grund av den egendomliga lukt, som vissa
arter utveckla vid beröring. O. A-g.
Flörus, Publius Annius, romersk
författare under Hadrianus (100-talet e. Kr.).
Skrev till romarfolkets förhärligande ett verk
om romarnas krig från äldsta tider t. o. m.
Augustus. Framställningssättet är livfullt
men alltför retoriskt; den historiska
sanningen är flerstädes förvanskad. F. lästes
flitigt under medeltiden. Utg. av Rossbach
(1896). II. Sgn.
Florvingar, zool., se Nätvingar.
Flos, lat., blomma. — F. ingår i namn på
en del läkemedel, t. ex. f. chamomi’llae,
ka-momillblomma, och f. ci’nae, maskfrö.
Flo’skel (lat. flo’sculus, liten blomma),
väl-talighetsblomster, svulst. — Adj.: Floskulos.
Flossa, allmogevävnad, som igenkännes på
sin mer eller mindre täta n o c k,
åstadkommen genom att en avskuren kort ulltråd
lindas (»knytes») om två varptrådar och detta
upprepas radvis tvärs över varpen. Efter
varje nockrad skyttlar man in ett visst
antal inslagstrådar. De i Sverige mest spridda
flossavävnaderna äro ryorna (se Rya). —
I hal vf lossa n täckes ej hela
bottenväven av nock, utan denna bildar en upphöjd
ornering på en slät ripsvävnad. Rikligast
förekommer denna typ i s. v. Skåne, där den
kallas tränsaflossa på grund av
knyt-ningen (nocktråden »tränsas» in). Orneringen
är mestadels geometrisk. — Se vidare V ä
v-n i n g. E. v. W.
Flosta källa, källflöde i v. Uppland, vid
foten av en rullstensås intill Flosta
herrgård i Altuna socken. Uppges lämna 9,000 1
i minuten; dess vatten driver en närbelägen
kvarn. E. E.*
Flotation (eng. flotation, flytning), ett på
vissa adhesionsfenomen grundat förfarande
för anrikning av malmer och mineral.
Det i flotationsanrikningen använda sättet
att separera olika mineral från varandra
grundar sig på vissa iakttagelser över
mineralens förhållande till vatten, oljor och gaser.
Om olika mineralkorn komma i beröring med
olja, överdragas vissa mineral, särskilt de,
som ha metallglans, t. ex. sulfidmineral, med
en tunn hinna av olja, under det att
oxiderade malmkorn och bergartskorn icke få
en sådan oljehinna. Om finkrossad malm
blandas med olja och utröres i vatten och om
luft inpressas eller inröres i slamvätskan,
överdragas även luftblåsorna liksom
malm-mineralkornen av en tunn oljehinna.
Luftblåsorna och malmkornen attraheras till
varandra, och då luftblåsorna stiga upp till
vätskans yta, medfölja malmkornen.
Bergarts-kornen, som fuktas av vattnet och icke
beläggas med någon oljehinna, attraheras
däremot icke till luftblåsorna, varför de falla
till apparatens botten. Dessa fenomen har
man begagnat vid utarbetandet av de olika
flotationsanrikningsmetoderna.
Även en del andra ämnen ha egenskaper,
som likna oljornas med avseende på förmågan
att fukta vissa mineral, och vissa reagens
främja särskilt skumbildningen.
Flotations-möjligbeten hos en viss malm kan upphjälpas
genom användning av olika kemiska
preparat, som göra malmkornet mer angripbart
för oljan, t. ex. genom att på ytan av
oxiderade malmkorn åstadkomma ett sulfidskikt.
Genom en del förbehandlingar, t. ex. en lätt
röstning, kan man å andra sidan göra vissa
malmer okänsliga för f. På så sätt kan man
åstadkomma en separering dels av
malmmineral från ofyndigt berg och dels (genom
s. k. selektiv f.) av olika malmmineral från
varandra.
I regel måste genom försöksanrikningar
utrönas vilka reagens, som bäst passa för en
viss malm. Som flotationsmedel nyttjas olika
oljor, vissa andra kolväten, syror, baser,
organiska salter, xantater etc. Vid f. av
kopparmalmer användas sålunda tjäroljor,
terpentin-olja, svavelsyra, kreosot, kaliumxantat, kalk,
svavelnatrium etc., för blymalmer
terpentin-olja, kreosot, cyankalium, soda och xantater
samt för zinkmalmer terpentinolja,
kopparsulfat, xantater, kreosot o. s. v. För selektiv
f. nyttjas utom oljor även kopparvitriol,
svavelnatrium, cyankalium, svavelsyrlighet etc.
I praktiken utföres f. så, att malmen males
mycket fint i kul- el. rörkvarnar, blandas
med vatten och flotationsmedel samt införes
i flotationsapparaten. Denna innehåller flera
avdelningar, och den del av godset, som faller
till bottnen i en avd., inkommer därifrån i
nästa. Godset undergår härigenom upprepade
behandlingar, stundom med tillsats av
ytterligare flotationsmedel, för att separeringen
skall bli så fullständig som möjligt. De nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
