Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fogazzaro, Antonio - Fogde - Fogdö - Fogdön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Fogde—Fogdön
684
med 1850-talets politiska rörelser som
bakgrund. I »Piccolo mondo moderno» (1901)
fortsatte F. på sätt och vis den förra
romanen; hjälten är näml, son till det äkta paret
i den förra. F. skildrar här en tragisk
kärlekshistoria mellan två älskande, som äro
bundna var på sitt håll, den ena vid en
ovärdig man, den andre vid en sinnessvag hustru.
I »11 santo» (1905; »Ett helgon», 1907)
riktade F., trots att han var troende katolik,
ett angrepp mot den katolska kyrkans
ledning. Boken väckte stort uppseende och
angreps skarpt såväl från ultramontant som
från irreligiöst håll. Den upptogs på »Index»,
och som rättrogen katolik böjde sig F. härför.
F:s sista verk var den psykologiska romanen
»Leila» (1910), en forts, av »Il santo». övers,
till sv. äro »Malombra» (1888) och »Skaldens
hemlighet» (s. å.). Biogr. av Gallarati-Scotti
(1920). (O. W-n.)
Fogde (fsv. foghate, da. och no. foged, av
mlat. vocatus}, under äldre tider en
ämbetsman, som å regeringens vägnar förestod
styrelsen och uppbörden antingen inom ett
lands-område, som kallades län, någon gång
fögderi, eller i en stad. Huvudorten inom ett
län var under medeltiden ofta ett fäste. Dit
hade de skattskyldiga bönderna att inlämna
de varor, vari de betalade sina skatter, och
där användes dessa i främsta rummet till
besättningens underhåll. Den, som hade att sörja
för uppbörden, var i regel även fästets
befälhavare. För en sådan kungens ämbetsman
började med 1300-talet titeln advocatus
el. fogde ersätta den äldre praefectus.
Stundom fick en sådan titeln befallningsman.
Man finner i Magnus Erikssons landslag, att
f. tages i anspråk även inom politiväsendet,
särskilt för gripandet av grövre förbrytare.
Då länsindelningen under senare medeltiden
blev underlaget för ett stormannavälde,
började de stora, emot kungamakten mera
självständiga länsherrarna kalla sig h ö v i t
s-m ä n i st. f. fogdar, medan fogdetiteln
bibehölls för dem, vilka som innehavare av »län
på räkenskap» (»fataburslän») stodo i större
beroende av kungamakten. Gustav Vasas
stora förvaltningsreform bestod väsentligen i
att han ersatte medeltidens självständiga
länsinnehavare ur stormannaklassen med
fogdar, tillhörande lågfrälset eller ofrälse, vilka
voro räkenskapsskyldiga och beroende av
konungen. För att organisera fogdestyrelsen
utfärdades under 1500- och 1600-talet flera olika
stadgar, som röja svårigheten att på
naturahushållningens tid öva verksam kontroll över den
centrala myndighetens uppbördstjänstemän.
Under denna tid omtalas slotts-, gårds-,
härads- och bergsfogdar. Snart börjar
även titeln kronofogde (se d. o.) uppträda;
den blir slutligen ensam beteckning för
innehavaren av de rester, till vilka den gamla
fogdemyndigheten krympt ihop. — I stad skulle
enl. stadslagen finnas en f. (konungens
foghate) med uppgift att tillvarataga de
kungliga rättigheterna över staden och i
regel tills, m. stadens råd utöva den judiciella
och administrativa myndigheten där. I vissa
städer uppdrogs på 1400-talet befattningen
med kronans uppbörd åt en särskild
tjänsteman, byfogden. Litt.: C. G. Malmström,
»Om centralisation, embetsmän och län i
Sverige under medeltiden» (i Tidskr. för
Litteratur 1851); C. T. Odhner, »Bidrag till
svenska stadsförfattningens historia» (1861); L.
G. Linde, »Sveriges finansrätt» (1887); J. A.
Almquist, »Den civila lokalförvaltningen i
Sverige 1523—1630», I—IV (1917—23; i
Meddelanden från Sv. Riksarkivet, ny följd, ser.
II). — Jfr även Gruvfogde,
Hamnfogde och Lappfogde. K. G. Wn.
I Danmark var f. från senare delen av
medeltiden beteckning för olika kungliga
äm-bets- och tjänstemän, som tidigare kallats
»bryder» el. ombudsmän. I städerna var den
kungl. f. urspr. den egentlige styresmannen;
namnet »byfoged» övergick sedan till
representanter för den dömande och verkställande
myndigheten. I häradena blev ombudsmannen
efter hand länsman, och som dennes
fullmäktige framstod »herredsfogeden», som sedan blev
den mot »byfoged» svarande myndigheten på
landet. Namnen »by-» och »herredsfoged»
bevarades till rättskipningslagen av 1916. —
Även privatpersoner höllo f.; sålunda voro
ännu på 1800-talet s. k. »ridefogeder» på både
kronans och andra gods gårdsherrens
representant gentemot bönderna. P. E-t.
På landsbygden i Norge utövade f. den ord.
ordningsmakten samt uppbar skatter och
avgifter. Hans ämbetsområde kallades
fögderi; antalet sådana var 56. Jfr Byfogde.
Fogdetjänsterna äro nu avskaffade. Y. N.*
Fogdö, socken i Södermanlands län, Åkers
härad, vid Mälaren, på Fogdön (se d. o.); till
F. höra även Segerön, en del av Tosterön m. fl.
öar i Mälaren; 51,42 kvkm, 1,201 inv. (1927).
Utgöres på Fogdön av odlad slätt, mindre
skogsdungar och bergkullar, Tosterödelen är
starkare bruten. 2,268 har åker, 2,653 har
skogs- och hagmark. Egendomar:
Bergshammar och Hässelbyholm. Ruiner av
Vårfru-berga kloster. F. ingår i F. och Helgarö
pastorat i Strängnäs stift, Domprosteriet.
Fogdön, en från sörmländska fastlandet åt
n. v. utskjutande landtunga, v. om
Strängnäs-fjärden av Mälaren. Begränsas i s. av
Eldsundet, som tidigare helt skilt F. från
fastlandet. Sundet var ännu i början av
1700-talet farbart med fartyg.
Enligt Snorre skulle Ingjald Illråde (se d. o.)
ha bränt sig inne på »Räning», vilket man
velat identifiera med Rällinge på F. En sen
tradition har även tolkat en stor gravhög vid
Husby på F. som Ingjalds hög. 1919
undersöktes högen av S. Lindqvist, som
konstaterade dess likhet med tidigare kända
Yng-lingaättsgravar (i Gamla Uppsala och i
Vendel) och daterade den till 600- eller 700-talet
e. Kr. Ehuru tiden ej hindrar, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
