Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksuveränitet - Folksånger - Folksägen - Folkteatern - Folktribun - Folktro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747 Folksånger—Folktro 748
organ med självständig makt finnes, som
fallet kan men ej behöver vara i den ärftliga
monarkien, och därför statsviljan icke kan
utan dettas fria medverkan erhålla bindande
kraft, föreligger varken f. eller dess motsats,
furstesuveränitet, utan egentlig
statssuverä-nitet, såväl utåt, ss. alltid i fråga om
suveräna stater, som även inåt. Den statliga
makten är då typiskt konstitutionell. Rid.
Folksånger, sånger, som allmänt sjungas i
ett land som uttryck för folkets fosterländska
känslor, nationalsånger. Äldre folksånger
in-nehöllo ofta hyllning till monarken. Mest
bekanta av de utländska »kungssångerna» äro
den engelska »God save the king», den
preussiska »Heil dir im Siegerkranz», den
österrikiska »Gott erhalte Franz, den Kaiser» och
den danska »Kong Christian stod ved höjen
mast». Den äldsta svenska är »Gustafs skål!
Den bäste kung» (tr. f. ggn 1772), på
1820-talet ersatt av »Bevare Gud vår kung» (övers,
av den eng. och med samma melodi). På
1840-talet upptogs den nuv. kungssången, »Ur
svenska hjärtans djup». Andra nationalsånger
äro »Rule, Britannia» (engelsk),
»Marseljä-sen» (fransk), »Deutschland, Deutschland über
alles» (officiell tysk), »Die Wacht am Rhein»
(tysk), »Der er et yndigt land» (dansk), »Ja,
vi elsker dette landet» (norsk), »Vårt land» (i
Finland, förr även i Sverige). I Sverige har
numera »Du gamla, du fria» fått karaktären
av svensk folksång samt Heidenstams och
Stenhammars »Sverige» i viss mån börjat få
en likartad användning. T. N.
Folksägen (ty. Sage), en kort berättelse,
som gått från mun till mun och av folket
uppfattas som sann i motsats till folksagan
(se d. o.), vilken är ren fantasidikt och även
av folket uppfattas så. Närmast verkligheten
komma minnessägnerna, byggda på
minnen av faktiska händelser, som stundom
kunnat med underbar trohet bevaras genom
årtusenden. Så ha flertusenåriga forngravar
vid utgrävning visat sig innehålla vad
folksägnen förut uppgivit. Vanl. bli dock även
minnessägnerna förvanskade genom
omedveten stilisering, motivutbyten och omdiktning.
— En stor grupp utgöres av uppho v
ssägner (etiologiska sägner), som på fri hand
diktats för att förklara hur ortnamn,
naturbildningar, sedvänjor m. m. uppkommit. De
bygga ej på minnen utan ha diktats av en i
saken okunnig som ersättning för den
kunskap han saknar. — En tredje grupp utgöres
av vittnes- och varningssägner,
diktade som ett slags utkristallisering av
vissa trosföreställningar, som de tjäna till
bekräftelse på, och ofta avsedda att varna
för att bryta mot vissa regler, som ansetts
viktiga. Till denna grupp hör bl. a. flertalet
sägner om övernaturliga väsen. — Från
egentliga sägner bör man skilja allmogepersoners
berättelser om egna upplevelser av förment
övernaturlig art, men sådana ha stort värde
på grund av den inblick de giva i
trosföre
ställningarnas och sägnernas uppkomst. —
Ehuru de olika sägengrupperna uppstått av
olika anledningar och på olika sätt, präglas
de av samma stilegenskaper; de äro korta,
vanl. enepisodiska berättelser, som ej brukas
till tidsfördriv utan inströdda i samtalet till
upplysning om de platser, till vilka de
knutits, eller om de händelser eller föreställningar,
som samtalet råkar beröra. Dock träffas
stundom längre sägenbildningar, ättsagor,
om någon framstående person i bygden eller
om en hel släkt, och det är ur sådana, som
den litterära fornisländska ättsagan utvecklat
sig (se K. Liestöl, »Norske ættesogor», 1922).
— Från sägnen har även hjältesagan
vuxit fram. Likt sägne" den bli trodd
och grundar sig på verkLo^ minnen, men den
skiljer sig från f. genom sin episka bredd och
sitt patos, genom litterär utformning av de
urspr. enkla motiven samt oftast genom
bunden form (jfr Epos). — Bland litt. förtjäna
nämnas J. Grimm, »Deutsche Sagen» (1816—
18; 3:e uppl. 1891); Asbjörnsen, »Norske
hul-dreeventyr og folkesagn» (2 bd, 1845—48; 4:e
uppl. 1914); H. Hofberg, »Svenska folksägner»
(1882); E. T. Kristensen, »Danske sagn» (6 bd,
1892—1901); D. Arill m. fl., »Folksägen och
folkdiktning i västra Sverige» (1923); J.
Götlind, »Saga, sägen och folkliv i Västergötland»
(1926). C. W. v. S.
Folkteatern i Stockholm, se Stockholms
teatrar.
Folktribun, se T r ib un.
Folktro, folkets ärvda föreställningar,
särskilt i den mån dessa avvika från gällande
religions- och upplysningsstandard. Den är
delvis betingad av otillräckliga kunskaper,
delvis av fel i tankegången, t. ex. förväxling
av tidsföljd med orsaksföljd, idéassociation
med samhörighet. Då dylika tankefel ligga
ytterst nära till hands för varje primitivt
tänkande människa — och även bildade
personer tänka ofta primitivt —, bli hithörande
företeelser i stor utsträckning
allmänmänskliga. Så t. ex. träffas bland alla folk tron,
att man kan skada en person genom att skada
hans bild.
Nära folktron står folkseden. Hit höra
dels handlingar och riter, som framgå ur
levande f., dels sådant, som man gör blott
emedan man sett andra göra så, utan att
man vet varför. Även dylikt grundar sig i
regel på f., fast denna glömts. Så uppfattas
seden att resa majstång numera blott som
ett sätt att pryda till fest, men den har
framgått ur tron, att de gröna kvistarnas
lycko-kraft genom majstången kunnat överföras på
byns åkrar. Även i barnens lekar har man
kunnat påvisa rester av riter, som varit
grundade på dylik f. Påpekas bör emellertid, att
åtskilliga sedvänjor också framgått ur
rättsbruk o. dyl. utan inslag av övertro. Då varje
sedstadgad handling i viss mån av folket
ansetts ha magisk kraft, kan dock ingen skarp
gräns dragas mellan rätts- och trossedvänjor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
