Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringen (Den stora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Folkvandringen
754
sen, som endast med svårighet värjdes av
Marcus Aurelius (167—180). Trol. orsakade
också östgermanernas framträngande, att
Rhengränsen i början av 200-talet åter
började oroas av germaner, näml, av de
väst-germanska a 1 e m a n n e r n a el. s c h w
a-b e r n a, vilka vid århundradets slut kommo
i besittning av Agri decumates (se d. o.). Av
östgermanerna drogo burgunderna mot
Rhengränsen; de övriga veko av mot s. ö.
Romarna tvungos genom detta anlopp att
upplåta Dacien åt goterna, vilka, fördelade i
västgöter och östgoter, i
Svartahavs-trakterna upprättade ett stort välde,
omfattande barbarfolk ända upp mot Östersjön.
Början till det germanska massinbrottet —
f. i egentlig mening — kan räknas från 375,
då de asiatiska hunnerna (se d. o.) anföllo
goterna. Av dessa underkastade sig
östgoterna till stor del segrarna och följde dessa
västerut. Västgöternas huvudmassa däremot
övergick (376) Donau, besegrade en stor
romersk här vid Adrianopel (378) och fick
därefter bostäder på n. Balkanhalvön och i
Ungern. 401 bröto västgöterna under sin konung
Alarik in i Italien. Deras första angrepp
tillbakaslogos av den romerske fältherren
Sti-liko, vilken även 405 tillintetgjorde en från
flera germanfolk sammanrafsad här, som över
Alperna inbrutit i Italien. Men då Stiliko för
att motstå dessa anfall måst draga de
romerska legionerna från Gallien, genombröts
den romerska Rhengränsen. Vandalerna
tillkämpade sig 406, förstärkta med spillror av
andra barbarfolk, tillträde till Gallien. Efter
två års härjningar tågade de över
Pyrenéerna till Spanien. Alemannerna utbredde sig
på andra sidan Rhen (Elsass) och i ö. Schweiz,
frankerna i n. ö. Gallien. Även
burgunderna inbröto nu i detta land, i vars s. ö. del
de slutligen upprättade ett rike, som sträckte
sig över v. Schweiz (se Burgund 1 och 2).
Emellertid förnyade Alarik sitt infall i
Italien och intog Rom 410. Efter hans död s. å.
drogo västgöterna till romerska rikets v.
provinser och upprättade småningom i s.
Gallien ett eget rike, som slutligen omfattade
även stora delar av Spanien. Vandalerna
övergingo 429 från Spanien till Afrika,
vars västromerska del de erövrade. Vid denna
tidpunkt återupptogo hunnerna sin
framryck-ning. De inbröto 451 under Attila i Gallien,
hotande med förödelse ej blott Roms
återstående besittningar utan även de nya
germanrikena där. Då förenade sig dessa med romarna,
och i ett stort slag på Katalauniska
fälten besegrades hunnerna (s. å.). Efter Attilas
kort därpå inträffade död upplöstes det
hun-niska väldet, och de kuvade germanfolken
återvunno sin självständighet. Vid denna tid
gick även Britannien förlorat för
romerska riket. Germaner från Nordsjökusten,
a n g 1 e r och s a x a r e, seglade massvis över
till Britannien och underlade sig detta (omkr.
450). För Västroms kejsare återstod nästan
blott Italien, där hans makt upprätthölls av
germanska legotrupper. 476 störtade dessa,
under Odovakar, den siste kejsaren och
gjorde sig till herrar över Italien. En tid
därefter kommo de från Böhmen utvandrade
bajuvarierna i besittning av ö.
Alpländerna och Donaulandet ö. om Lech. Efter
Västroms fall 476 bibehöll sig en romersk
ståthållare i Gallien mellan Somme och Loire,
men detta område erövrades 486 av de saliska
frankerna (se F r a n k e r). Därmed var hela
den landmassa, som utgjort västromerska riket,
inkräktad av germaner.
Men ännu en tid fortsatte oron i
germanvärlden. östgoterna, som efter hunnerväldets
upplösning blivit frigjorda från sin beroende
ställning, bröto i slutet av 480-talet in i
Italien och störtade under sin konung Teoderik
Odovakars välde. Östgotariket i Italien blev
till en tid så mäktigt, att det tycktes få ett
slags överhöghet över alla de andra nya
germanrikena. Efter konung Teoderiks död gick
det dock snart tillbaka. Då beslöt den
kraftfulle östromerske kejsaren Justinianus I att
söka återställa romerska riket i dess gamla
utsträckning. Han underlade sig 534
vandalernas rike i Afrika och återtog efter en
hårdnackad kamp Italien. Redan 568 förlorade
dock Östrom större delen av Italien till
langobarderna, vilka urspr. bott vid
nedre Elbe men nu under sin konung Alboin
utförde f:s sista riksgrundläggning. Före
östgoternas inryckande i Italien hade frankerna
påbörjat grundläggningen av frankiska riket
i Gallien. Den store frankiske riksbyggaren
Klodvig av merovingernas ätt förenade omkr.
500 under sin spira större delen av det
romerska Gallien. Frankiska riket (se
Franker och Merovinger) tog sedan
ledningen i det europeiska västerlandet.
Den germanska f. medförde för därav
berörda folk och länder betydande omvälvningar.
I vissa romerska områden utrotades eller
undanträngdes genom f. den äldre befolkningen,
ss. i s. v. Tyskland (Agri decumates), England,
ö. Schweiz samt Alp- och Donaulandet, vilka
områden sålunda h. o. h. germaniserades. I
Italien, Gallien och Spanien fortlevde
däremot den romerska (eller romaniserade)
befolkningen och uppsög småningom i sig de
germanska elementen. Den antika kulturen
led genom f. starkt avbräck, men de nya
folken mottogo likväl starka impulser av den.
Framför allt var den kristna kyrkans gärning
betydelsefull. Att de flesta germanfolken vid
bosättningen voro arianer försvårade deras
sammansmältning med den romerska
befolkningen. Sedan frankerna under Klodvig
direkt övergått till romersk-katolska kyrkan,
blevo de ett medel att religiöst ena och
konsolidera de ur folkvandringstidens kaos
framgångna medeltida statsbildningarna.
Litt.: F. Dahn, »Die Könige der
Germanen» (12 bd, 1861—1909); Th. Hodgkin, »Italy
and her invaders» (2:a uppl., 6 bd, 1892—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
