Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringen (Den stora) - Folkvang - Folkvisedanser - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
755
Folkvang—Folkvisor
756
1916); O. Seeck, »Geschichte des Untergangs
der antiken Welt» (6 bd, 1895—1921); L.
Schniidt, »Geschichte der deutschen Stämme
bis zum Ausgange der Völkerwanderung» (2
bd, 1910—18); »Cambridge medieval history»,
bd 1 (1911); »Weltgeschichte», utg. av L. M.
Haitmann, bd 4 av S. Hellmann (1920); L.
Halphen, »Les barbares des grandes
invasions» (1926; rik bibliogr.); S. Tunberg,
»Folkvandringsstaterna» (i Norstedts
»Världs-histoiia», bd 4, 1927). S. B. (S. T-g.)
Folkvang (isl. Folkvangr, »krigarnas fält»),
enl. eddadikten »Grimnismal» Frejas boning,
dit hon samlade halva antalet av de i strid
stupade kämparna, medan andra hälften
tillhörde Oden och därför kom till Valhall.
Folkvisedans. Träsnitt i Olaus Magnus’ »Historia de
gentibus septentrionalibus» (1555).
Folkvisedanser (se Danslekar, sp. 512),
ett täml. nyskapat ord för nordiska, till
sjungna texter utförda ringdanser. Denna
mycket ålderdomliga, ännu vid nyare tidens
början i de högsta kretsar brukade dansart
har hos skandinavisk allmoge i avlägsna
bygder länge bibehållits och bidragit till
bevarandet av åtskilliga folkdikter, såväl
ballader med episkt innehåll som kortare lyriska
dikter. För att uppliva denna ålderdomliga
kombination av dans, sång och dikt bildades
1905 i Stockholm det s. k. Folk visedanslaget,
sedan 1903 ett av fru Hulda Garborg lett
danslag från Norge genom uppvisningar på
Skansen infört f. Det första svenska f.-laget
inövades också av fru Garborg. Den
kedje-ringdans, som brukas till f., är den ännu på
Färöarna brukliga med sex steg i varje takt
(de fyra första tagas åt vänster, de två
återstående in mot ringens centrum).
Fattningen är den, att egen höger hand omsluter
högra grannens vänstra med underarmarna
tätt tillhopa. Handling och stämning i den
sjungna texten markeras genom växlande
snabbhet och intensitet i dansrörelsen.
Färö-dansen i denna form står mycket nära den
ännu på 1600-talet i Frankrike brukliga
sällskapsdansen »branle». — Folkvisedanslaget i
Stockholm har utgivit »Folkvisedanslaget i
Stockholm» (1915) samt »Kväden och
folkvisor» (1918). E. Kl.
Folkvisor. 1. (Litt. hist.) Ordet folkvisa
har fått sin allmänna litteraturhistoriska
prägling av Herder, som i sina 1778—79
utgivna »Volkslieder» samlat folkliga visor från
såväl civiliserade som vilda folk. Samlingen
kallades i senare upplagor »Stimmen der
Völ-ker», och titeln anger, att Herder i folkvisan
sökte det nationellt egendomliga i medveten
motsättning till konstdiktningen, som
förmenades äga en mindre ursprunglig och mer
internationell karaktär. Fullföljande detta
uppslag, ansåg romantiken, att folkvisan skapats
av folket i dess helhet och icke som
konstdikten skrivits av en enskild individ. Denna
oklara och överspända tankegång, som länge
kvarlevat med segt liv men numera övergivits,
har dock innehållit ett sanningsmoment. All
folkvisa är avsedd att spridas och verka som
sång, och den tål därför ej den närsynta
granskning man är van att underkasta
konstdikten vid tyst läsning. I stället är den
hänvisad till muntlig tradition, och för att kunna
leva på folkets läppar måste den avklädas all
individuell författarprägel. I stället har den
i sig upptagit ett nedärvt formelement, som
under traditionens gång ofta starkt ökats.
Som sångvisa närmar den sig talspråket, och
härmed vinnes den omedelbara äkthet i
uttrycket, som är folkvisans främsta konstnärliga
kännemärke. Härtill kommer, att folkvisan
nästan alltid är knuten till en bestämd
livssituation : den spelar in i arbetet som
vaggvisa, vallkväde och kvarnsång, den sjunges
vid väven, under ritt och rodd, men framför
allt är den gärna förbunden med dansen.
Folkvisan skall till slut kunna uppfattas av
ett helt folk; ofta har den väl utgått från de
jämförelsevis bildade klasserna men endast
under tider, då kulturen varit väsentligen
homogen och sålunda i det hela primitiv.
Som redan Herder sett, äro f. en
internationell företeelse, men det uppslag till en
komparativ belysning, som han genom sin
samling kan sägas ha givit, har ej annat än
i detaljer kunnat genomföras. Detta beror
därpå, att f. haft en högst olika betydelse
för olika länder och därför också visa en
förbryllande mångsidighet. I följ, översikt måste
först den grekiska och den finska men även
den rika slaviska folkviselitteraturen
avskiljas, vilken senare haft obetydlig förbindelse
med den svenska, även om ett karakteristiskt
ex., den serbiska folkvisan, är välkänt genom
Runebergs tolkning. När det gäller att
behandla romanska och germanska f., inskränka
vi oss ytterligare till den berättande
medeltida dansvisan, vilken sedan Geijers och
Afze-lius’ dagar framstått som den egentliga
folkvisan, medan sådana arter som vall- och
vaggvisa kunna betecknas som folklig visdiktning.
Det äldsta namnet på den nordiska
folkvisan var dans, ett från franskan lånat ord.
Genom den på Färöarna ännu kvarlevande
långdansen kan det också visas, att den sjöngs
under alldeles samma förhållanden som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
