Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
757
Folkvisor
758
franska runddansvisan, caröle. Man
återfinner på bägge håll den vanl. på någon punkt
brutna kedjan av dansande, fördansarens
solosång, det av alla istämda omkvädet, den
långsamt trådda dansen med samma sex
danssteg i varje takt. Denna långsamma dans
har varit den företrädesvis höviska, men man
har också överallt känt mera bondska
spring-danser, på franska espringale. I Frankrike
liksom över hela den germanska världen tycks
den äldsta dansvisan ha varit en lyrisk
en-strofing, som under 1000- och 1100-talet tills,
m. dansen raskt utbredde sig. Bl. a. berättas,
att man då ofta dansade på kyrkogårdarna,
och detta antyder enstrofingens nära
sammanhang med den på folkspråket skrivna
kyrkliga 1 e i s e n, om vilken den i fråga om
byggnad och omkväde erinrar. En Knut den
store tillskriven enstrofing från denna tid
lyder också: »Ron, svenner, nära land, och
låt oss höra munkarnes sång». Ur enstrofingen
uppstod på nordfranskt område, Bretagne
inräknat, carole, en episk-lyrisk visa, där varje
strof består av två verser med rikt utvecklat
omkväde. Det vanligaste inledningsmotivet
är, att en jungfru vid sin sömnad anförtror
sin mor en kärlekshandel. I Nordfrankrike
undanträngdes carolen snart av den utförliga
episka dikten, men den hade dessförinnan
hunnit sprida sig över hela det germanska
området och dessutom över Provence till
Nord-italien och Katalonien. En spansk
särutveck-ling utgöres av de under 1500-talet flitigt
utgivna samtida romanserna, som ej äro
dans-visor; de sakna strof och omkväde.
Går man över till tyskt område, har åtm.
den högtyska folkvisediktningen snart
hämmats av samma anledningar som i
Nordfrankrike; däremot fortlever den lågtyska
folkvisan vida längre. Under inflytande av det
nationella eposet, särskilt »Nibelungenlied»,
har den tyska folkvisan emellertid fått en
särutveckling, formellt så, att strofen
utvecklats till fyra- eller åttarading, och i fråga om
innehållet genom att hjältediktningens
motivskatt upptagits. Det mest kända ex. är
den yngre »Hildebrandslied», från början av
1200-talet. Just denna visa synes ha spelat
en roll vid utvecklingen av den befryndade
norska kämpavisan.
Om man bortser från Island, ha f. i norden
varit den viktigaste medeltida diktningen. I
Danmark är folkvisetraditionen mest
omfattande, först upptecknad och utgiven (100 visor
av Vedel 1591) och bäst studerad. Mest
anmärkningsvärt är dock, att hela den rika
vistraditionen äger en enhetlig riddarvisestil,
och enbart detta visar, att riddarvisan är
mycket gammal där. Med riddarvisa menar
man en skildring ur samtidens medeltida liv,
och i Danmark synes en sådan ha uppstått
redan på Valdemarernas storhetstid, tiden
omkr. 1150—1230. Denna visdiktning erinrar
om den franska carolen genom sin tvåradiga
strof, sin motivbehandling och sin stil.
Sam
tidig är den stundom direkt från Frankrike
invandrade naturmytiska visan (t. ex. »Herr
Olof och älvorna»). På 1240-talet synes den
fyrradiga folkvisestrofen och därmed en
bredare episk framställning vinna mark (t. ex.
visan om drottning Dagmars död). Sin rikaste
utformning vinner denna stil i Marsk
Stigsvisorna samt visorna om Ebbe Skammelson
och Nils Ebbesen. Från mitten av 1300-talet
synes den danska visdiktningen gå tillbaka,
och detta beror nog på att den är mer
ensidigt aristokratisk än i andra nordiska länder.
Från Danmark vandrade riddarvisan tidigt
över till Sverige, och visan med tvåradig strof
fann i Sverige under 1200-talet ett egenartat
folkligt uttryck i legendvisan, t. ex.
»Staf-fansvisorna» och visan om Maria Magdalena,
vilka även senare inträngt på finskt område.
Samtidigt som i Danmark uppträder den
fyrradiga visstrofen, men karakteristiskt för den
svenska utvecklingen är, att denna riddarvisa
under 1200-talet företrädesvis handlar om
brudrov. I visan om Vreta klosterrov och dess
efterföljare förekomma rika handlingsmotiv
och en dramatisk tillspetsning, som framkalla
lyriskt starkt laddade scener. Ett mera
höviskt riddarideal framträder i den vid
1300-talets mitt diktade storslagna visan om Folke
Lagmanson och drottning Hillevi. Under
1300-talet brukas den folkliga tvåradiga strofen i
några politiska visor om Nyköpings gästabud
och Valdemar Atterdags härjningar på Öland
och Gotland. Dessa senare, som allegoriskt
skildra danakungens förhållande till olika
möjor, ha på 1400-talet omskrivits mera
skämtsamt till »Ingalilla vallpiga» och »Liten
båtsman». Andra 1400-talsvisor på fyrradig strof
äro politiska allmogevisor, och av dessa har
den sista, »Konung Gösta och dalkarlarne»,
på grund av sin muntra fyndighet och sitt
nationella patos blivit folkkär. Denna
tradition har långt senare mästerligt förnyats av
Dahlstierna i »Giöta Kiämpa-Wisa om
Kå-ningen å Herr Pädar» (1701).
I Norge har den naturmytiska visan på
tvåradig strof slagit starkt an redan under
1200-talet och förnyats genom anknytning till
eddadiktningens motiv, t. ex. »Herr Hjelmer»,
»Sorgens makt» och »Rikebald och Guldborg».
Mest egendomlig inom denna grupp är dock
»Hämnarsvärdet», som börjar med hednisk
bärsärkagång och slutar med kristen
botgöring. Det religiösa draget, som nästan saknas
i dansk folkvisa, är starkt i svensk
visdiktning och starkast i norsk. Därom vittnar
framför allt det mot 1200-talets slut i
fyrradig strofform diktade »Drömkvädet», som,
fastän det föreligger i oordnade fragment,
verkar mer storvulet än all annan nordisk
folkvisa. Samtidigt uppstår den typiska norska
kämpavisan på fyrradig strof. I motsats till
riddarvisan behandlar den ej samtidsliv utan
sagostoff, och kämpen utmärkes framför allt
av sagolika kroppskrafter. Från
»Didriks-sagan» och dess tyska källor, bl. a. »Hilde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
