Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forward (tidning) - Forzato, Forzando - Foscari, Francesco - Foscolo, Niccolò Ugo - Fosfat - Fosfatid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
845
Forzato—Fosfatid
846
—06, var 1809 en
utkommer i New York. Den grundades 1897.
F. är en av Amerikas bäst redigerade
tidningar, har en daglig upplaga på mer än
250.000 ex. D. B-ck.
Forzato [fårtsa’tå], F o r z a’n d o, it., mus.,
forcerat, med förstärkt kraft, markerat.
Foscari [få’sk-], Francesco, veneziansk
doge (omkr. 1372—1457). Blev doge 1423 och
förde en krigisk politik, varigenom betydande
erövringar i n. Italien gjordes. Sedan F:s son
landsförvisats och dött, tvangs den av sorg
nedbrutne fadern att nedlägga sitt ämbete
(1457). F:s och hans sons öde behandlades av
Byron i tragedien »The two F.» (1821).
Foscolo [få’skålå], Niccolö Ugo, italiensk
författare (1778—1827), son till en venezian
och en grekinna. Greps av tidens
italienskpatriotiska hänförelse och demokratiska idéer,
hyllade 1797 i ett ode
befriaren Bonaparte
men begav sig från
Venezia s. å., sedan
denne överlämnat
landet till Österrike.
Först bosatt i Milano,
deltog F. sedan som
löjtnant i »cisalpinska
legionen» i kriget mot
österrikare och
ryssar, tjänstgjorde vid
de italienska
trupperna i Frankrike 1804
kort tid prof, i
vältalighet i Pavia, vistades 1812—13 i
Florens men gick i landsflykt, då de
segrande österrikarna återvänt till Milano.
1816 slog han sig ned i England, där han
framlevde ett oroligt liv och dog i armod.
F. var stolt och passionerad, en ostadig och
obalanserad natur, som ständigt invecklades
i tvister och kärleksäventyr. Det enda fasta
i hans liv var kärleken till Italien; patriotism
och skönhetsdyrkan äro innehållet i hans
poesi. Odena »A Luigi Pallavicini» (1800) och
»AlFamica risanata» (1802) äga en klassiskt
plastisk stil; den grekiska myten lever i skön
gestaltning i denna diktning. Romanen
»Ul-time lettere di Jacopo Ortis» (1802) med sitt
mörka känslosvall har ett helt motsatt kynne;
den är en Wertheriad, där huvudpersonen, i
mycket ett porträtt av F., blir självspilling
genom olycklig kärlek och sorg över Italiens
förnedring. F:s förnämsta dikt, »I sepolcri»
(1806—07), framkallad av att F:s vän skalden
Parini jordats i en namnlös
gemensamhets-grav för fattiga, predikar i pindarisk,
inspirerad form, att pieteten för de döda är
oskiljaktig från känslan för äran och fosterlandet,
samt frammanar Greklands hjälteålder och
Italiens stora minnen till samtidens väckelse
och lyftning. F:s sorgespel »Tieste» (1796),
»Ajace» (uppf. 1810 i Milano) och »Ricciarda»
(uppf. 1813 i Bologna) äro skrivna efter
Al-fieiis mönster. Som kritiker införde F. ett
psykologiskt betraktelsesätt i Italien. F:s
»Opere» utgåvos 1850—90 i 12 bd, hans »Prose»
1912 ff. och »Epistolaria» i 3 bd 1883. Monogr.
av G. Chiarini (1910), E. Donadoni (1910), M. W.
Erich (1912), E. Tecchio (1914) och G. Citanna
(1920); bibliogr. av A. Ottolini (1921). R-n B.
Fosfät, gemensamt namn för fosforsyrans
salter. F. äro med undantag av alkalisalterna
och monometallsalterna av de alkaliska
jordarterna olösliga i vatten.
F. ha stor betydelse som beståndsdel i
födan och som gödselmedel i form dels av
naturlig gödsel (se Gödselmedel), dels av
fosforrika konstgödselmedel. Äldst bland dessa
senare är benmjöl (se d. o.); av ben
erhåller man vid limberedning även s. k. pr
e-c i p i t a t (se d. o.). Världens behov av
fosforrik konstgödsel fylles emellertid numera
i huvudsak genom superfosfat (se d. o.),
framställt av sedimentära eller
metasomatis-ka kalciumfosfatbergarter (fosforit m. m.)
genom behandling med svavelsyra, och till en
mindre del genom thomasfosfat (sed. o.),
erhållet vid färskning av tackjärn ur
fosforrika järnmalmer. De viktigaste
producenterna av det i superfosfatindustrien brukade
råfosfatet äro franska Nordafrika (Tunisien,
Algeriet och Marocko), U. S. A. samt vissa öar
i Stilla havet och Indiska oceanen, t. ex. Nauru,
Ocean island och Christmas island (se d. o. 1).
Världsproduktionen av dessa råfosfat uppgick
1925 till omkr. 8,686,000 ton, varav 4,127,000
ton kommo från franska Nordafrika och
3,538,000 ton från Förenta staterna.
Nordafrika framträder mest på den internationella
marknaden, enär dess produktion nästan helt
exporteras, medan detta endast gäller en
mindre del av den amerikanska.
Det tackjärn, ur vilket thomasfosfatet
er-hålles, framställes av sedimentära
järnmalmer, särskilt de lothringska
»minettmalmer-na», och av de svenska apatitrika
järnmalmerna, vilka senare företrädesvis användas i
blandning med de förra. Ur s. k. apatitgångar
har ren apatit för framställning av
superfosfat förr brutits i stor skala i Kanada och
tidtals även i Norge, men sedan början av
1890-talet ha dessa fyndigheter icke varit
konkurrenskraftiga. Apatitgångar av
brytvärda dimensioner ha icke påträffats i
Sverige, och de sedimentära fosforitlagren äro
för tunna och för fattiga. Största delen av
den i Sverige brutna fosforrika
järnmalmen (med över 1 % fosfor) exporteras, och
dess fosforhalt, vilkeii vida överstiger
årsbehovet inom Sverige, kommer som
thomasfosfat det importerande landets jordbruk till
godo, medan däremot det svenska
jordbrukets behov företrädesvis täckes genom
superfosfat, framställt av importerat råfosfat
(fosforit). — Litt.: P. Geijer, »Sveriges
fosfattillgångar» (i Sveriges Geol. Unders., ser. C.,
n:r 294, 1919) och »Från Gafsas fosfatgruvor
i Tunisien» (i Tekn. Tidskr. 1927, avd. för
kemi, s. 13—15). N. Zn.
Fosfatid, kem., se Lipoider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
