Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fouché, Joseph, hertig d’Otrante - Foucher, Alfred - Foucquet - Fougt, Henrik - Fouillée, Alfred Jules Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Foucher—Fouillée
898
verkade därpå med panikartad iver som
konventskommissarie i landsorten, var en av
exekutorerna av den grymma straffdomen
över det upproriska Lyon samt blev beryktad
för sina ateistiska
proklamationer och
kyr-koplundringar. Illa
sedd av Robespierre,
återkallades F. till
Paris (april 1794), där
han i juli i hög grad
bidrog till diktatorns
fall. Själv nödgades
han s. å. i djup misär
lämna politiken. Som
arméleverantör
lyckades han efter hand
samla förmögenhet.
Han anlitades med framgång av sin vän
Barras i diplomatien, var polisminister från aug.
1799 och medverkade genom tvetydig
passivitet till brumairekuppens framgång (nov.).
F. motsatte sig emellertid förstulet Bonapartes
envåldsplaner, varför hans ämbete indrogs
(aug. 1802). Han böjde sig då för Bonapartes
avsikter och blev 1803 led. av senaten. 1 juli
1804 återupprättades polisministersysslan för
F:s räkning, varefter han upprätthöll den
inre ordningen trots påfrestningen från de
stora krigen; energiskt främjade F. tanken
på Napoleons skilsmässa från Joséphine. Han
blev 1808 greve och 1809 hertig d’Otrante
(Otranto i Italien).
1809 bidrog F. (då jämväl inrikesminister)
kraftigt och självrådigt i Napoleons frånvaro
att omintetgöra engelsmännens
landstignings-försök vid Scheldemynningen
(Walcherenexpe-ditionen). Osäker om framtiden, uppiätthöll
han dock förbindelser med Bourbonernas
anhängare. Genom sina obesvärade försök till
underhandlingar med England beredde F. sitt
politiska fall (juni 1810), hölls därefter några
år under uppsikt i Frankrike och
avlägsnades därpå i olika uppdrag till Illyrien och
Neapel. I april 1814 anslöt sig F. visserligen
till Bourbonerna men hölls i skymundan och
konspirerade flitigt mot dem samt blev ånyo
polisminister under »de hundra dagarnas»
välde. Snabbt medveten om dettas
bräcklighet, anordnade nu F. hemliga förbindelser
med de yttre fienderna (Metternich),
underblåste oppositionen inom den nyvalda franska
representationen samt framtvang sålunda
efter slaget vid Waterloo Napoleons abdikation.
F. blev ledare för den provisoriska regeringen,
förberedde skickligt och hänsynslöst
Bourbonernas återkomst samt utnämndes av Ludvig
XVIII ånyo till polisminister (juli 1815), en
befattning, som han, den forne
skräckmannen, dock redan i sept. av den
ultrarojalisti-ska opinionen drevs att lämna för
sändebuds-posten i Dresden. Landsförvisad
(»amnestilagen» jan. 1816) tillbragte F. sina
återstående dagar i Österrike (Prag, Linz och
Trieste). Moralisk indifferens och sjuklig
in
triglystnad jämte politisk smidighet och
administrativ virtuositet kännetecknade F:s
bana. — F:s släkt (d’Otrante) är sedan
1820-talet bosatt i Sverige. — Litt.: Starkt
dokumenterad men väl tolerant biogr. av L.
Made-lin (2 bd; 5:e uppl. 1923); Nils Forssell, »F.»
(1925). N. F-ll.
Foucher [foje’], Alfred, fransk indolog
(f. 1865), prof, i indiska språket och
litteraturen vid Sorbonne. Har gjort sig känd
bl. a. genom undersökningar om det
begynnande klassiska inflytandet inom Indiens och
Östasiens buddistiska konst, särskilt i »L’art
gréco-bouddhique du Gandhära», I—II, 1—2
(1905, 1918—23). Vidare har F. ingående
undersökt fresker och andra fynd i
klipptemplen i Ajanta (se d. o.).
Foucquet [fokä’], se F o u q u e t.
Fougt [fokt], Henrik, boktryckare (1720
—82). Ägnade sig med framgång åt att höja
det svenska boktrycket samt utarbetade själv
åtskilliga nya metoder för bl. a. stilgjutning,
musiktryck m. m. 1773 fick F. privilegium
på att trycka allt, som utgavs av K. m:t och
statens ämbetsverk. Han var även tidtals
verksam som publicist (i Stockholms
Veckoblad, 1774—79). Efter F:s död fortsattes
tryckerirörelsen av hans kunniga och vittert
intresserade maka, Elsa Momma (1744—1826).
Fouillée [foje’], Alfred Jules É m i 1 e,
fransk filosof (1838—1912), lärare vid École
normale 1872—79, medarbetare i Revue
Philo-sophique och Revue des Deux Mondes. I sin
utjämnande filosofi ville F. försona
spiritua-lism och positivism. Hans första arbete var
en studie över Platon, »La philosophie de
Platon» (2 bd, 1869). I sitt eget system upptar
och förändrar F. den platonska idéläran;
idéerna fattas av honom ej som en över
förändringen höjd verklighet utan som verkande
krafter. I »La liberté et le déterminisme»
(1872) vill F. medla mellan determinismen
och indeterminismen och uppställer som det
förmedlande mediet frihetens idé. Denna idé
fattar han som själv en kraft, vilken griper
in i orsakssammanhanget. Friheten är en
fordran, som skall förvei kligas. Denna tankegång
om idén som kraft utvecklas sedan i F :s
metafysiska grundtanke, teorien om idées-forces. De
kraftbegåvade idéerna utgöra den sanna
verkligheten, och de realisera idealet genom att
genomtränga materien. På så sätt är F:s
system en syntes av platonismen och Spencers
evolutionslära. Teorien om idées-forces
fram-ställes och utvecklas bl. a. i »L’évolutionisme
des idées-forces» (1890) och »La psychologie
des idées-forces» (2 bd, 1893). På läran om
idées-forces bygger F. också sitt moralsystem
i »La morale des idées-forces» (1908). Etiska
och sociologiska problem behandlas i »La
Science sociale contemporaine» (1880) och »Le
moralisme de Kant et 1’amoralisme
contem-porain» (1905). I »Psychologie du peuple
fran-gais» (1898) och »Esquisse psychologique des
peuples européens» (1902) gav F. bidrag till
VII. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
