Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
985
Frankrike (Historia)
986
av det romerska rikets provinser torde så
fullständigt ha kulturellt romaniserats som
Gallien. Den romerska förvaltningen och religionen
samt det latinska språket blevo småningom
nästan enarådande, så även Roms materiella
och andliga odling. Romarnas sociala
förhållanden inträngde med storgodsägare och djupt
under dem stående livegna, coloni. Samtidigt
uppstodo städer med livlig handel och
hantverkare, organiserade i skrån. Gallien följde
nu den allmänromerska utvecklingen under
senantiken. Den centraliserade förvaltningen
dödade all provinsiell självstyrelse,
stadskulturen började gå mot sin upplösning, och
kristendomen inträngde. Samtidigt utsattes
Gallien i hög grad för de germanska
stammarnas anlopp mot romerska riket.
III. F r a n k i sk a riket under m
e-rovingerna. De germanska folken alaner,
vandaler, burgunder och västgöter drogo
genom Gallien och bemäktigade sig delar därav
(jfr Folkvandringen). Från Rhen
utbredde sig även långsamt de saliska f
ranke r n a, efter vilka F. kom att få namn (jfr
Franker). Klodvig, som tillhörde m
e-rovingernas ätt, erövrade genom slaget
vid Soissons 486 landet till Loire och utvidgade
senare på flera håll riket. 496 döptes Klodvig
och övergick därvid icke till arianismen utan
till den romerska katolicismen, vilket blev av
stor politisk, kyrklig och kulturell betydelse.
Endast längst i n. blev befolkningen helt
fran-kisk. I övrigt var landet snarare härbesatt
än folkerövrat; frankernas övervälde orsakade
mera en barbarisering än en germanisering av
den gallo-romanska befolkningen. Den
fran-kiske konungen ärvde det romerska enväldet,
men den romerska förvaltningen gick under,
och landet styrdes av grevar.
Storgodsägarna fingo ofta immunitet på sina gods,
d. v. s. skattefrihet, rätt att uppbära böter
och domsrätt. Fria män »rekommenderade
sig» till dem, upptogos i deras krigsfölje och
fingo bruka en gård som förläning, in
bene-ficium. Härigenom voro på det
privaträttsliga området införda de förhållanden, som
sedan överflyttades på det offentligrättsliga
och kallas 1 ä n s v ä s e n (se d. o.).
Meroving-erna (se d. o.) skiftade ofta riket som
privategendom, vilket gav upphov till våldsamma
arvstvister, och tiden visar i allm. tecken på
ovanligt stor sedlig och social upplösning. De
senare merovingerna voro odugliga regenter,
och riket sprängdes i två hälfter, N e u s
t-r i e n v. och Austrasien ö. om Schelde
och Meuse. Den verkliga styrelsemakten kom
småningom att utövas av innehavaren av det
förnämsta ämbetet vid hovet, major
domus (rikshovmästare). Denna inflytelserika
förtroendepost blev i Austrasien ärftlig i
P i p p i n s (»av Héristal») ätt. Han
återställde riksenheten 687, och hans son Karl
M a r t e 11 räddade genom sin lysande seger
över araberna vid Poitiers 732 rikets kultur
och religion.
IV. Karolingerna (752—987),
kejsardömets och länsväsendets uppkomst. Karl
Martells son Pippin den lille lät
avsätta den siste merovingerkonungen
(Childe-rik) och hyllades som konung 752. Under Karl
Martell började inom statslivet grunden läggas
till länsväsendet, jordens förlänande mot
krigstjänst, i det att sådana förläningar började
givas ej blott av stormän till frimän utan av
konungarna till stormännen. Pippin
besegrade langobarderna i n. Italien och lade
grunden till Kyrkostaten (se d. o.), därmed
stärkande sin ätts och det franska
konungadö-mets förbindelser med påvedömet, som
betraktade F., på grund av Klodvigs övergång direkt
till katolicismen, som »kyrkans äldsta dotter».
Pippin dog 768 och efterträddes av sönerna
Karloman (d. 771) och Karl den store,
som efter broderns död ensam innehade riket;
efter honom kallas ätten karolinger (se
d. o.). Karl den store inledde en storhetsperiod
genom sina fälttåg och ofantliga erövringar,
reformerade förvaltningen och främjade den
andliga odlingen. Rikets styrelse fick nu en
mera germansk prägel än under merovingerna.
Stormansväldet befordrades genom behovet av
rytteri för krigen, och förläningar utdelades
av de karolingiska familjegodsen. Juldagen
800 kröntes Karl i Rom av påven till romersk
kejsare. Vid Karls död 814 blev hans son
Ludvig den fromme (d. 840) kejsare, och efter
Ludvigs död delades riket 843 genom fördraget
i Verdun mellan hans söner Lothar, Karl den
skallige och Ludvig den tyske. Av dessa erhöll
Karl den skallige (d. 877) den v. delen,
som blev kärnan i senare tiders franska rike.
Karl den skallige hade föga makt; om hans
ättgren se Karolinger 3. Under Karl
den tjocke (d. 888), som även var kejsare
och tysk konung, framträngde vikingarna
ända till Paris. Länsväsendet blev nu alldeles
genomfört, och då län (feudum, motsv. äldre
beneficium) och ämbeten före 900 faktiskt
blivit ärftliga, sprängdes rikets enhet
inifrån, och statsmakten uppdelades på
konungens vasaller. Även kyrkans män indrogos
i länsväsendet. Trots allt sökte dock även de
sista karolingerna fortplanta medvetandet om
att konungen icke blott var vasallernas
länsherre utan något mera. Karl den
enfaldige (reg. 898—923, långa tider i fejd med
motkonungar) upplät 911 Normandie som län
åt nordmannahövdingen Rollo, varpå
vikingarnas härjningar i F. upphörde.
V. Det äldre kapetingiska
ko-nungadömet (987—1180), länsväsendets
utveckling. Karolingiska ätten på F:s tron
utgick 987 med Ludvig V, sonsons son till
Karl den enfaldige. Kronan, som 888—898
burits av E u d e s (se d. o.) och 922—923 av
dennes bror Robert I, övergick nu till den
senares sonson HugoCapet (reg. 987—996),
son till den mäktige greve Hugo den store
(se H u g o, franska furstar). De första
konungarna av hans ätt, kapetinger (jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
