Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
987
Frankrike (Historia)
988
d. o.), hade föga att säga utanför sina
familje-besittningar (Ile-de-France). De mäktigaste
vasallerna voro hertigarna av Normandie
(från 1066 även konungar av England),
Bretagne, Akvitanien, Gascogne och Burgund
samt grevarna av Flandern, Champagne
och Toulouse. Landet översållades med fasta
borgar. Hugo Capets efterkommande sutto
son efter far på F:s tron till 1316.
Hugos son vai Robert II den fromme
(d. 1031), som följdes av H e n r i k I (d. 1060;
jfr Burgund 9), Filip I (d. 1108) och
Ludvig VI den tjocke (d. 1137). Den
sistnämnde understödde de uppblomstrande
städerna och fick i dem bundsförvanter mot
länsherrarna. Ludvig VII (reg. 1137—
80) lade genom gifte med Eleonora (se d. o.)
av Akvitanien detta land med Poitou och
Gascogne under franska kronan. Då hon 1152
skildes från honom och s. å. gifte om sig med
Henrik Plantagenet, tillföllo dessa provinser
Henrik, vilken förut innehade Normandie och
Anjou och 1154 även blev Englands konung.
VI. De yngre kapetingerna (1180
—1328), korstågens glansperiod,
konungamaktens tillväxt. Filip II August (reg.
1180—1223) återvann samtliga förlorade
provinser efter segern vid Bouvines 1214. Han
lade därigenom grunden för en begynnande
starkare konungamakt. Ur länsväsendets
statliga förfall framväxte ett nytt, enat F.
Ludvig VIII (reg. 1223—26) förvärvade
även Languedoc. Ludvig IX den
helige (reg. 1226—70) höjde konungamakten
även genom sitt personliga anseende och
bilade striden med England genom freden i
Paris 1258. varvid eng. konungen Henrik III
fick Guienne som län men avstod sina
anspråk på andra franska provinser.
Korstågs-tiden, 1100- och 1200-talet, var medeltidens
storhetstid, och dess kultur nådde högst i F.,
där gotiken, trubadurdiktningen och
skolastiken blomstrade. Filip III (reg. 1270—85)
utvidgade kronans besittningar, så även F
i-lip IV den sköne (reg. 1285—1314), som
dessutom genom sina triumfer över påven
Bonifatius VIII och Tempelherreorden ökade
sin makt, härvid stödd av de skickliga
rätts-lärda. legister, som voro hans rådgivare. Han
sammankallade 1302 de första é t a t s
gé-n é r a u x (se d. o.). Efter Ludvig X (reg.
1314—16) och hans postume son Johan I
(f. och d. i nov. 1316) kommo Ludvig X:s
yngre bröder Filip V (reg. 1316—22) och
Karl IV (reg. 1322—28); med den
sistnämnde utgick kapetingernas huvudlinje.
VII. Medeltidskonungarna av
huset Valois (1328—1483),
hundraårskriget och enväldets uppkomst. Tronen bestegs
1328 av Filip IV:s brorson Filip VI av
Valois (d. 1350), mot vilken Filip IV:s
dotterson Edvard III av England uppträdde med
tronanspråk, som gåvo upphov till det
blodiga »hundraårskriget» (1337—1453); se E n
g-1 a n d, sp. 853. Då Filip VI :s son Johan
II den gode (reg. 1350—64) tillfångatagits
av engelsmännen i slaget vid Poitiers 1356,
blev hans son Karl regent. Under en
konflikt om bevillningarnas användning togo
borgarna i Paris ledningen, och 1358 reste
sig de hårt förtryckta livegna bönderna.
Denna resning (la jacquerie) kuvades snart.
Det försvagade F. tvangs till en
förlustbring-ande fred i Brétigny 1360, då bl. a.
Guienne gick helt förlorat. Då Johans son Karl
V den vise (reg. 1364—80) blivit konung,
utbröt kriget åter, och fransmännen lyckades
återtaga de avträdda områdena utom Calais
(jfr Du Guesclin). Karls son Karl VI
(reg. 1380—1422) blev 1392 sinnessjuk,
varefter häftiga strider utbröto mellan två
mäktiga paitier, det burgundiska och det
orle-anska, sedan kallat det armagnakska (se A
r-m agn a c och Burgund, sp. 269). Henrik
V av England blev efter segern vid Azincourt
1415 genom freden i Troyes 1420 erkänd som
arvinge till franska kronan, och då han och
Karl VI dött 1422, proklamerades den förres
unge son Henrik VI av England som konung
av F. Karl VI:s son Karl VII erkändes
dock av ett parti och hade särskilt anhängare
i städerna. Då engelsmännen angripit
Or-léans 1428, följde den stora omsvängningen
till Karls förmån genom den hjältemodiga
J e a n n e d’A r c (se d. o.) 1429. Orleans
räddades, och Jeanne d’Arcs död 1431 kunde ej
hindra den pånyttfödda franska
nationalkänslans seger. 1436 återtogs Paris, 1453
upphörde kriget, och av engelsmännens många
erövringar återstod blott Calais. Karl drog
fördel av den samtida påvemaktens
förnedring till att genom den pragmatiska
sanktionen i Bourges 1438 införa Baselkonsiliets
reformer och så befästa den gallikanska
kyrkans friheter (se Gallikanska k y
r-k a n). Den starkare konungamakt, som börjat
med Filip II August, begynte nu övergå till
envälde. Karl VII fick 1439 en skatt, la taille,
beviljad av états généraux på sådant sätt, att
skatten i fråga kunde betraktas som ordinarie.
Med dessa medel skapade han en stående
här, les compagnies d’ordonnance.
Parlamentet (se d. o.) i Paris uppfattade sig ej
blott som domstol utan även som politisk
institution, men dess vittgående krav bestredos
av konungarna. Karl VII dog 1461. Hans
son Ludvig XI (reg. 1461—83) kuvade 1465,
stödd på städernas borgerskap, ett uppror av
feodalherrar (la ligue du bien public) och
gjorde konungamakten i det närmaste
enväldig. Om hans strider med Burgund se d. o.
VIII. Renässanskonungadömet
och religionskrigen (1483—1598). Med
Ludvigs son Karl VIII (reg. 1483—98)
inslog F. på en äventyrlig erövringspolitik
gentemot Italien. Samtidigt befordrades
därigenom den italienska renässansens spridning
till F. Kronan övergick 1498 till huset V
a-lois-Orléans med Ludvig XII (d.
1515), brorsons son till Karl VI. Genom sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
