Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Frankrike (Historia)
990
giftermål med Karl VIII:s änka, Anna (se
d. o.) av Bretagne, bevarade Ludvig
sistnämnda land åt kronan. Hans italienska
fälttåg slutade 1511 med att fransmännen
utjagades ur Italien. Under Ludvigs kusins son
Frans I (reg. 1515—47) av huset V a 1 o i
s-Angouléme förbands företi ädarnas
italienska politik med en begynnande sekellång
kamp mot huset Habsburgs övermakt, en
strid, under vilken F:s politiska intressen
hade överhand över dess religiösa. Frans
skydde under dessa strider icke ens förbund
med tuikarna, och han främjade indirekt
protestantismens framgångar. Hans regering
betecknar renässansens fulla genombrott i F.
Hans son Henrik II (d. 1559) förenade sig
med tyska protestanter mot kejsaren och
vann biskopsstiften Metz, Toul och Verdun
genom freden i Vaucelles 1556 samt under krig
med det då med Spanien förenade England
även Calais 1558. Hans gemål var Katarina
av Medici. Under hans son Frans II : s
regering, 1559—60, styrde dennes gemål Maria
Stuarts morbröder, hertigarna av Guise, och
gynnade katolicismen. Religionsfrågan blev
brännande, en stor del av F. var då
protestantisk, och landet upprevs av de blodiga
hugenottkrigen (1562—98; se Co 1 igny och
Hugenotter), som började under Henrik
II:s och Katarinas andre sons, Karl IX:s,
regering. 1560—74. Det av Katarina och
Gui-serna inspirerade blodbad, som är känt under
namnet Bartolomeinatten (se d. o.),
ökade förbittringen. Under Karls bror
Henrik III:s regering, 1574—89, fick
inbördeskriget starkare politisk betoning, blev en kamp
mellan den av Henrik av Guise ledda katolska
ligan och hugenotterna, vilka leddes av
Henrik III:s svåger och tronarvinge, Henrik
av Navarra. Då den vacklande konungen låtit
mörda Henrik av Guise och sökt stöd hos
hugenotterna, blev han själv mördad.
IX. Det bourbonska enväldets
grundläggning (1589—1661). För
Henrik av Navarra (tillhörande sidogienen
Bourbon av konungaätten), som konung kallad
Henrik IV (reg. 1589—1610), förelåg
problemet att återställa kronans under de sista,
svaga och degenererade Valoiskonungarna
förlorade anseende och återföra den av
religionskrigens fasor förvildade befolkningen till
fredliga förhållanden. Av politiska skäl offrade
Henrik personligen sin calvinism och
övergick till katolicismen 1593, varigenom han
tryggade sin tron. Hans utrikespolitik
riktade sig emellertid mot det katolska Spanien,
och efter freden i Verviers 1598 gav han
genom ediktet i Nantes s. å. vidsträckt
religionsfrihet åt F :s protestanter. Dessa fingo
t. o. m. besätta vissa säkerhetsplatser och
blevo sålunda för en tid en stat i staten.
Henrik ordnade F:s finanser, och landet
uppblomstrade åter. En erfaren rådgivare hade
han i hertigen av Sully. Henrik mördades
1610 av fanatikern Fr. Ravaillac, och kronan
övergick till sonen Ludvig XIII (reg. 1610
—43), först under förmynderskap av dennes
moder, Henrik IV:s andra gemål, Maria av
Medici. 1614 sammanträdde états généraux
sista gången före stora revolutionen 1789.
Redan nu visade sig slitningar mellan adeln
och det av ämbetsmän ledda tredje ståndet.
Ludvig övertog själv regeringen 1617, men
först då hans rådgivare kardinal Richelieu
(se d. o.) fått tyglarna i sin hand, fick F. åter
en fast ledning (1624—42). Richelieu kuvade
1628 genom erövringen av La Rochelle de för
statens inre styrelse och enhet farliga
hugenotterna, som 1629 miste sina
säkerhetsplatser. Genom regeringens till provinserna
utsända intendenter främjade Richelieu
centrali-sationen med undanträngande av
provinsguvernörernas och provinsialständernas makt.
Han satte även här och flotta i yppei ligt skick.
Under sin mot huset Habsburg riktade
målmedvetna utrikespolitik stödde han Gustav
II Adolf och ingrep senare aktivt i
trettioåriga kriget (se d. o.). Richelieu dog
1642. Ludvig XIII :s son Ludvig XIV (reg.
1643—1715) var vid sin tronbestigning 5 år,
och landet styrdes av hans moder, Anna av
Österrike, och kardinal M a z a r i n, som till
sin död 1661 fortsatte Richelieus politik. I
westfaliska freden 1648 fick F. bl. a. delar
av Elsass, i pyreneiska freden med Spanien
1659 Roussillon, Artois m. m. Genom
kuvandet av frondens uppror 1648—53 (se F r o
n-d e n) tillintetgjordes Parisparlamentets och
högadelns sista försök att motsätta sig
enväldet, vilket därmed fördes till full seger.
X. Enväldets höjdpunkt under
Ludvig XIV (1661—1715). Vid Mazarins
död 1661 tog Ludvig XIV styrelsen i egen
hand. Genom Richelieus och Mazarins
utrikespolitiska framgångar, enväldets seger samt
det franska sällskapslivets, konstens och
litteraturens glänsande utveckling blev Ludvig
XIV:s F. Europas tongivande land under »le
grand siècle». Konungen själv, »le roi soleil»,
omgavs av den till en lysande hovadel
förvandlade forna mäktiga lantaristokratien,
biträddes på alla förvaltningsområden av stora
förmågor, bl. a. Colbert på finansernas och
Louvois på krigsväsendets, och hyllades som
frikostig beskyddare av konst och litteratur
(Lebrun, Claude Lorrain, Poussain; Boileau,
Corneille, Molière, Racine, La Fontaine m. fl.).
Den ärelystne Ludvig inledde en synnerligen
aktiv utrikespolitik. Han köpte Dunkerque
av England 1662, stred med Spanien 1667—68
men tvingades av trippelalliansen (se d. o.)
till freden i Aachen 1668. Hans anfall mot
Holland 1672 ledde för dess bundsförvant
Spanien till förlust av bl. a. Franche-Comté
genom freden i Nijmegen 1678. Genom
reunio-ner (se d. o.) vann han viktiga områden vid
F:s östgräns. 1685 upphävdes ediktet i
Nantes, varefter tusentals reformerta fransmän
utvandrade. I Nordamerika, där F. sedan
länge hade kolonister i Kanada, vidgades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
