Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Frankrike (Historia)
996
armé till Egypten (se d. o., sp. 390). F:s nya
framgångar i Rom, Schweiz, Piemonte och
Neapel orsakade andra koalitionen
mellan Ryssland, England, Österrike, Turkiet
och några italienska stater. Då F. 1799
förlorade sina erövringar i Italien, miste
direk-toriet sista resten av anseende. Sedan
Bona-parte återkommit från Egypten och okt. 1799
landstigit i F., företog han statskuppen 18—19
brumaire år VIII (9—10 nov. 1799), varigenom
direktoriet störtades. B. H-d.
XIII. Konsulatet (le consulat) och
kejsardömet (1’empire), 1799—1814 Enl.
den nya författningen, godkänd genom
folkomröstning, tillkom verkställande makten
en förste konsul (Napoléon Bonaparte) med
rådgivande andre och tredje konsuler
(Cam-bacérès och Lebrun), samtliga utsedda för tio
år; lagstiftande makten delades med senaten,
tribunatet och lagstiftande kåren. I
praktiken blev emellertid förste konsuln maktens
verklige innehavare. Napoléon reorganiserade
samhällslivet i stort sett på
revolutionsidéer-nas giundvalar men med stark centralisation
av makten. 1800 förde han en armé över
Alperna, slog österrikarna vid Marengo och fick
genom freden i Lunéville 1801 bekräftelse på
herraväldet över Italien. S. å. slötos freder
med Neapel, Ryssland och Portugal och 1802
i Amiens med England; i sammanhang med
denna fred blev Napoléon förste konsul på
livstid, vilket godkändes genom
folkomröstning. Upprättandet av ärftligt kejsardöme
beslöts maj 1804; förändringen godkändes
genom en ny folkomröstning, och Napoléon
kröntes 2 dec. s. å. till fransmännens
kejsare (Napoleon I); påven kom till Paris för
att assistera vid ceremonien. Förhållandet
mellan stat och kyrka hade 1801 regleiats
genom ett konkordat med påven (se G a 1
lika □ s k a kyrkan), och från jan. 1806
återinfördes den kristna tideräkningen. Det inre
reorganisationsarbetet fortsatte på alla
områden under Napoleons energiska ledning, en
ny lagbok (Code Napoléon) promulgerades (se
Code), förvaltningen och
undervisningsväsendet ordnades för långa tider, lands- och
vattenvägar byggdes, Banque de France
grundades (1800). All makt samlades i kejsarens
hand, den politiska friheten gick till spillo,
men likbeten inför lagen stod kvar. Kejsarens
världsomspännande planer satte en stor del
av Europa i harnesk mot honom, men
krigslyckan var honom bevågen. Visserligen
misslyckades hans planer på landstigning i
England. och hans flotta blev slagen av Nelson
vid Trafalgar (1805), men i kriget mot tredje
koalitionen (England, Österrike,
Ryssland och Sverige; 1805) slog Napoleon
österrikare och ryssar vid Austerlitz (2 dec. 1805),
och Österrike måste genom freden i Pressburg
s. å. avstå betydande områden till Napoleons
skyddsstater i Italien och Tyskland. Följ, år
förenade han 16 västtyska stater till det s. k.
Rhenförbundet, vars beskyddare han blev.
Därigenom upplöstes det gamla tyska
kejsarriket; Preussen motsatte sig dessa
förändringar men led förkrossande nederlag vid
Jena och Auerstädt. S. å. sökte kejsaren
genom det s. k. kontinentalsystemet (se d. o.)
spärra alla kontinentens hamnar för Englands
handel. England åstadkom då den fjärde
koalitionen (England, Preussen,
Ryssland och Sverige; 1807). Efter Napoleons
segrar vid Eylau och Tilsit 1807 slöts s. å.
fred i Tilsit, varigenom Preussen miste sina
länder v. om Elbe och sitt byte vid Polens
delningar; av de förra bildades
konungariket Westfalen, av de senare hertigdömet
Warschau. Ryssland ingick nu förbund med
F. och godkände kontinentalsystemet. 1808
gav Napoleon Spaniens krona åt sin bror
Joseph, men denne fick att kämpa mot ett
långvarigt uppror, vilket kraftigt
understöddes av England (Wellington), band en
stor del av Napoleons krigsmakt och blev
en av orsakerna till hans fall. 1809 började
Österrike åter krig men besegrades vid
Wag-ram och avstod genom freden i Wien s. å. nya
områden till F. (jfr Illyrien). Nu stod
Napoleon på höjden av sin makt. Direkt eller genom
sina vasaller behärskade han en stor del av
mellersta och s. Europa. Holland, Oldenburg
och hansestäderna införlivades med F. Endast
Ryssland kunde nu göra honom väldet stridigt.
Vänskapen mellan Napoleon och Alexander I
grumlades, och 1812 ryckte Napoleon med en
väldig här in i Ryssland. Den upplöstes eller
dukade under för den ryska vintern (Moskvas
brand, oerhörda förluster under återtåget).
Napoleons många fiender reste sig. Efter det
stoia nederlagtt vid Leipzig (okt. 1813)
trängdes han tillbaka till F.; de ryska och tyska
arméerna följde efter och intågade i Paris,
Napoleon avsattes 2 april 1814 av senaten,
nedlade 11 april 1814 i Fontainebleau sin
krona och fick Elba som furstendöme. Se
vidare Napoleon I.
XIV. Restaurationen (la
restauration), 1814—30. Under de främmande
makternas påtryckning valdes Ludvig XVI:s
broder greven av Provence av senaten till konung
av F. under namn av Ludvig XVIII (reg.
1814—24; Ludvig XVI:s 1795 avlidne eller
försvunne son betecknades av rojalisterna som
Ludvig XVII). Den nye konungen slöt med
de förbundna i Paris (maj 1814) en fred, som
i huvudsak gav F. dess gränser från 1792, och
oktrojerade en författning, »kaitan» (la charte
constitutionelle), efter engelskt mönster med
kungavald pärskammare och
deputeradekammare, utsedd genom val med hög census.
Spänningen mellan revolutionens frihetsidéer och
Bourbonernas 1’ancien-régime-politik (de hade
»ingenting lärt och ingenting glörnt»)
medförde snart allmänt missnöje. 1 mars 1815
landsteg Napoleon i s. F., hyllades allmänt
som kejsare och lät utarbeta en frisinnad
författning; Ludvig XVIII flydde till Belgien.
Napoleon besegrades emellertid vid Waterloo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
