Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
997
Frankrike (Historia)
998
18 juni s. å. av Wellington och Blücher samt
avsade sig 22 juni kronan till förmån för sin
son (Napoleon II), som dock ej erkändes.
Dessa »hundra dagar» (les cent jours) kostade
F. i andra freden i Paris (nov. 1815) 700 mill.
francs i krigsskadeersättning, smärre
gräns-regleringar och inkvartering av 150,000 man
under flera års tid. Trots Ludvig XVIII :s
löfte om amnesti utbröt nu en förföljelse
mot bonapartister och »konungamördare», det
s. k. vita skräckväldet (vitt var Bourbonernas
färg). Sedan den första deputeradekammaren
(la chambre introuvable) 1817 upplösts, blev
styrelsen i enlighet med Ludvig XVIII :s
avsikter försonligare, men då konungens
brorson hertigen av Berry 1820 mördats av en
fanatiker, fick reaktionen åter överhand.
Under Ludvigs bigotte broder K a r 1 X (reg.
1824—30) skärptes striden mellan
reaktionen och den allt starkare liberala
oppositionen. Regeringens ställning försämrades
alltjämt, trots framgångar i Algeriet och
Grekland, övertalad av sin ärkereaktionäre
konseljpresident, furst de Poliguac, utfärdade
konungen 26 juli 1830, utan att därtill ha
stöd i författningen, de s. k.
juliordonnan-serna om inskränkning av tryckfriheten och
ny vallag. Dagen därpå utbröt i Paris ett
uppror, julirevolutionen, som efter tre
dagars blodiga strider kullkastade
Bourbonernas tron. Revolutionens ledare (La Fayette,
Thiers m. fl.) erbjödo hertig Ludvig Filip av
Orleans att bli generalståthållare (Ueutenant
général du royaume), och sedan han godkänt
en friare författning (la charte constitutionelle
av 7 aug. 1830) och trikoloren, valdes han 9
aug. 1830 till fransmännens konung.
XV. Julimonarkien och
februarirevolutionen (1830—48). Ludvig
Filips regering (1830—48) kai akteriserades som
»borgai konungadömet», ty den välmående
borgarklassen hade det största politiska
inflytandet. och på denna stödde sig den borgerlige
konungen. Under den kraftige Périers
styrelse (mars 1831—maj 1832) upprätthölls
regeringens anseende, men efter hans död under
en koleraepidemi framträdde missnöje på olika
håll. Legitimisterna (bourbonska
partiet) anställde åtskilliga upprorsförsök, en
orleanistisk partigrupp, den dynastiska
oppositionen, kritiserade flera av regeringens
åtgärder, och republikanerna vunno terräng.
Genom Thiers’ »Histoire du consulat et de
1’empire» och överförandet av Napoleons
kvarlevor från S:t Helena till Invaliddomen (1840)
flammade Napoleonkulten upp. Socialistiska
eller anarkistiska läror spriddes bland
industriarbetarna, som hade det svårt i ekonomiskt
avseende och genom hög valcensus voro
utestängda från delaktighet i det politiska livet.
Ludvig Filip sökte framför allt bevara freden
och förde en försiktig utrikespolitik, som dock
medförde åtskilliga motgångar; under hans
regering fullbordades erövringen av Algeriet.
A. Thiers’ kortlivade ministärer (1836 och
1840) togo åtskilliga initiativ, men under
Gui-zots styrelse (1840—48) strävade regeringen
främst att bibehålla allt vid det gamla.
Missnöjet tog ny fart, fick näring av
ämbets-mannakorruptionen och framför allt av
regeringens envisa motstånd mot kraven på
utsträckning av valrätten. S. k.
reformbanketter arbetade i olika delar av landet för vidgad
valrätt. En sådan i Paris 22 febr. 1848
förbjöds av regeringen, men då utbröt ett
upplopp, som hastigt utvecklades till
februarirevolutionen, och konungen förmåddes
24 febr. 1848 att abdikera till förmån för sin
sonson greven av Paris. Dennes erkännande
som konung hindrades genom att en folkhop i
deputeradekammaren krävde republik. Denna
proklamerades 24 febr., och en provisorisk
regering, utsedd på två radikala tidningars,
Nationals och Réformes, redaktioner, tog hand
om styrelsen; dess mest framträdande
medlemmar voro Lamartine, Ledru-Rollin, Arago
och Louis Blanc.
XVI. Den andra republiken (1848
—52). Februarirevolutionen inföll samtidigt
med en ekonomisk kris, och 25 febr,
proklamerade den provisoriska regeringen rätten
till arbete. För de arbetslösa anordnades
nöd-hjälpsarbeten, de med arbetslöshetsunderstöd
kombinerade s. k. nationalverkstäderna. Dessa
slukade stora summor och stängdes 21 juni.
Detta framkallade ett våldsamt
arbetaruppror i Paris, juniupproret, vilket under
blodiga strider 24—28 juni kuvades av
general Cavaignac. Den i april efter allmän
rösträtt valda nationalförsamlingen hade tillsatt
en exekutivkommitté av fem personer som
regering och antog 4 nov. 1848 en ny
författning. Enl. denna tillkom den lagstiftande
makten en nationalförsamling med en
kammare och den verkställande en president,
utsedd för fyra år genom allmän
folkomröstning. — Till president utsågs 10 dec. s. å.
Napoleon I:s brorson Louis Napoléon med
över 5 mill. röster mot 1,4 mill. för Cavaignac.
En 1849 nyvald nationalförsamling med
konservativ fastän splittrad majoritet antog 1850
en undervisningslag, »loi Falloux», som gav
de andliga makten över undervisningen, samt
beslöt inskränkningar i valrätten och
pressfriheten. Genom resor i landet förstod
presidenten att göra sig alltmera populär. 2 dec.
1851 gjorde han en omsorgsfullt förberedd
statskupp och utarbetade, efter mönstret av
1798 års konstitution, en ny författning.
Denna gav den för tio år utsedde presidenten
den väsentliga makten och gillades (under
starkt valtryck) med stor majoritet genom
folkomröstning. Nov. 1852 beslöt senaten
kejsardömets återställande, en allmän
folkomröstning sanktionerade beslutet, och Louis
Napoléon antog 2 dec. 1852 titeln
Napoleon III, fransmännens kejsare.
XVII. Andra kejsardömet (1852—
70). Den nya författningen koncentrerade
makten hos kejsaren; en av honom utsedd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
