Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
999
Frankrike (Historia)
1000
senat och en folkvald lagstiftande
kår hade närmast att bekräfta hans beslut.
Särskilt början av hans regering utmärktes
av ekonomiskt uppsving; allmänna företag,
ss. järnvägsbyggnader och Paris’ omskapande
genom Haussmann, gåvo rikligt arbete,
industrien fick sysselsättning. Moder, konst och
välgörenhet hade i kejsarinnan Eugénie en
intresserad beskyddarinna. Utåt förde
Napoleon till en början en framgångsrik
politik; genom Krimkriget (1854—56), vari F.
deltog, förödmjukades Ryssland, och kriget
slöts genom kongressen i Paris, som ökade
F:s prestige. Napoleon uppträdde som
Sardiniens bundsförvant i italienska kriget 1859,
tvang Österrike till fred och fick av
Sardinien som lön Savojen och Nizza (1860). Utom
Europa förvärvades bl. a. Nya Kaledonien
och Kochinkina. Snart visade sig emellertid
även skuggsidor: politisk och social
demoralisation, dåliga statsfinanser. Kejsarens
vankelmodiga obeslutsamhet (under polska
upproret 1863, dansk-tyska kriget 1864 och
preussisk-österrikiska kriget 1866) och särskilt den
olyckliga inblandningen i Mexiko 1862—67
minskade F:s internationella anseende.
Samtidigt fick det till grannar två enade
nationalstater, Tyskland och Italien; genom en
hjälpexpedition till påven 1867 förverkade
Napoleon Italiens sympatier. Motgångarna
och en tilltagande sjuklighet förmådde
kejsaren att dela med sig av makten. 1867
utvidgades tryck- och församlingsfriheten, och
en parlamentarisk ministär, Ollivier (från jan.
1870), framlade en liberal författningsreform,
som godkändes genom folkomröstning maj
s. å. Oppositionen blev likväl allt
våldsammare, och under kejsarens sjuklighet fick ett
reaktionärt och krigiskt hovparti vind i
seglen. Preussens frammarsch hade länge setts
med oblida ögon, och juli 1870 kom det
plötsligt till en konflikt, närmast på grund av
att en prins av Hohenzollern uppsatts som
spansk tronkandidat. Starka krafter i de
båda länderna ville krig, och 19 juli kom
detta till utbrott genom fransk krigsförklaring
(se B i s m a r c k, sp. 376—377; om dess
förlopp se Fransk-tyska kriget 187 0—
7 1). 2 sept. måste kejsaren kapitulera vid
Sedan; redan 4 sept. föll kejsardömet genom
ett oblodigt upplopp i Paris
(septemberrevolutionen), och republiken utropades.
XVIII. Tredje republiken (från 1870).
Republikanska deputerade konstituerade i
Hotel de ville i Paris en
nationalför-svarsregering med general Trochu som
chef och bl. a. Jules Favre, L. Gambetta och
Jules Simon som medlemmar. Denna
fortsatte kriget och sökte förgäves få hjälp från
främmande makter; Paris inneslöts och
uthärdade en lång belägring. Gambetta skapade
outtröttligt nya härar, som dock ej kunde
hålla de övade tyska trupperna stången. Paris
kapitulerade 28 jan. 1871, och samma dag slöts
partiellt vapenstillestånd. 8 febr, höllos val
till en nationalförsamling; den fick monarkisk
majoritet och sammanträdde i Bordeaux. 26
febr, slötos fredspreliminärer, enl. vilka F.
skulle avstå Elsass utom Belfort samt en stor
del av Lothringen och betala 5 milliarder frcs
i skadeersättning. 10 maj 1871 slöts fred i
Frankfurt a. M., vilken 18 maj ratificerades
av nationalförsamlingen. Revolutionära
strömningar samt motsatsen mellan det radikala
Paris och den konservativa
nationalförsamlingen, vilken mars 1871 flyttade till Versailles,
ledde 18 mars till ett arbetaruppror i Paris,
som gjorde sig självständigt,
Pariskommunen, vilken efter förbittrade strider i maj
nedslogs av Mac Mahons trupper.
Nationalförsamlingen hade 16 febr, utsett A d o 1 p h e
T h i e r s till »chef för franska republikens
verkställande makt» och förklarade honom
aug. 1871 för franska republikens president.
Han ledde med stor energi landets
reorganisa-tion; krigsskulden var redan 1873 slutbetalad,
varpå de sista tyska trupperna lämnade
landet. Försvarsväsen och förvaltning ordnades,
och näringarna återuppblomstrade
förvånansvärt fort. Författningsfrågan var emellertid
svävande; monarkisterna lyckades visserligen
24 maj 1873 ersätta Thiers med rojalisten
marskalk Maurice Mac Mahon men
voro sinsemellan söndrade i legitimister,
orleanister (under hertig de Broglie) och
bo-napartister (under Rouher). Legitimisternas
kandidat, greven av Chambord, gjorde sig
omöjlig genom att i ett manifest av 17 okt.
s. å. orubbligt hålla på Bourbonernas vita
fana mot trikoloren och hindrade därigenom
en påtänkt »fusion» mellan legitimister och
orleanister. Republikanerna vunno allt flera
platser vid fyllnadsval, men monarkisterna
sökte då vinna tid genom att genomdriva
förlängning av Mac Mahons ämbetstid till sju år
(septennatet). 1875 beslöts upprättandet av
en senat, vars medlemmar delvis skulle utses
på livstid, och av en deputeradekammare samt
med en rösts majoritet (30 jan. 1875 på
förslag av Wallon), att republikens president
skulle väljas av båda kamrarna för sju år.
Den sista av de tre författningslagarna
antogs 30 nov. s. å. Den nyvalda
deputeradekammaren fick republikansk majoritet, men
senaten hade monarkisk, och påverkad av
klerikala monarkister avskedade Mac Mahon
16 maj 1877 den republikanska ministären J.
Simon, varpå de Broglie bildade en
antirepub-likansk ministär med Fourtou som
inrikesminister och lät (med senatens samtycke) upplösa
deputeradekammaren. Då nyvalen trots starkt
valtryck gåvo republikansk majoritet, måste
presidenten taga en republikansk ministär
(Dufaure). Vid valen i jan. 1879 fingo
republikanerna majoritet även i senaten, och s. å.
avgick Mac Mahon. Han fick till efterträdare
en utpräglad republikan, Jules G r é v y.
Sedan dess har republiken varit tryggad, även
om den flera gånger angripits och delvis lidit
av rivalitet mellan republikanernas ledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
