Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
Frankrike (Historia)
1002
samt förlamats genom täta ministerskiften.
1879 dog Napoleon III:s son, »kejsarprinsen».
Parlamentet flyttade 1879 till Paris. Till följd
av Grévys motstånd kom Gambetta först i
nov. 1881 att bilda sin s. k. stora ministär,
som emellertid föll redan jan. 1882.
Under fransk-tyska kriget hade Gambetta
kämpat för strid till det yttersta, och varken
på fransk eller på tysk sida ansågs resultatet
av kraftmätningen som absolut definitivt.
Vid flera tillfällen uppstodo allvarliga
kriser, så 1875 vid en fransk försvarsreform och
rykten om tyska planer på preventivkrig
(»1’alerte de 1875»). Tanken på revansch hölls
alltjämt vid liv. Delvis avleddes den genom
en storartad kolonial expansion, särskilt
gynnad av Jules Ferry (se d. o.). F. lät sina
intressen i Egypten, där Suezkanalen byggts
av fransmannen F. de Lesseps, glida över till
England (förslaget om gemensam
engelskfransk intervention i Egypten avböjdes av
Freycinet 1882) och koncentrerade sig i
stället på att utbygga F:s besittningar i v.
Afrika och ö. Asien. 1881 fick F. protektorat
över Tunisien och strävade därefter att
förbinda sina spridda besittningar i n. v. Afrika
till ett sammanhängande franskt välde. Från
Kochinkina trängde franska expeditioner
norrut, och efter blodiga strider med Kina
och infödingarna fick F. 1883—84 protektorat
över Annam med Tonkin.
Då republiken blivit definitiv, började man
gå aggressivt fram mot tronpretendenterna.
Vid grevens av Chambord död 1883 förlorade
legitimisterna sin egen tronkandidat, och
bo-napartisterna voro sedan 1884 splittrade. Efter
flera föregående förslag i samma riktning
enades kamrarna 1886 om en lag, som förvisade
huvudmännen för förut i F. regerande ätter
och lämnade regeringen frihet att även utvisa
andra medlemmar av dem. Genom en
författ-ningsreform 1884 avskaffades senatorskapet
för livstid, och s. å. bestämdes, att ingen
prins av något fordom i F. regerande
furstehus kunde utses till president samt att ingen
författningsrevision finge innebära
republikens avskaffande. Under våldsam strid mot
de klerikala ordnades skolväsendet av den
kraftfulle Ferry (»lekmannaskolan»).
Efter Ferrys fall 30 mars 1885 följde en
tid av svaga ministärer, och en utbredd
opinion önskade allt högljuddare en stark
auktoritet. Dessa önskningar syntes samla sig
omkring general Boulanger, krigsminister 1886
—87, som öppet hyllade revanschtanken och
1887 sökte begagna en gränsepisod i Elsass
(»Schnæbeleaffären», se d. o.) till krig mot
Tyskland. Han stöddes (även finansiellt) av
republikens fiender, blev genom livlig
propaganda oerhört populär och valdes för en
mängd valkretsar till deputerad. Emellertid
försatt han det gynnsammaste tillfället för
en omstörtning, jan. 1889, då han valts för
departementet Seine, och skrämdes i april
s. å. i landsflykt av inrikesministern Constans.
Presidenten Grévy, som omvalts dec. 1885,
hade 2 dec. 1887 nödgats avgå, då hans
svärson deputeraden D. Wilson gjort sig skyldig
till handel med ordnar och ämbeten och
presidenten sedan icke kunde få till stånd någon
ministär. Genom Wilsonaffären hade även
republikens anseende lidit skada, men den
nyvalde presidenten, Sadi Carnot, försonade
genom sin fläckfria karaktär och taktfulla
re-presentationsförmåga många med republiken.
En påvlig encyklika 1892 manade katolikerna
att godtaga republiken, och en del klerikala
monarkister, »les ralliés», följde rådet. Hösten
1892 överskuggades alla andra politiska
frågor av Panamaskandalen. Ett franskt bolag
under ledning av F. de Lesseps hade 1876
bildats för att genomgräva Panamanäset,
men aktiekapitalet hade snart gått åt.
Genom att besticka ett antal deputerade fick
bolaget 1888 ett lotterilån på 600 mill. frcs.
Dess ställning blev dock snart åter kritisk,
och jan. 1889 förklarades bolaget insolvent.
Regeringen (ministären Loubet) beslöt 15 nov.
1892 kriminellt åtal mot bolagets ledare. 21
nov. anklagade en klerikal deputerad en
mängd kolleger för att ha tagit mutor av
bolaget, och en parlamentarisk
undersökningskommission tillsattes. De flesta anklagade
frikändes, men allmänna opinionen var upprörd,
flera republikanska deputerade (bl. a. Floquet,
Rouvier och Clemenceau) inblandades i affären,
och republikens anseende led åter avbräck. 24
juni 1894 mördades Carnot i Lyon av en
italiensk anarkist. Han efterträddes 27 juni av
Jean Casimir-Périer, men denne
avgick redan 15 jan. 1895, missnöjd med sin
maktlösa ställning, och fick 17 jan. till
efterträdare den obetydlige Félix Faure.
Redan länge hade franska statsmän till
skydd mot Tyskland sökt ett närmande till
Ryssland, och franskt sparkapital placerades
i stor utsträckning i ryska statsobligationer.
Sedan det rysk-tyska
återförsäkringsfördra-get 1890 utlupit, blev förhållandet mellan F.
och Ryssland allt vänligare. En fransk
eskader fick vid besök i Kronstadt 1891 ett
hjärtligt mottagande, och 1895 meddelade
utrikesministern Hanotaux i diplomatiska ordalag,
att en allians slutits med Ryssland. Efter
världskriget blev det bekant, att den hade
formen av en 27 dec. 1893—4 jan. 1894
ingången militärkonvention, preliminärt
projekterad i aug. 1892. 1897 proklamerades
alliansen av tsaren vid Félix Faures besök i
Ryssland. Den utvidgades genom ett nytt avtal
9 aug. 1899 och fortfor att gälla till
världskriget. F :s ockupation av Tunisien 1881 hade
förmått Italien att ansluta sig till
trippelalliansen, men förhållandet mellan F. och Italien
förbättrades småningom, främst genom
skickliga franska diplomater, ss. Delcassé och
Barrère. 1896 tog F. Madagaskar, men då
det syntes vilja från Centralafrika tränga
fram mot Indiska oceanen, möttes det av
Englands motstånd, och en fransk expedition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
