Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Frankrike (Historia)
1006
vudstaden, Fez, men då sände Tyskland
plötsligt 1 juli kanonbåten »Panther» till Agadir,
nominellt för att skydda tyska intressen i
dessa trakter, faktiskt för att sätta fart
i kort förut inledda förhandlingar om en
kompensationsuppgörelse. »Panthersprånget»
medförde en tid hotande fara för ett
europeiskt krig. Förhandlingarna leddes å fransk
sida av den fredsvänlige radikale
konseljpresidenten Caillaux, och demonstrativt engelskt
stöd åt F dämpade Tysklands fordringar.
4 nov. 1911 slöts en tysk-fransk konvention,
vari Tyskland gav F. politiskt fria händer i
Marocko, mot att F. till Tyskland avträdde
vidstiäekta men föga värdefulla områden av
Franska Kongo och en obetydlig landremsa
i Kamerun (»anknäbbet»). — På grundval av
ett fördra? 1904 slöts 1912 mellan F. och
Spanien en konvention, som gav Spanien en
intressesfär längs Medelhavskusten och
för-beuoll den större delen av mndet åt F.
Spänningen med Tyskland utlöste
emellertid krav på en stark regering, och
nationalistisk agitation gjorde revanschtanken populär.
Caillaux, som delvis fört underhandlingarna
med Tyskland bakom ryggen på
utrikesministern de Selves, störtades, och R. Poincaré
bildade 14 jan. 1912 en republikansk
koncent-rationsministär, vilken som sin främsta
uppgift angav att »ge landet känslan av
trygghet». F:s entente med England 1904 och
Englands med Ryssland 1907 hade resulterat i en
faktisk »trippelentente» mellan de tre
länderna, och man kom till allt intimare
samförstånd om militärt samarbete (fransk-rysk
marinkonvention 1912, fransk-engelskt avtal
s. å. om gemensamma överläggningar och
åtgärder vid krigsfara). Vid presidentvalet jan.
1913 segrade Raymond Poincaré över
Clemenceaus radikale kandidat, senator J.
Pams. 1913 ersattes under kabinettet
Bar-thou den 1905 införda tvååriga värnplikten
med den treåriga, och den antimilitaristiska
agitationen (jfr H e r v é) bekämpades
kraftigt. Den radikala vänsterns ledare, Caillaux,
sedan dec. 1913 finansminister i en radikal
ministär Doumergue, utsattes för hätska
angrepp, särskilt i den konservativa tidningen
Le Figaro, och 16 mars 1914 sköt fru
Caillaux dess redaktör, G. Calmette; hon frikändes
28 juli av juryn efter en uppseendeväckande
process. Poincaré och konseljpresidenten,
Vi-viani (sedan juni), företogo en diplomatisk
färd till Petersburg i juli. Vid samma tid
utvecklades den österrikisk-serbiska
konflikten till en allmän kris, varur världskriget
(se d. o.) framgick. Under upphetsningen
närmast före krigsutbrottet (Tysklands
krigsförklaring till F. kom 3 aug., sedan F. 1 aug.
avböjt att utfästa sig till neutralitet i
kriget mellan Tyskland och Ryssland)
mördades 31 juli den fredsvänlige socialistledaren
Jaurès av en nationalistisk fanatiker, men 4
aug. 1914 slöts ett inre politiskt stillestånd
mellan partierna (»1’union sacrée»).
Om krigshändelserna i F. under
världskriget se Belgisk-franska fronten.
Franska trupper sändes även till
Dardanel-lerna, Salonikifronten och italienska
krigsskådeplatsen; den franska flottan opererade
mest i Medelhavet. Från hösten 1914 till
krigets slut höllo tyskarna en stor del av n. ö.
F. med landets viktigaste industriområden
ockuperad, och de trakter, där striden rasade,
utsattes för mycken förödelse. 27 aug. 1914
utvidgades kabinettet Viviani till en »det
nationella försvarets ministär» av ledande
män från alla republikanska partier
(Del-cassé utrikes- och Millerand krigsminister).
Vid krigets början infördes militär
preventivcensur över pressen, och de militära
myndigheterna fingo vittgående befogenheter. 2 sept.
beslöts regeringens förflyttning till Bordeaux,
men då fronten efter Marneslaget (6—10 sept.)
stabiliserats, återvände regeringen dec. 1914
till Paris, och parlamentet återupptog sina
funktioner. Medel till krigföringen
anskaffades främst genom lån och
skattkammaropera-tioner. Parlamentet skaffade sig snart en
vidsträckt kontrollmyndighet genom olika
utskott och delegationer, vilket medförde
slitningar med regeringen och arméledningen.
En ministerkris okt. 1915 gav till resultat en
samlingsministär under Briand (även
utrikesminister), i vilken även monarkisterna voro
representerade. 12 dec. 1916
rekonstruerades ministären, varvid den politiska
krigs-ledningen koncentrerades hos en
»krigskom-mitté» av 5 medl. Året 1917 blev i flera
avseenden kritiskt. Regeringen nödgades
införa ekonomiska restriktioner med
ransoneringskort för bröd, socker och kol, och dessa
åtgärder väckte stark opposition, särskilt
bland socialisterna, som även började visa
mottaglighet för internationella
socialistsammanslutningars yrkanden på fred. Ministären
Ribot (mars—sept. 1917; Ribot utrikes- och
Painlevé krigsminister) vägrade pass för
franska deltagare i en socialistkongress i
Stockholm. Mars 1917 misslyckades en fransk
offensiv vid Aisne av general Nivelle, som dec.
1916 efterträtt Joffre som överbefälhavare;
vid flera truppförband förekommo allvarliga
myteriförsök. Nivelle ersattes maj 1917 av
general Pétain med general Foch som
gene-ralstabschef, och Amerikas inträde i kampen
(april 1917) bidrog att lätta stämningen.
Inrikesministern Malvy beskylldes för
efterlå-tenhet mot fredspropagandan, och Clemenceau
ledde i pressen en häftig kamp mot
krigs-trötta fredsivrare (»défaitister»). Ribot
följdes av en ministär Painlevé, som avgick
13 nov. Clemenceau bildade nu ministär
(Pi-chon utrikes-, Klotz finansminister). Själv
blev han krigsminister och visade hänsynslös
energi för målet att vinna kriget.
Fredspropagandan undertrycktes; dess anhängare
bestraffades (se Bolo-affären, Caillaux
och Malvy); frontarméns numerär ökades
genom »utkamning» av dem, som på olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
