Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Frans I (fransk konung) - 2. Frans II fransk konung) - 1. Frans II (hertig av Bretagne) - 2. Frans (hertig av Alençon) - 1. Frans IV (hertig av Modena) - 2. Frans V (hertig av Modena) - Frans de Assisi (spansk titulärkonung) - 1. Frans I Stefan (tysk-romersk kejsare) - 2. Frans II Josef Karl (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Frans
1014
vig XII:s anspråk på Milano, som han
erövrade efter segern vid Marignano 1515. Med
påven avslöt han 1516 ett konkordat, som
bl. a. gav franske konungen rätt till
biskops-utnämningar. Då Karl V 1519 blev tysk
kejsare, var F. hans medtävlare. F :s italienska
politik ledde till fyra krig med Karl. Under
det första, 1521—26, gick F :s fältherre Karl
av Bourbon (se Bourbon, sp. 1010—11) över
till Karl V, och F. själv tillfångatogs i slaget
vid Pavia 1525. I fördraget i Madrid 1526
avträdde han Bourgogne och uppgav sina
italienska anspråk. Väl fri, vägrade F. uppfylla
fredsvillkoren. Under ett nytt krig, 1527—29,
övergavs F. av A. Doria (se d. o.) 1528, och
fred slöts i Cambrai (jfr d. o.) 1529, varvid
F. dock fick behålla Bourgogne. 1530 äktade
han Karl V :s syster Eleonore. F., som
obekymrat svängde mellan katolsk
traditions-politik (ediktet i Fontainebleau 1540 mot
protestanterna, som blodigt förföljdes) och fransk
intressepolitik, bekrigade likväl i förbund med
turkarna åter Karl 1536—38 och 1542—44
(fred slöts 1544 i Crépy-en-Laonnois). Han
misslyckades i sina försök att bryta huset
Habsburgs övermakt. F. var en lysande och
ytlig renässansfurste, älskade nöjen och lyx,
var ombytlig och avskydde regelbundet
arbete. Genom snabb uppfattning förvärvade han
dock omfattande kunskaper samt gynnade
vetenskap och konst. Han var en elegant och
majestätisk charmör, tapper, ridderlig och
lättsinnig. Litt.: K. Chl^dowski, »De sista
Valois» (1923); L. Batiffol, »Le siècle de la
renaissance» (6:e uppl. 1924); om F. och
Parisparlamentet monogr. av R. Doucet (hittills,
för tiden 1515—27, 2 bd, 1921—26). B. H-d.
2. F. II (1544—60), äldste son till Henrik
II, äktade 1558 Maria Stuart och blev konung
1559. F. var klen, trumpen och envis; han
lämnade makten till Marias morbröder,
Gui-serna, mot vilka hugenottsammansvärjningen
i Amboise 1560 var riktad. Jfr L. Romier, »La
conjuration d’Amboise» (1923). B. H-d.
Frans (fr. Frangois), franska furstar.
1. F. II, hertig av Bretagne (1435—88).
Ingick 1465 i den feodala Ligue du bien public
mot Ludvig XI, som tvangs att erkänna F:s
höghetsrättigheter. Hans hov blev tillhåll för
missnöjda franska stormän. Nya strider följde,
och F. led nederlag vid S:t-Aubin 1488. Jfr
Bretagne, sp. 1201.
2. F., hertig av
Alengon, sedan av
An-jou (1554—84), femte
son till Henrik II av
Frankrike. Av
äregirighet ställde sig F.
1574 på hugenotternas
sida mot sin bror
Henrik III; genom freden
1576 (»la paix de
Monsieur») blev F. hertig
av Anjou. Han
bekämpade sedan hugenot-
terna, stred på nederländarnas sida mot
Spanien och proklamerades som hertig av
Bra-bant och greve av Flandern 1582 samt va"
en av drottning Elisabets av England många
friare. F. var närmaste arvinge till franska
kronan; hans död gav signal till våldsamma
tronstrider. (B. H-d.)
Frans (it. Francesco), hertigar av Modena.
1. F. IV (1779—1846); jfr E s t e. Kom vid
Napoleons fall 1814 i besittning av Modena
och ärvde efter sin moder 1829 även
hertig-dömet Massa Carrara och stora rikedomar.
Hans reaktionära despotism orsakade
revolution febr. 1831, men F. återinsattes efter en
månad av österrikiska trupper.
2. F. V (1819—75), son till föreg. Blev
hertig 1846, regerade ännu hårdare och
god-tyckligare än fadern, fördrevs mars 1848 men
återvann tronen genom österrikisk hjälp aug.
s. å. Han förjagades på nytt 1859.
Frans (sp. Francisco) de Assisi, spansk
tituläikonung (1822—1902), son till infanten
Frans de Paula. F., som var både fysiskt och
psykiskt degenererad, fick 1846 konungatitel
genom giftermål med sin kusin drottning
Isabella II, som dock redan från början försköt
honom. Efter deras skilsmässa (1870) bosatte
sig F. i Frankrike. (Ä. S-n.)
Frans (ty. Franz), tysk-romerska kejsare.
1. F. I. Stefan (1708—65) efterträdde
1729 sin fader, Leopold Josef, som regerande
hertig av Lothringen men måste genom
freden i Wien 1735 utbyta detta land mot
Tos-cana. Han gifte sig
1736 med kejsar Karl
VI :s dotter Maria
Teresia och blev vid
hennes trontillträde
1740 medregent över
de österrikiska
arvländerna. 1745 valdes
han till kejsare. F.
var merkantilt
intresserad och samlade en
betydande enskild
förmögenhet. Han
understödde även vetenskap
och konst men saknade politisk begåvning.
Statssakerna överlämnade han därför helt åt
sin kraftfulla gemål. Litt.: E. Fromm, »Die
Kaiserwahl Franz’ I.» (1883); E. Guglia,
»Maria Theresia» (2 bd, 1917).
2. F. II Josef Karl, som kejsare av
Österrike F. I (1768—1835). Efterträdde 1792
sin fader, Leopold II, som regent över de
österrikiska arvländerna och valdes s. å. till
tysk-romersk kejsare. F. fick genomleva
franska revolutionens och napoleonska
krigens stormar. Han var med i alla
koalitionerna mot Frankrike, tvangs till stora
landavträdelser i frederna och nedlade 1806 på
grund av Tyska rikets upplösning sin
kejsarkrona. Som motdrag till franska kejsardömets
upprättande hade F. emellertid redan 1804
antagit titeln kejsare av Österrike, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
