Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Frans II Josef Karl (tysk-romersk kejsare) - Frans Albert (hertig av Sachsen-Lauenburg) - Frans Ferdinand (österrikisk-ungersk tronföljare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1015
Frans Albert—Frans Ferdinand
1016
Wienkongressen 1814—15 erhöll Österrike full
kompensation för landförlusterna. Om F :s
utrikespolitik, som från 1809 leddes av
Metter-nich, se vidare Tyskland, historia, och
Österrike,
historia. F:s inre styrelse
var despotisk och
strängt konservativ.
Alla liberala rörelser
undertrycktes genom
ett välorganiserat
spionerisystem och en
sträng censur. Icke
desto mindre var F.
en populär man,
lätt-tillgänglig — en äkta
jovialisk wienare. Hans
goda och redliga vilja
begränsades emellertid av envishet och
trångsynthet. F. var fyra gånger förmäld; med
sin andra gemål, Maria Teresia av Bägge
Si-cilierna (d. 1808), hade han 13 barn, bl. a.
Marie-Louise, Napoleon I:s gemål, kejsar
Ferdinand I och Leopoldina, kejsar Peter I:s av
Brasilien gemål. Hans brevväxling med sina
syskon Leopold och Katharina är utg. av Beer
(1874). Litt.: C. Wolfsgruber, »Franz I.,
Kai-ser von Österreich» (2 bd, 1899); monogr. av
E. v. Helfert (1901); F. M. Mayer, »Geschichte
österreichs», II (3:e uppl. 1909). Ä. S-n.
Frans Albert, hertig av Sachsen-Lauenburg
(1598—1642), son till hertig Frans II. Deltog
sannolikt under Fredrik V av Pfalz i kriget
i Böhmen 1618—20 och därefter, under ligans
fältherre, Tilly, i striden emot Kristian av
Braunschweig. 1625 var F. kavalleriöverste i
Wallensteins armé. 1629 kämpade han under
Gallas i Italien, och 1632, endast en kort tid
före slaget vid Lützen, övergick han i Gustav
Adolfs tjänst. Han befann sig i Gustav Adolfs
närhet, då denne stupade. Denna
omständighet gav anledning till ryktet, att han mördat
konungen, ett rykte, som uppstod kort efter
slaget och länge gällt för att vara sant. En
senare tids forskare ha dock ådagalagt, att
det saknar varje skymt av bevis. Icke långt
efter konungens död övergav F. Sveriges
tjänst. Redan i jan. 1633 underhandlade han
som sachsisk fältmarskalk om fred med
kejsaren. Han misslyckades väl i sin
underhandling men framlade i nov. s. å. för
Wallen-stein Sachsens och Brandenburgs fredsanbud.
I febr. 1634 anlitades han av Wallenstein som
sändebud till hertig Bernhard av Weimar.
Under tiden blev Wallenstein mördad, och vid
återkomsten från sin beskickning blev F.
fängslad och förd till Neustadt, där han
kvar-hölls till aug. 1635. Om han efter sin
frigiv-ning inträtt i österrikisk tjänst är ovisst.
Efter Arnims död (1641) övertog han som
generalfältmarskalk befälet över kejserliga
armén i Lausitz och lyckades för kort tid
befria Schlesien från svenskarna men blev vid
Torstensons anryckande slagen vid
Schweid-nitz (1642). Svårt sårad, föll han i svenskar-
nas händer och kunde med möda skyddas för
soldaternas raseri, enär de i honom trodde sig
se sin store konungs mördare. Han dog till
följd av sina sår 30 maj 1642. J. F. N.*
Frans Ferdinand (ty. Franz Ferdinand),
österrikisk-ungersk tronföljare, ärkehertig av
Österrike-Este (1863 18/i2—1914 28/6), son till
kejsar Frans Josefs yngre broder ärkehertig
Karl Ludvig. Namnet
Österrike-Este antog
han, sedan han 1875
vid hertig Frans V :s
av Modena död ärvt
dennes stora
förmögenhet. Efter sin
faders död 1896 var han
närmaste tronarvinge
till
österrikisk-ungerska monarkien. F.
ingick 1 juli 1900
mor-ganatiskt äktenskap
med grevinnan Sofia
von Chotek (1868—1914), som då upphöjdes
till furstinna och 1909 till hertiginna av H
o-h e n b e r g. Vid giftermålet måste han avstå
från all tronföljdsrätt för barnen i detta
äktenskap. F. blev 1899 österrikisk general av
kavalleriet, 1902 amiral i österrikisk-ungerska
flottan och 1906 generalinspektör över
dubbelmonarkiens samtliga stridskrafter. Han
genomdrev 1906 den gamle generalstabschefen
Becks ersättande med Conrad von Hötzendorf
och sökte energiskt främja arméns
modernisering, liksom han även hyste verksamt
intresse för utvecklingen av österrikisk-ungerska
flottan. Sträv och viljestark samt skarpt
utpräglad i sina antipatier, var F. föga omtyckt
utanför sin närmaste omgivning. Särskilt
hade han stark aversion mot det
överhandtagande ungerska inflytandet inom
dubbelmonarkien. Han var fast övertygad om att
rikets sammanhållning kunde tryggas endast
genom en nyorganisation med hänsyn till de
olika nationaliteternas krav att göra sig
gällande men med en över nationaliteterna
stående stark och enhetlig här samt en
riks-trogen, från nationalistiska särintressen
frigjord ämbetsmannakår för gemensamma
angelägenheter såsom, jämte dynastien,
sammanhållande krafter. En tid torde han ha
gynnat den s. k. trialismen (de sydslaviska
landsdelarnas upphöjande till en med
Österrike och Ungern likställd riksdel). F.
mördades jämte sin gemål vid ett besök i
Sarajevo 28 juni 1914 av en bosnisk student, G.
Princip. Dennes och hans medsammansvurnas
förbindelser med storserbiska
nationalistkretsar i Belgrad vållade den
österrikisk-ungerska konflikt med Serbien, ur vilken i sin tur
världskriget framgick (jfr V ärldskriget).
— F. residerade vanl. på slottet Konopischt
i Böhmen. Han efterlämnade två söner (den
äldste, Max Karl, efter föräldrarnas död
hertig av Hohenberg, f. 1902) och en dotter. —
Litt.: H. Heller, »Franz Ferdinand» (1911);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
