Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Ferdinand (österrikisk-ungersk tronföljare) - Frans från Paola - Frans från Sales - Frans Josef I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Frans från Paola—Frans Josef I
1018
K. v. Bardolff, »Franz Ferdinand» (i tidskr.
Die Kriegsschuldfrage 1927, n:r 7, en
karak-tärsstudie, förebådande ett större verk om F.
av v. Bardolff, som från 1911 var chef för
tronföljarens militärkansli). V. S-g.
Frans från Pa’ola (fr. Frangois de Paule),
katolsk ordensstiftare (1416? el. 1438—1507).
Föddes i Paola (Kalabrien), blev som barn
franciskan och stiftade 1454 (1460?) som en
gren av franciskanorden minimernas
orden. F. var sedan 1482 bosatt i Frankrike.
Kanoniserades 1519; minnesdag 2 april.
Frans från Sales [-sal] (fr. Frangois de Sales),
katolsk kyrkolärare (1567—1622). Tillhörde
en grevlig ätt i Savojen, uppfostrades av
jesuiter i Paris, studerade i Padova juridik och
under Possevino
teologi, prästvigdes 1591
och blev 1599
koadju-tor till den nominelle
biskopen av Genève,
som han efterträdde
1612. F. nitälskade för
en förbättrad predikan
och höjande av
prästerskapets bildning.
Han var en av de
skickligaste
representanterna för det
katolska omvändelsear
betet bland protestanterna i Schweiz, vilket
arbete fick stor framgång genom hans
spirituella vältalighet och psykologiska
skarpblick. I Genève misslyckades dock hans
strävanden. I förening med sitt biktbarn
baro-nessan Frangoise de Chantal grundade han
1610 visitantinnornas orden. F. företrädde
en känslosam kvietistisk mystik.
»Introduc-tion ä la vie dévote» (1608), skriven på
Henrik IV:s uppmaning, blev en flitigt läst
andaktsbok, och »Traité de 1’amour de Dieu»
ger en samlad, av djup själsanalys präglad
framställning av hans mystiska teologi. F.
kanoniserades 1665. Hans »Oeuvres» ha
utgivits 1892 ff. (hittills 22 bd). Litt.: Fr.
mo-nogr. av A. de Margerie (10 :e uppl. 1913) och
F. Vincent (1923); G. Armfelt, »Några drag
ur S:t Frans av Sales liv» (1924). A. G-w.
Frans Josef I (ty. vanl. Franz Joseph),
kejsare av Österrike, konung av Ungern (1830
18/8—1916 21/ri), sonson till kejsar Frans II
och son till ärkehertig Frans Karl och
prinsessan Sofia av Bayern. F:s uppfostran
leddes i strängt katolsk och klerikal anda. Då
efter undertryckandet av oktoberupproret i
Wien 1848 de ledande personerna vid hovet
förmått hans farbror kejsar Ferdinand att
abdikera och fadern avsagt sig sina
anspråk, tillträdde F. 2 dec. 1848 regeringen.
Under F:s första regeringsår var furst Felix
Schwarzenberg allrådande minister. Det var
under denna tid, som det ungerska upproret
kuvades med rysk hjälp och Radetzky
undertryckte frihetsrörelserna i
Lombardiet-Vene-zien. Efter Schwarzenbergs död 1852 började
F. personligen bli den bestämmande i
styrelsen. Om de många växlingarna i denna
(cent-ralistisk absolutism, liberal centralism,
eftergifter åt de många sinsemellan stridande
nationaliteterna o. s. v.) se
Österrike, historia,
och Ungern,
historia. Reaktionspolitiken
på 1850-talet leddes av
A. von Bach.
Avslutandet av 1855 års
kon-kordat med påven,
vilket lade stor makt i
det katolska
prästerskapets händer, torde
väsentligen ha berott
på den ultramontant
sinnade kejsarens eget
ingripande. I kriget mot Sardinien och
Frankrike 1859 gav F. vid Solferino prov på
personlig tapperhet. Genom fördraget i
Villa-franca s. å. måste han avträda Lombardiet.
Sedan detta krig blottat rikets svaghet,
ändrade F. system och lät införa representativa
författningar såväl för de särskilda
kronlän-derna som för monarkien i dess helhet.
Ungerns krav på en självständig ställning inom
monarkien avvisades dock ännu. 1864 deltog
Österrike med Preussen i kriget mot
Danmark; tvisten om de i kriget erövrade
landsdelarnas öde ledde i sin ordning till 1866 års
krig, Österrikes utdrivande ur Tyskland och
förlusten av Venezien till det nya
konungariket Italien. Dessa olyckor förmådde F. att
försona sig med ungrarna. Beust blev ledande
österrikisk minister, och F. gav på hans råd
1867 efter för ungrarnas fordringar samt lät
(8 juni s. å.) i Budapest kröna sig till Ungerns
konung. Ett kortvarigt federalistiskt
experiment i Österrike med ministären Hohenwart
(febr.—okt. 1871) misslyckades. De följ,
ministärerna (Auersperg, Taaffe, Windischgrätz,
Badeni, Gautsch, Körber, v. Beck m. fl.) sökte
sitt stöd hos växlande partikombinationer,
varunder särskilt polackerna vunno ökat
inflytande. Det i skarpa nationalitetskonflikter
söndrade riket sammanhölls väsentligen
genom F:s med åren växande personliga
auktoritet. Utrikesärendena leddes till 1871 av
Beust, därpå 1871—79 av ungraren Andrässy,
som återknöt det goda förhållandet till
Tyskland och genomförde ockupationen av Bosnien
och Hercegovina, därefter av Kalnoky,
Golu-chovski, Aehrenthal, Berchtold och Buriän (se
dessa ord). Såväl vid närmandet 1872 mellan
Tyskland, Österrike och Ryssland som vid
tillkomsten av trippelalliansen mellan Tyskland,
Österrike och Italien 1882 spelade F.
personligen en betydande roll. Han gav stödet av
sin auktoritet åt den rösträttsreform, som
1907 genomfördes i Österrike av von Beck.
I Ungern mötte F:s av riks- och
utrikespolitiska hänsyn betingade fordran på något så
när enhetlig organisation av de båda
riks-hälfternas arméer häftigt motstånd från
na
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
