Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Medeltiden - Renässansen - Den franska klassicitetens skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Franska litteraturen
1028
sentligen under italienskt inflytande (Antoine
de la Salle m. fl.).
Renässansen plägar räknas från 1515, då
kontakten med Italien blir livligare, till 1610.
Den har liksom i Italien att uppvisa dels en
kraftigt frambrytande individualism, som
söker sig nya vägar på nationell grund, dels en
entusiastisk anslutning till antika författare.
Tiden fram till 1550 domineras av en stor
gestalt. Frangois Rabelais (d. 1553), som i sina
fantastiska, på medeltida folkböcker byggande
romaner, »Gargantua» och »Pantagruel»,
foster av en regellös men överdådigt humoristisk
och sällsynt frodig fantasi, framlägger
renässansens fria syn på individ och samhälle,
uppfostran och religion. Han var tillika en lärd
humanist, som vid sidan av män som
Guil-laume Budé, skaparen av College de France
(1530), främjade och odlade de klassiska
studierna. Den ädlaste frukten av dessa
fördjupade antikstudier, tillika den klassiska
franska prosans första stora monument, är
Michel de Montaignes »Essais» (1580 ff.). —
Det tidigare 1500-talets poesi utgör
väsentligen en fortsättning av den senare
medeltidens populära visdiktning, ehuru formellt
förfinad och färgad av tidens nya idéer;
Clé-ment Marot (d. 1544) försökte sig också i den
klassiska epistelns form, och Mellin de
Saint-Gelais (d. 1558) införde den italienska
sonetten. En verklig renässanslyrik, formad efter
antika mönster, framträdde först på 1550-talet,
med Ronsard (1524—85) och hans
aristokratiska diktarskola, den s. k. Plejaden. Det var
Joachim du Bellay (d. 1560), själv utsökt
sonettskald av elegisk läggning, som utformade
skolans program (1549) i omedelbar
anslutning till Trissinos och den italienska
senrenässansens poetiska teorier. Ronsard var själen i
röi elsen, och det föll väsentligen på hans lott
att förverkliga programmet. Kretsens övriga
medlemmar voro dramatikern Jodelle (d. 1573),
humanisten Dorat, den metriske
experimenta-torn Baif samt de obetydliga anakreontikerna
Belleau och Thiard. Hos Ronsards närmaste
efterföljare, Desportes och Bertaut, blir den
petrarkiserande sonettdiktningen så gott som
allenai ådande, därtill starkt anstucken av
marinistisk förkonstling. De hätska
religions-fejderna mot seklets slut framkallade en rik
satirisk litteratur på både vers — Agrippa
d’Aubigné — och prosa: »Satire Ménippée»
(1594) av flera hugenottförfattare. Saftig
realism utmärker även de samtidssatirer i
olika ämnen, som skrevos av Mathurin
Rég-nier (1573—1613), tillhörande det katolska
lägret. En hugenottdiktare, som fostrats i
Plejadens skola, var slutligen den bibliske
epikern Saluste du Bartas (1544—90). —
1 Plejadens program ingick också
skapandet av ett franskt drama i klassisk stil.
Seneca blev mönstret för tragedien, Terentius
för komedien. Den första tragedien på franskt
språk är Jodelles »Cléopatre», uppförd 1552;
den första komedien, samtidigt uppförd, är
hans »Eugène». Renässanstragedien rymmer
ingen dramatisk konflikt; den består
uteslutande av lyrisk klagan kring en väntad
katastrof samt berättelsen om denna. Jodelles
förnämsta efterföljare inom tragedien voro
Jacques Grévin (d. 1570) och Robert Garnier
(d. 1590), som utvidgade ämnesvalet och
införde romaneska (medeltida) element i det
klassiska schemat. I Pierre Larivey (d. 1612)
räknar skedet en betydande komediförfattare.
Den franska klassicitetens skede omfattar
1600-talet och sönderfaller naturligt i en
förberedelsernas tid (1610—60), varunder det nya
stilidealet utbildas och vinner stadga, samt
den egentliga blomstringsperioden, »Ludvig
XIV :s tidevarv» (1660—1715). Malherbe (1555
—1628) inleder reaktionen mot den fantasiens
yppighet och det språkliga självsvåld, vari
renässansdiktningen utmynnat. Poesiens mål
är för honom att i en värdig form behandla
stora och upphöjda ämnen. Alexandrinen,
känd redan under medeltiden, blev den
härskande versformen. Prosan får sin
tuktomäs-tare i Guez de Balzac (1597—1654). I den av
Richelieu 1635 till statsinstitution
förvandlade Franska akademien få Malherbes
puristis-ka idéer och ideal en auktoritativ stämma.
Dess inflytande motvägdes emellertid av de
litterära salongerna, bland vilka Hötel de
Rambouillet på 1620-talet och fram till fronden
intog främsta platsen. Här omhuldades den
spansk-italienska barockkultur, som i
Frankrike kallades preciositet. Man var
sentimental och emfatisk i sin fraseologi, ofta
»briljant» men ännu icke »spirituell» i ordets
klassiska mening. Poesien representerades av
madrigaler, heroider och epistlar, vilkas
obestridde mästare var Voiture (1598—1648), men
sitt förnämsta uttryck fann denna preciösa
anda i den pastorala eller heroiska romanen.
Herderomanen fick en framstående
representant i Honoré d’Urfé, vars »Astrée» (1607 ff.)
vann en oerhörd popularitet. Den heroiska
romanen, som under historisk mask
förhärligade dagens mondäna storheter, företräddes
av syskonparet de Scudéry och La Calprenède.
Sitt burleska komplement fick denna
idealiserande genre i Scarrons travestier; han odlade
också, jämte Cyrano de Bergerac, med
framgång den pikareska äventyrsromanen.
Under 1600-talets senare hälft återvann
Frankrike sin ställning som den ledande
litterära stormakten. Två stora tänkare ha
väsentligt bidragit till att utforma den franska
klassicitetens allmänna åskådning:
rationalismens filosof René Descartes (1596—1650) samt
Blaise Pascal (1623—62), hos vilken en
smärtsam erfarenhet av det mänskliga förnuftets
begränsning och passionernas makt föder en
ny mystik, som likt en hemlig känsloreserv
skall bryta fram i dagen hos seklets djupare
andar. Det var på dramats fält, som den nya
smaken först visade sig fruktbar, tack vare
uppträdandet av ett stort geni, Pierre
Cor-neille (1606—84), som visserligen halvt
mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
