Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den franska klassicitetens skede - Upplysningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1029
Franska litteraturen
1030
villigt fogade sig efter dess krav men likväl
skapade mönsterbildande mästerverk. Det
skedde icke med ett slag. Sedan
renässansdramat börjat spelas av yrkesaktörer för
betalande publik, inträdde naturnödvändigt
behovet av modifikationer i det klassiska
schemat, för att detta drama skulle bli sceniskt
effektfullt. Samtidigt fördes en livlig
akademisk diskussion, som i främsta rummet gällde
regeln om de tre enheterna — handlingens,
rummets och tidens. Den tolkades på många sätt,
och ett slag såg det ut som om man helt skulle
övergiva den och slå in på det spanska eller
rent av det Elisabetanska dramats väg. Det
tidigare 1600-talets populäraste arter äro
tragikomedien — en krönikeartad romanesk
handling med ämne ur saga eller historia
— och pastoralen. Bägge odlades flitigt och
med talang av Alexandre Hardy (d. 1630),
även inom tragedien en betydande nydanare.
Corneilles »Cid», från vars premiärår (1636)
det fransk-klassiska dramats verkliga
genombrott räknas, är tekniskt sett intet annat än
en på spansk stramalj broderad tragikomedi,
där de tre enheterna nödtorftigt iakttagits.
I sina närmast följande teaterstycken nådde
han emellertid målet: att inom den strängt
begränsade antika ramen framställa en
patetisk handling, förberedd av en spännande och
högstämd dialog mellan pliktens röst och
passionens.
Med frondens krossande och Ludvig XIV :s
regeringstillti äde inträdde den franska
klassi-citeten i sin glansperiod, som omfattade föga
mer än två årtionden (1660—-80). Fyra stora
skalder, sammanknutna genom
vänskapsband och gemenskap i sina strävanden,
behärska skedet. Boileau (1636—1711) är
kretsens teoretiker, som tar vid, där Malherbe
slutat, utan att dela dennes dogmatiska syn
på de litterära företeelserna. Förnuftig
naturimitation, med »de gamles» (= antikens)
exempel för ögonen, ädel enkelhet och
klarhet i uttrycket, det är i korthet den franska
klassicitetens av honom utformade och av
hans vänner realiserade program. Ett
lidelsefullt psykologiskt intresse träder i stället för
det formella experimenterandet. Hos Jean
Racine (1639—99). den fransk-klassiska
tragediens fullkomnare, möter man icke längre
ideala typer av övermänskliga mått,
deklamerande och resonerande, som hos Corneille,
utan sammansatta karaktärer på gott och
ont, och språket är ett stiliserat
vardagsspråk, utan retoriska figurer. Han är den
ödesdigra passionens förste store dramatiske
tolk. Molière (1622—73) skapar den moderna
sede- och karaktärskomedien och försmår
därvid icke att i det klassiska mönstret upptaga
element från den nationella farsen, som han
låtit återuppstå i adlad form. La Fontaine
(1621—95) slutligen framlägger i djurfabelns
form sin humoristiska syn på världen och
människorna, inskärpande sunt förnuft och
praktisk moral i graciösa vers. Skedet har
att uppvisa en icke mindre lysande rad av
framstående prosaförfattare. Madame de La
Fayette (1634—93) inför psykologisk realism
i den preciösa hovromanen och skapar den
första moderna kärleksromanen, »La princesse
de Clèves», delvis i samarbete med La
Roche-foucauld (1613—80), själv en bitande kvick
aforistiker. Värdigt vid hans sida som
desillusionerad moralist och omutligt
sannings-älskande porträttör av samtida typer står La
Bruyère (1645—96). Tillämpad på namngivna
modeller, återfinnes denna realistiska
porträttkonst i madame de Sévignés spirituella brev
ävensom hos tidens många memoarförfattare,
bland vilka Saint-Simon intager ett
hedersrum. Högprosan utvecklas till monumental
fullkomning genom kyrkliga författare och
vältalare som Bossuet, Bourdaloue och Massillon.
Rent klassisk genom sin stilkonst, normgivande
för den akademiska prosan, är Fénelon (1651
—1715), som genom sina avancerade estetiska,
politiska och pedagogiska idéer förmedlar
övergången till det följande skedet.
üpplysningstiden (1715—89) omfattar
praktiskt taget hela 1700-talet men utgör ingen
homogen epok; från 1750-talet kan man
sålunda i Frankrike liksom i andra länder
urskilja en förromantisk strömning med
Rousseau som utgångspunkt. Under seklets
tidigare hälft förbli klassicitetens ideal
härskande, men litteraturen fylles av en ny,
kritisk och oppositionell anda. Den är
rationalistisk och utilitaristisk. All andlig och
världslig auktoritet undergräves, och engelsk
empirism (Newton, Locke) befruktar den
politiska, religiösa och filosofiska spekulationen.
Fiankrike blir Europas stora andliga
»clea-ring-house», och salongslivet blomstrar åter
upp, sedan hovet förlorat sitt inflytande.
Endast prosalitteraturen har verklig betydelse.
— De första symtomen av en strömkantring
röja sig inom den emigrantlitteratur, som
upphävandet (1685) av religionsfriheten genom
ediktet i Nantes delvis framkallat. Denna
landsflyktiga franska intelligens —
protestanter och fritänkare (»libres-penseurs») av
Mon-taignes skola — förmedlar att börja med
idéutbytet dels genom moraliska veckotidskrifter
efter engelskt exempel, dels genom
encyklo-pediska arbeten, ss. Pierre Bayles berömda
»Dictionnaire critique» (1697). En tidtals
landsflyktig »libre-penseur» av stora mått,
som snart blev den dominerande gestalten
under seklets tidigare hälft, var Voltaire (1694
—1778); i sina skrifter på vers och prosa satte
han med lysande kvickhet alla tidens
brännande problem under debatt. Montesquie i
(1689:—1755), vars inflytande delvis samme
faller med Voltaires, fastän på ett djupare plan,
tillämpade empiriska metoder och
utvecklingens idé på historieforskningens och
människokunskapens fält. Seklets vetenskapliga lidelse
och filosofiska entusiasm fick slutligen ett
samlat, monumentalt uttryck i den stora
»En-cyklopedien» (1751—72), redigerad av Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
