Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Upplysningstiden - Förromantiken - Romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1031
Franska litteraturen
1032
(1713—84) — en mångfrestande, genial natur,
besläktad med Rabelais — och matematikern
d’Alembert. Till encyklopedisterna räknades
även en grupp radikala tänkare, ss. Condillac,
Helvétius och Condorcet, vilka bekände sig
till en rent materialistisk åskådning och
direkt förberedde revolutionen. — Lyriken är
versifierad prosa: didaktisk och satirisk hos
Voltaire och Parny, officiell och högtravande
(»pindarisk») hos J. B. Rousseau och Lebrun,
pastoral eller rent naturbeskrivande hos
Flo-rian och abbé Delille. Voltaire och Piron
äro också mästare i den kvicka sällskapspoesi,
mestadels av erotiskt innehåll, som under
namn av »poésie fugitive» gjorde fransk esprit
i små doser till gångbart växelmynt i hela
Europa. En verklig lyrisk begåvning
framträdde först mot seklets slut med den
nyklassiskt inspirerade elegikern André Chénier
(1762—94). — Romanen erövrar under
1700-talet den stora publiken. 1600-talets roman
var aristokratisk; nu uppstår den borgerliga
romanen, övergången förmedlas av den
spanska skälmromanen, som av Lesage (1668—
1747) utvecklas till en realistisk sede- och
typskildring på bred bas (»Gil Bias», 1715
ff.). I förfinad form möter man denna roman
hos abbé Prévost (»Manon Lescaut», 1731)
och Marivaux (1688—1763), som göra en
sentimental kärlekshistoria till den röda tråden i
den borgerlige hjältens långa rad av
äventyr. Sitt representativa mästerverk får genren
genom engelskt inflytande (Richardson) i J.
J. Rousseaus »La nouvelle Hélofse» (1761).
Brev- eller dagboksformen blir utomordentligt
populär och räknar utom Rousseau flera
framstående utövare, i vilkas verk tiden givit sitt
osminkade självporträtt: Diderot, madame
d’Épinay, Laclos m. fl. Lika mycket
naturhistorikern Buffons lärjunge som Rousseaus
är Bernardin de Saint-Pierre (1737—1814) i
de exotiska naturskildringar, vari han
inramat sitt naiva kärlekspar Paul och Virginie.
— Tragedien tar ett stort steg bakåt med
Crébillon d. ä. (1674—1762), kallad »le
ter-rible». Voltaire sökte återföra genren i
klassiska former och samtidigt däri ingjuta
seklets filosofiska anda; inspirerad av
Shakespeare, som nu började bli känd, riktade han
också den sceniska aktionen och försmådde
icke en viss tids- och lokalfärg, när han
behandlade nationella eller exotiska ämnen. Han
fick en talangfull efterföljare i P. de Belloy,
och experimenterandet fortsatte under hela
re-volutionsskedet fram till romantikens
genombrott. Inom komedien var epigondraget mindre
markerat. Molièretraditionen fullföljdes av
Regnard (1655—1709), som friskade upp den
gamla intrigkomedien, och vid hans sida stod
en rad satiriska typtecknare och kvicka
sede-målare: Lesage, Destouches, Gresset, Piron
m. fl. En originell komediform skapades av
Marivaux, där Racines kärlekspsykologi
förmält sig med rokokokvickhet och
rokokosen-säbilitet till ett poetiskt helt. Prosan ersätter
mer och mer versen, allteftersom komedien
förborgerligas, målet blir mindre att roa än
att röra, och sedan den engelska
sentimentaliteten börjat gripa omkring sig, blir
resultatet först en »comédie larmoyante» med
Ni-velle de La Chaussée, som ännu bevarar den
klassiska ramen, slutligen, med Diderot, den
fria hybridform, som kallades borgerlig
tragedi eller »dram». En sista gång flammade
det galliska lynnet upp i den klassiska
komediens form omedelbart före revolutionen med
Beaumarchais’ geniala Figarodramer.
Förromantiken (till 1815), liksom hela den
senare romantiska rörelsen, utgår från J. J.
Rousseau (1712—78) men har givetvis
befruktats även från andra håll. Montesquieu hade
skapat förutsättningarna för en verklig
uppskattning av främmande folk och kulturer,
även sådana, som stodo utanför den latinska
traditionen. Frankrike var vid 1700-talets
mitt genompyrt av engelska idéer och
engelskt känsloliv, och de nya erfarenheterna
krävde nya uttrycksformer. Den klassiska
traditionens makt var bruten; litteraturen fick
en kosmopolitisk prägel. Rousseau uppsamlade
i sig och gav utlopp åt tidens andliga oro;
han var den store omvärderaren av alla värden.
Han ingöt ett nytt, starkt och rent personligt
patos i litteraturen; den regellösa
subjektivismen upphöjdes till lag. Men det var först
sedan de sociala förhållandena stadgat sig efter
den stora revolutionen, som hans idéer buro
frukt i en vitter produktion av radikalt
förändrat skaplynne, den s. k.
emigrantlitteraturen. Den största gestalten inom denna
»förromantiska» diktargeneration från
sekelskiftet är Chateaubriand (1768—1848), i vars verk
de flesta av den egentliga romantikens
skiftande tendenser redan kommit till fullödigt
uttryck: jagkulten och känslofrosseriet,
natursinnet, exotismen och medeltidssvärmeriet,
hela den romantiska stämningsfloran
återfinnes här i en fascinerande språkdräkt.
Chateaubriand är den franska romantikens Byron;
hans passionerade och melankoliska alter ego
(»René») möter man i nya varianter hos
Sénan-cour (1770—1846) och Benjamin Constant
(1767—1830), slutligen, i kvinnlig
avskuggning, hos madame de Stael (1766—1817), vars
väsentliga insats dock låg i att hon
kodifierade den litterära kosmopolitismens ideal och
bl. a. öppnade ögonen för den tyska poesiens
och filosofiens nya landvinningar.
Romantiken (till- omkr. 1850) är i
Frankrike mindre en epok- än en skolbenämning,
i första hand knuten till Victor Hugo och
hans krets. Lamartine (1790—1869)
behandlar ännu klassiska temata, men med rik
känsla och musikalisk flykt i uttrycket; från
hans »Méditations» (1820) dateras vanl. den
personliga lyrikens pånyttfödelse. Så
småningom konstitueras en verklig romantisk
skola, först samlad kring Charles Nodier
(1780—1844), sedan, och definitivt, kring
Victor Hugo (1802—85), som från 1827, då han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
