Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Romantiken - Realismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Franska litteraturen
1034
företalet till sitt skådespel »Cromwell» fixerade
det romantiska programmet, är den erkände
hövdingen. Hos Hugo, som producerat sig i
alla genrer, slog den romantiska fantasien ut
i full blom; han skapade som lyriker en ny
metrik och ett nytt bildspråk, där högt och
lågt, hemvant och främmande förenats till ett
pittoreskt och icke sällan visionärt verkande
helt. Han återknöt till medeltidens och
renässansens diktning. Den Hugoska kretsen
räknar ytterligare tre stora lyriska
begåvningar: Alfred de Vigny (1797—1863), som i
djuptänkta symboler uttryckte en tragisk
världsåskådning, Alfred de Musset (1810—57),
den romantiska kärlekens än passionerade, än
bittert ironiske tolk, och Théophile Gautier
(1811—72), som med sin rent artistiska
uppfattning av poesien kom att utöva ett
betydande inflytande på en yngre generation.
Även för den berättande prosan betecknar
romantiken en ny blomstringsperiod. Thierry
och framför allt Michelet hade skänkt nytt liv
åt de franska hävdernas stora gestalter. Hugo,
Vigny och Prosper Mérimée (1803—70), som
också skrivit exotiska noveller, skänkte
Frankrike en nationell motsvarighet till
Walter Scotts historiska roman. De fingo farliga
medtävlare om publikens gunst i Alexandre
Dumas d. ä. och Balzac (»Le dernier chouan»).
Nästan omärkligt övergick den historiska
romanen i en mer eller mindre realistisk
samtidsroman, där den psykologiska
karakteristiken blev en huvudsak vid sidan av den
pittoreska miljöskildringen. Napoleonstidens
ärelystna äventyrargeneration fick en
skarpsynt skildrare i Stendhal (Henri Beyle, 1783
—1842), medan Honoré de Balzac (1799—1850)
i sin väldiga »Comédie humaine» gav ett
tvärsnitt genom restaurationstidens rent
borgerliga franska samhälle samt ett rikt och
pregnant galleri av mänskliga typer.
Utomordentligt produktiv var George Sand (Aurore
Dudevant, 1804—76), vars sociala romaner och
realistiska folklivsberättelser haft djupgående
litterär betydelse. — Det romantiska dramat,
kring vilket de hetaste bataljerna stått
mellan den gamla och den nya skolan, lever
väsentligen på sina lyriska förtjänster.
Shakespeare åberopades som mönster och mästare
gentemot Racine. Resultatet blev för Hugos
del ett mellanting mellan Voltaires
pseudo-klassiska tragedi och Diderots borgerliga
dram, med lyriska kupletter och dekorativ
apparat. Det stora slaget levererades med
»Hernani» (1830), som lever på sin praktfulla
lyrik, liksom Hugos följande dramer. På
gränsen till den ofrivilliga parodien stå
Dumas d. ä:s historiska melodramer, vilka dock
erövrade en otrolig popularitet. Mera äkta
Shakespearelärjungar voro Vigny och Musset,
vilken sistnämnde i sina graciösa erotiska
komedier (»proverbes») dessutom givit en
romantisk variation på Marivaux’ klassiska
rokoko-temata. Närmast som en reaktion mot den
romantiska fantasiens överdåd framträder
Scribe (1791—1861) med sin historiska
intrigkomedi, och den regelrätta klassiska
tragedien upplever kring seklets mitt en tillfällig
renässans med Ponsard (1814—67). — Avgjort
befruktande verkade romantiken på den
litterära kritiken, som i Villemain (1790—1870),
medeltidslitteraturens återupptäckare, och
framför allt Sainte-Beuve (1804—69) får sina
första moderna representanter, lika utmärkta
för historiskt sinne som psykologisk insikt.
Realismen (1850—70) är romantikens
omedelbara arvtagare, men först vid seklets mitt
blir oppositionsställningen medveten.
Upplysningstidens ideal ha icke övergivits; för den
nya bourgeoisien är Voltaire det ofelbara
oraklet, och dess favoritskald är Béranger
(1780—1857), liberalismens sångare.
Realismen som skola utgår inom prosan från Balzac
och inom poesien från Gautier, medan man
inom dramat söker anslutning till 1700-talets
borgerliga drama. Oppositionen riktades i
första hand mot den romantiska individualismen,
man eftersträvade vetenskaplig objektivitet,
en opersonlig reproduktion av naturen, som
lät artisten försvinna bakom konstverket.
Romanen är den representativa genren, och
dess representativa mästerverk är
»Ma-dame Bovary» (1857) av Gustave Flaubert
(1821—80). Han förnyade också den
historiska romanen med hjälp av
kulturhistorikerns rika dokumentariska apparat. Rena
litterära arkivister äro bröderna Jules (1830—
70) och Edmond de Goncouit (1822—96), ehuru
de lika litet som Flaubert förmå dölja ett
nervöst ai tisttemperament bakom sin
eleganta prosa. Lyriken under dessa åitionden
har att uppvisa en stor och ursprunglig poet
utanför alla skolor, Charles Baudelaire (1821
-—67), som på ett rikt orkestrerat språk ger
uttryck åt komplicerade och morbida
själstillstånd av utpräglat modern karaktär,
övergången till den senare symbolistiska
generationen förmedlas av författare som Barbey
d’Aurevilly, Villiers de ITsle-Adam och Léon
Dierx. Leconte de Lisle (1818—94) blir den
nya realistiska (»parnassiska») poesiens
lagstiftare och erkände mästare. Gautiers
formel, »Fart pour Fart», först realiserad i
»Émaux et camées» (1852), blir skolans lösen.
Parnassen — så kallad efter en antologi,
»Le Parnasse contemporain», som började utges
1866 — räknade flera framstående skalder,
ss. Théodore de Banville, J. M. de Hérédia,
Sully Prudhomme, Frangois Coppée, Armand
Silvestre, Catulle Mendès m. fl. —
Dramat framträder som en realistisk
samtidsskildring med social tendens, och denna
riktar sig lika mycket mot bourgeoisiens
kon-ventionalism som mot den romantiska
moralens överdiifter åt motsatt håll. Om också
idéinnehållet numera kännes antikverat, tog
dock den dramatiska tekniken ett stort steg
framåt med Alexandre Dumas d. y., Émile
Au-gier och Victorien Sardou. Den lättare
sedekomedien och farsen representeras av Édouard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
