Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Realismen - Naturalismen - Den samtida litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Franska litteraturen
1036
Pailleron, Eugène Labiche och författarfirman
Meilhac-Halévy.
Natural ismen (1870—90) betecknar i
litterärt avseende endast en ytterligare skärpning
av realismens krav, och gränserna äro
följaktligen i hög grad flytande. Men den
andliga situationen har avsevärt förändrats, och
återigen är det engelsk empirism — den
Dar-winska utvecklingsläran —, som befruktat den
franska spekulationen. På sätt och vis är det
den encyklopedistiska andan, som nu,
biologiskt färgad, upplever en renässans i Auguste
Comtes positivism. Denna nya materialistiska
och deterministiska åskådning förvandlas av
Taine (1828—93) till en litterär doktrin.
Psykologien blir ett kapitel av fysiologien, och
litteraturens uppgift blir att förse den
vetenskapliga människoforskningen med
dokumentariskt material, grundat på metodisk
iakttagelse utan moraliska eller estetiska hänsyn.
Djupare och mera svårbestämd är den insats,
som gjorts av Ernest Renan (1823—92),
skedets störste prosakonstnär, vars filosofiska
relativism och ädla humanism slutligen frätte
sönder doktrinens grundvalar. Med Émile
Zola (1840—1902) konstituerar sig
naturalismen som skola. Hans stora »experimentella»
romanserie »Les Rougon-Macquart» (1871 ff.)
— tillkommen efter Taines recept, icke utan
sidoblickar på Balzac — avsåg att ställa en
hel släkts historia i biologisk och social relief,
som en funktion av arv och miljö. Med
förkärlek behandlade naturalismens författare
de lägre klassernas liv, där man ansåg sig
finna den mänskliga brutaliteten klarast
avspeglad. Av de fem författare, som utom Zola
bildade den s. k. Médangruppen, ha endast
Maupassant (1850—93) och J. K. Huysmans
(1848—1907) gjort sig ett bestående namn,
den förre som skoningslös ironiker i novellens
form, den senare, efter att med hysterisk iver
ha avslöjat tillvarons fulhet, som katolsk
kon-vertit och mystiker. Utanför kretsen men i
entusiastisk anslutning till dess krassa ideal
verkade Alphonse Daudet (1840—97), vars
livliga humor och sydländskt frodiga fantasi
dock ställa honom i en klass för sig.
Naturalismen har fortsatt att befiukta
romanlitteraturen intill våra dagar; här må bl. a.
nämnas Octave Mirbeau (d. 1917), J. H. Rosny
(d. ä.), Paul Adam, Paul oeh Victor
Mar-gueritte, Jules Renard och Charles Louis
Phi-lippe (d. 1909), hos vilken dock en stark ådra
av rysk mystik (Dostojevskij) gör sig
märkbar. — Det naturalistiska skådespelet borde
icke ge annat än en serie »tranches de vie»,
gärna belysande ett socialt lyte men utan
moraliserande tendens. Bröderna Goncourt,
Zola och Daudet började med att dramatisera
sina romaner utan större framgång; det
egentliga genombrottet kom först med Henry
Becque (1837—99), och hans dristiga initiativ
fullföljdes av Mirbeau och Renard samt Émile
Fabre, sedan Antoine 1887 med Théåtre libre
berett det nya dramat ett sceniskt forum.
Den samtida litteraturen (från 1890) kan
svårligen fångas i en gemensam formel. Om
man likväl sätter en gräns vid 1890-talets
ingång, beror det på den kraftiga opposition,
som vid denna tid mötte den under 1880-talet
triumferande naturalismen. Den stupade i
viss mån på sina egna överdrifter. Zolas »La
terre» (1887) kom kritiken att vägra i
vändningen, icke blott den akademiska, för vilken
rotandet i smutsen och eländet alltid varit
en styggelse, och den rent impressionistiska,
vars mästare var J ules Lemattre, utan också
den i Taines skola direkt fostrade, som med
Brunetière tog bladet från munnen och
förkunnade vetenskapens, d. v. s. naturalismens,
bankrutt. Från filosofiskt håll riktades ett
grundskott mot den positivistiska åskådning,
på vilken naturalismen vilade, genom Émile
Boutroux och framför allt Henri Bergson, som
visade upp, att materia och ande följa skilda
lagar och att det mänskliga själslivet icke
avslöjar sina djupaste hemligheter för den,
som vill lösa gåtorna enbart med
intelligensens hjälp.
Det är inom romanen och dramat, som de
omedelbara litterära resultaten av denna
andliga frontförändring skola visa sig. Men
dessförinnan hade en ny lyrisk sådd utvecklat
sina hjäitblad, och den slutliga skörden blev
enastående rik. Symbolismen — det namn,
varunder denna lyrik (på förslag av Moréas)
presenterade sig — hämtade sin inspiration
i drömmarnas och stämningarnas värld; man
ville med antydande ord, rika på
associationer, avlocka det poetiska bildspråket och
själva frasen en rent musikalisk verkan.
Denna lyrik åberopade Baudelaire som sin
mästare, och den fick sin geniale teoretiker
i Stéphane Mallarmé (1842—98), själv
upphovsman till en utomordentligt konstfull men
mycket rebusartad poesi, som på ett undantag
när — den numera som primus inter pares
hyllade Paul Valéry — blev utan direkt
efterföljd, ehuru han allmänt erkändes som den
nya skolans »hövding». Tidens störste skald
är Paul Verlaine (1844—96), som skänkt
fransk vers hittills okända musikaliska
kvaliteter; en skaldebroder, som förtjänar namn
av pioniär, ägde han i det poetiska
underbarnet Jean Arthur Rimbaud (1854—91). Till
skolans stiftande ledamöter hörde också den
melankoliske ironikern Jules Laforgue (1860
—87). F. ö. rekryterades den äldre
symbolist-generationen i hög grad av franskspråkiga
författare av utländsk extraktion, ss. belgarna
Émile Verhaeren (1855—1916), en social
mystiker och visionär av Hugosk resning, Georges
Rodenbach, känd även som romanförfattare,
och Maurice Maeterlinck, i främsta rummet
dramatiker, amerikanerna Stuart Merrill och
Francis Viélé-Griffin samt greken Jean
Moréas. Denne — en ny André Chénier — bröt
sig ut ur kretsen och grundade en egen
diktarskola, den s. k. école romane, vars
renässansideal omfattades av bl. a. Fernand Gregh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
