Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den samtida litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1037
Franska litteraturen
1038
»Neoklassicismen», därmed besläktad, äger en
förnäm representant i Henri de Régnier,
genom vilken symbolismen räcker handen åt
Leconte de Lisles parnassiska krets, medan
madame de Noailles är en passionerad
»neo-romantiker». Albert Samain, Louis Le
Car-donnel och Marcel Schwob — en utsökt
lyriker på prosa — samt de rena »dekadenterna»
Pierre Louys och Robert de Montesquiou sluta
kretsen, som fick sitt erkända organ i
Mer-cure de France, där Rémy de Gourmont (d.
1915) förde den kritiska färlan. Den yngre
symbolistgenerationen samlades från 1904
kring balladmästaren Paul Fort; den är
övervägande nationellt och religiöst betonad. En
besjälad naturlyrik, buren av varm
hembygdskänsla, finner man hos den blide baskiske
mystikern Francis Jammes och den normandiska
skaldinnan Lucie Delarue-Mai drus. En
tendens till vardaglig intimitet och förenklad
form kan spåras hos en hel rad unga skalder,
som under olika namn sökt vinna gehör:
Saint-Georges de Bouhélier med sin
»natu-rism» och Jules Romains med sin
»unani-mism» höra till de mera uppmärksammade.
Av samma ostentativt vardagliga kynne är
Paul Géraldys konstlösa kärlekslyrik, varmed
han erövrat en bred publik. De yngsta
revolutionärerna i vitterheten, som i allm. skriva
bättre prosa än vers, fördela sig på ett
tjugutal skolor med mer eller mindre bisarra namn
och program, alla avseende att ge en
förvirrad bild av de förvirrade förhållandena under
och efter världskriget: kubister kalla sig
Guillaume Apollinaire (d. 1918), Max Jacob
och André Salmon, dadaister Picabia och den
mångsidigt begåvade Cocteau, superrealister
Pierre Reverdy och Joseph Delteil, medan den
futuristiska kraftgenialiteten — utgående
från italienaren Marinetti — i tuktad form
gör sig märkbar hos de litterära fascisterna
Drieu La Rochelle och Montherlant.
Inom romanen, som alltjämt representerar
litteraturens huvudmassa, går utvecklingen
fram på lika många olika linjer. Tre stora
föi fattare dominera årtiondena kring
sekelskiftet. Anatole France (1844—1924), som
lyfte Renans Sokratiska arv och lät sån
intellektuella fantasi fritt spela över samtida
och historiska händelser och personligheter,
griper tillbaka till klassiska ideal. Paul
Bour-get (f. 1852) tog upp kampen mot
naturalismens idéer med dess egna psykologiska och
analytiska metoder samt banade väg för en
ny idealism och en ny moralisk anda i
litteraturen. Men Maurice Barres (1862—1923)
är otvivelaktigt den av de tre, som mest
bidragit till att skapa en ny sinnesart, mindre
genom sin romantiska individualism än
genom sin därur framgångna fördjupade
fosterlandskänsla och energiska hänvisning till ett
levande förflutet, som förpliktade. Barrès’
krigiska nationalism fick ett gensvar i Romain
Rollands fredliga internationalism, och båda
sökte i långa romansviter ge en syntes av
fransk mentalitet och franskt samhällsliv
efter nederlaget 1870, under stadiga utblickar
på det övriga Europa och flitiga jämförelser
med den tyska grannens förhållanden. Denna
diskussion har fortsatts intill våra dagar.
Den överfördes på ett mera generellt plan av
Charles Maurras och André Gide, vilka bägge
utövat ett djupgående inflytande, den förre
samlande ungdomen kring fasta traditionella
värden, den senare öppnande rågångar i det
klassiska parklandskapet ut mot nya och
främmande horisonter. Vid Barrès’ och
Maurras’ sida ställde sig den sociale svärmaren och
kristlige patrioten Charles Péguy (d. 1914). I
hans tidskrift Cahiers de la Quinzaine fingo
dock skilda stämmor göra sig hörda, medan
Gide samlade en god del av det litterära
avantgardet kring den av honom grundade
Nouvelle Revue Frangaise, där Nietzsche och
Dostojevskij, Bergson och Freud fingo sämjas
som idoler. Den generation, som drog ut i
världskriget, besjälades väl av de stora
nationella energiväckarnas anda, men de
författare — knappast mer än tre: Henri
Bar-busse, Georges Duhamel och Roland
Dorge-lès —, som förmått återgiva sina erfarenheter
från katastrofen i konstnärlig form, voro alla
goda pacifister och humanister. Romanen
efter kriget äger också en i hög grad
kosmopolitisk prägel, och det är skarpsynta
folkpsykologer av rent impressionistisk läggning,
ss. bröderna Jéröme och Jean Tharaud, J.
Gi-raudoux och P. Morand, som stå i centrum
av intresset. Anatole France har knappast
bildat skola, om man ej till hans
efterföljare kan räkna en rad spirituella
Pariskrönikörer: Abel Hermant, Henri Lavedan,
Henri Duvernois m. fl. Däremot har Bourgets
»psykologiska» roman fått många efterföljare.
Édouard Rod (d. 1910) och Henry Bordeaux
ha gått fram på den moraliska linjen, medan
Marcel Prévost, Paul Hervieu, André
Beau-nier och en lång rad författarinnor —
Mar-celle Tinayre, Gyp, Colette m. fl. — varierat
hans mondäna kvinnotyper och miljöer. En
tendens till psykologisk fördjupning röjer sig
hos Édouard Estaunié och René Boylesve.
Den provinsiella hembygdsromanen fick
genom Barrès stark vind i seglen under namn
av regionalism. Hela Frankrike är numera
litteräit kartlagt: Elsass-Lothringen av
Barrès själv och René Bazin, Touraine av
Boylesve, Savojen av Bordeaux, de nordliga och
östliga kustlandskapen av Jean Revel, Ernest
Pérochon och Alphonse de Chateaubriant,
södern av Jean Aicard och P. J. Toulet. Den
mest lysande representanten för denna
regionalism är Pierre Loti (1850—1923), som också
gjutit nytt liv i den exotiska romanen, och
han räknar talrika efterföljare i sin
impressionistiska genre, ss. Louis Bertrand, Claude
Farrère, Louis Hémon, Gilbert de Voisins,
My-riam Harry m. fl. — En rent irrationell
människouppfattning, som ger en bred plats åt
det undermedvetna själslivet, har med Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
