Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den samtida litteraturen - Litt. - Franska Oceanien - Franska reformerta församlingen i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Franska Oceanien—Franska reformerta församlingen
1040
och hans krets slagit igenom. I Marcel
Proust (1871—1922) äger denna
psykoanalytiska efterkrigsroman sin mästare, och till
samma radikala grupp, understödd av
briljanta essäister som André Suarès, Jacques
Rivière och André Maurois, kan man hänföra
Roger Martin Du Gard, Fran^ois Mauriac,
Jean Schlumberger, Jacques de Lacretelle,
underbarnet Raymond Radiguet och f. ö.
flertalet av den unga litteraturens
vederhäftigaste prosaförfattare.
Inom teatern efter 1890 äro
utvecklingslinjerna svårare att draga upp. Den sociala
idédramatiken utgår från naturalismen; den
har sin främste representant i den av Ibsen
påverkade Frangois de Curel, vilken dock, vad
beträffar den sceniska framgången, vida
över-flyglats av Paul Hervieu, Eugène Brieux och
Maurice Donnay, som företräda en renare
fransk tradition. Mästaren inom den
psykologiska dramatik, som specialiserat sig på det
erotiska känslolivets konflikter, är Georges
de Porto-Riche, vilken drar ut linjen Racine—
Marivaux—Musset till våra dagar, på avstånd
följd av Paul Géraldy. Kärlekspsykologer av
brutalare läggning äro Henri Bataille (d.
1922) och Henry Bernstein; de företräda den
tragiska bulevarddi amatiken. Inom den
komiska bulevardteatern av specifikt parisisk
karaktär, älskvärd och respektlös, har
framför allt författarfirman Robeit de Flers (d.
1927) och Gaston de Caillavet (d. 1915)
inhöstat välförtjänta applåder med sina
satiriska sedemålningar ur en blandad societet,
där också Alfred Capus (d. 1922) och Henri
Lavedan med förkärlek röra sig, medan
Georges Courteline och Tristan Bernard låta sin
kvickhet spela över de bredare lagrens
umgängesliv. En plats för sig intager
skådespelaren Sacha Guitry med sina graciösa
improvisationer. Den traditionella
äktenskaps-farsen äger framstående representanter i A.
Bisson, Maurice Hennequin och G. Feydeau.
— Det romantiska versdramat upplevde under
1890-talet en sensationell återuppståndelse
med Edmond Rostand (1868—1918) och Jean
Richepin (d. 1926). Mera betydelsefullt är det
symbolistiska dramat, helt mystisk
själsmålning och musikalisk stämning hos Maurice
Maeterlinck, oratorieartat och tankedigert, ofta
ytterst bisarrt i sin form, hos Paul Claudel,
som hämtat sina mönster från medeltidens
mysterier, de grekiska tragöderna och
tusenårig kinesisk teatertradition. Andra
symbo-lister, ss. Moréas, Verhaeren och Paul Fort,
ha sökt återuppliva det historiska
skådespelet. Jules Romains har sökt sig fram till
klassisk form på andra vägar. Vardagstragik
med mystisk underton möter man hos Charles
Vildrac och S:t Georges de Bouhélier, djärv
psykoanalytisk fantastik hos René
Lenor-mand, som jämte Paul Raynal, världskrigets
tragöd, representerar den yngsta
generationens allvarligaste insats.
Litt.: Petit de Julie ville, »Histoire de la
langue et de la littérature francaise» (1896—
99), ett samlingsverk av ett 50-tal förf, i 8
bd. Ett standardarbete är G. Lanson,
»Histoire de la littérature frangaise» (1894;
ständigt nya, moderniserade uppl.). Därmed
jämförligt är »La littérature frangaise illustrée»
(1924) av J. Bédier och P. Hazard. Mindre
handböcker av É. Faguet (1900), D. Mornet
(1924) och R. Doumic (1925). Jfr vidare M.
Braunschwig, »Notre littérature étudiée dans
les textes» (1925 ff., 3 bd, med rik bibliogr.).
En fullständig bibliografi (från 1500) ges i
G. Lanson, »Manuel bibliographique de la
littérature frangaise möderne» (2:a uppl. 1921).
Av specialarbeten må nämnas: G. Paris, »La
littérature frangaise au moyen age» (1888);
F. Brunetière, »Histoire de la littérature
clas-sique francaise» (1905 ff.) och »Études
cri-tiques» (1880—99); G. Lotheissen, »Geschichte
der französischen Litteratur im XVII.
Jahr-hundert» (1877—84); É. Faguet, »Seizième
siècle» (1894), »Dix-septième siècle» (1889),
»Dix-huitième siècle» (1890) och
»Dix-neu-vième siècle» (1887); Sainte-Beuve,
»Cause-ries du lundi» (1850 ff.); J. Lemaitre, »Les
contemporains» (1886—96), samt, för den
samtida litteraturen, R. Lalou, »Histoire de la
littérature frangaise contemporaine» (1922);
O. Forst-Battaglia, »Französische Litteratur
der Gegen wart» (1925), och B. Crémieux,
»XX:e siècle» (1924 ff.). På sv. märkas O.
Levertin, »Fransk litteraturhistoria» (3 bd,
1912—16); W. Söderhjelm, »Studier i fransk
berättarkonst» (1910); O. Homén, »Studier i
fransk klassicism 1630—1665», I—II (1914—
16); J. J. Albert Ehrensvärd, »Ur fransk
diktning» (1921), »Fransk medeltid och renässans»
(2 bd, 1922) och »Från det 17 :de och 18:de
århundradets Frankrike» (1926). Kj. S-g.
Franska Oceänien, fr. Établissements
fran-gais de 1’Océanie, koloni, omfattande
samtliga franska ögrupper i ö. Polynesien; 4.004
kvkm, 31.703 inv. (1924); huvudstad Papeete
(på Tahiti; 4.601 inv.). Till F. höra
ögrupperna Sällskapsöarna (med Tahiti), Tubuaiöarna,
Tuamoto-(Paumoto-)öarna, Gambieröarna och
Marquesasöarna. Tuamotoöarna äro
korallbildningar, flertalet av de övriga av
vulkaniskt ursprung. Till F. brukar även räknas
den isolerade korallön Clipperton. Om
naturförhållanden, klimat, befolkning, näringsliv
m. m. se de särskilda ögrupperna. Förnämsta
hamnen är Papeete. F. styres av en guvernör;
vid hans sida ett råd (conseil d’administration).
Kolonien bildades 1885. Litt.: Regelsperger
m. fl., »L’Océanie frangaise» (1922). S. F.
Franska reformerta fös samlingen (VÉglise
réformée f ranga ise) i Stockholm.
Församlingens uppkomst kan dateras från 1640,
då Louis De Geer fick tillstånd att
anställa en reformert pastor för de av
honom till Finspång medförda vallonska
hantverkarna. Efter nantesiska ediktets
upphävande 1685 flydde ett antal hugenotter till
Sverige. Från 1696 nödsakades de reformerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
