Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik I (konung av Sverige) - Fredrik (svensk arvprins) - Fredrik och Fredrik Kristian - 1. Fredrik Vilhelm Ludvig (storhertig av Baden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1083
Fredrik
1084
stein-Gottorp till tronarvinge. Mellan Görtz
och F. rådde bitter fiendskap. F. ogillade
fälttåget mot Norge 1718 och underhandlingarna
på Åland; i dessa såg han ett försök av Görtz
att genom överenskommelse med ryssarna
bana Karl Fredrik väg till tronen i händelse
av Karl XII :s frånfälle. Efter Karls
plötsliga död framför Fredriksten 1718 gick F.,
som var tillstädes vid belägringen,
omedelbart i författning om Görtz’ arrestering och
lyckades förmå krigsbefälet att villkorligt
samtycka till Ulrika Eleonoras
tronbestig-ning. Ständernas val av henne till drottning
(1719) stegrade väsentligt F :s inflytande.
Ulrika Eleonoias önskan att göra honom till
medregent kunde dock ej genomföras vid
1719 års rik«dag. utan Fredrik fick nöja sig
med titeln ”kunglig höghet”. Som
generalis-simus kom han emellertid att inneha högsta
ledningen av försvarsanstalterna. Regeringens
beslut efter Karl XII:s död att avbryta
underhandlingarna med Ryssland och i stället
sluta fred med Hannover i förhoppning om
engelskt bistånd vid en fortsatt kamp mot
tsar Peter framkallades väsentligen genom
hans råd. Insikten om att Ulrika Eleonora
nästan h. o. h. lät sig ledas av sin gemål
gjorde, att ständerna 1720 ej längre motsatte
sig hennes önskan, att F. måtte bli konung.
Sedan Ulrika Eleonora nedlagt kronan, blev
han 24 mars 1720 vald till Sveriges konung
och kröntes i Stockholm 3 maj s. å.
Karl Fredrik lämnade i maj 1719 Sverige
och sökte hos tsar Peter vinna stöd för sina
tronföljdsanspråk. F. fruktade nu, att tsaren
vid fredsunderhandlingarna skulle taga sig an
Karl Fredriks sak. Därför ansåg han det
nödvändigt. att svenska tronföljden reglerades
före fredsförhandlingarnas början, och han
vidtog därför omfattande förberedelser för att
överflytta successionen på sin egen familj
(fiämst hade han sin broder prins Vilhelm av
Hessen-Kassel i åtanke). Han förde i detta
syfte sommaren och hösten 1720 resultatlösa
underhandlingar med Georg I av England och
hade redan åtskillig tid före
fredskongressen i Nystad bakom de svenska statsmännens
rygg sökt knyta förbindelser med tsaren.
Han sökte tillika omintetgöra det beramade
giftermålet mellan Karl Fredrik och tsarens
dotter Anna genom att för sin yngre broder
Georgs räkning anhålla om Annas hand.
Betydelsefullast voro de underhandlingar
franske residenten Campredon i samförstånd med
F. de första månaderna 1721 förde i
Petersburg med tsaren. Campredon gjorde där
utfästelser, som i sak inneburo, att tsaren vid
fredsslutet skulle få behålla Livland, om han
förband sig att ej överlämna det till Karl
Fredrik. F :s hemliga underhandlingar med
tsaren kunde ej helt döljas, och det blev snart
en allmän mening, att F. personligen bar en
dryg del av ansvaret för den för Sverige så
ofördelaktiga freden i Nystad. Framför allt
vid riksdagen 1723 tog sig bitterheten mot
F. talande uttryck, och dennes försök att få
till stånd en ökning av konungamakten
misslyckades. Det icke obetydliga personliga
anseende, som F. ägt i Sverige, försvann efter
Nystadsfreden så gott som alldeles. I samma
mån växte sympatierna för Karl Fredrik, och
holsteinska partiet fick en förut oanad
omfattning. Ända fram till riksdagen 1726—27,
då Arvid Horn lyckades krossa holsteinska
paitiet, syntes det synnerligen ovisst om F.
skulle kunna hålla sig kvar på Sveriges tron,
och han var mer än en gång betänkt på att
abdikera. Även sedan det direkta hotet mot
hans krona avlägsnats, iörblev hans politiska
inflytande synnerligen obetydligt. Därtill
bidrog i någon mån, att han alltid förblev en
främling för sitt folk, vars språk han ej ens
lärde sig tala. Betydelsefullare var, att han
själv genom lättja och sedeslöshet helt
förspillde folkets aktning. Framför allt väckte
hans kärleksförbindelse (från 1730) med
hovfröken Hedvig Taube (d. 1744; se d. o. och
Hessenstein) pinsamt uppseende. Under
sina senare levnadsår brukade F. ej ens
infinna sig i rådet, där en namnstämpel fick
ersätta hans egenhändiga underskrift. Sedan
1730 var han regerande lantgreve av Hessen,
vars styrelse han dock så gott som fullständigt
överlämnade åt sin bror Vilhelm. E. C-n.
Fredrik, svensk arvprins, se Fredrik
Adolf.
Fredrik och Fredrik Kristian, hertigar av
Augustenborg, se Augustenborg.
Frediik (ty. Friedrich), storhertigar av
Baden.
1. F. Vilhelm Ludvig (1826—1907).
Var andre son till storhertig Leopold och
Gustav IV Adolfs dotter Sofia Vilhelmina
(1801—65), blev vid faderns död 1852 regent
och efteitiädde 1858
sin sinnessjuke broder
Ludvig som storhertig.
F. sympatiserade
tidigt med Preussen
men måste 1866
deltaga i kriget på
Österrikes sida. Redan 1868
anförtrodde han
emellertid åt en preussisk
general att
omorganisera Badens här, och
han tog 1871
betydande del i tyska
kejsar
rikets upprättande. F. sökte med växlande
framgång hävda statens myndighet mot den
katolska hierarkien. Sedan 1856 var F.
förmäld med sedermera kejsar Vilhelm I:s
dotter Luise av Preussen (1838—1923), som
även vann sitt folks stora aktning och
tillgivenhet. F. efterträddes av sin äldste son,
F. II (se nedan). Hans dotter Viktoria
förmäldes 1881 med dåv. svenske kronprinsen
Gustav och är sedan 8 dec. 1907 drottning
av Sverige. — Litt.: Biogr. av O. Lorenz
(1902); F. Nippold, »Erinnerungen an Gross-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
