Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik III (hertig av Holstein-Gottorp) - 2. Fredrik IV (hertig av Holstein-Gottorp) - Fredrik (prins av Nederländerna) - 1. Fredrik II (kurfurste av Pfalz) - 2. Fredrik V (kurfurste av Pfalz) - 1. Fredrik I, den stridbare (kurfurste av Sachsen) - 2. Fredrik II, den saktmodige (kurfurste av Sachsen) - 3. Fredrik III, den vise (kurfurste av Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Fredrik
1096
freden 1658 giva honom suveränitet över
hertigliga delen av Slesvig. F. hade bl. a. sonen
Kristian Albrekt och dottern Hedvig
Eleonora, g. m. Karl X Gustav.
2. F. IV (1671—1702), den föregåendes
sonson, son till hertig Kristian Albrekt,
tillträdde regeringen 1694. Han slöt förbund med
Sverige och äktade 1698 Karl XII:s äldsta
syster, Hedvig Sofia
(se. d. o.). Av Karl XII
utnämndes han till
ge-neralissimus i Sveriges
tyska landskap.
Redan 1695 hade han
uppfört skansar i s.
Slesvig; Kristian V
lät rasera dem 1697,
men F. återuppförde
dem strax efter
konungens död. Fredrik
IV av Danmark
började 1700 krig mot F.
och besatte största delen av Slesvig men måste
vid freden i Travental utrymma hans land och
giva honom skadeersättning. F. följde sedan
Karl på fälttåget i Polen och stupade vid
Kliszow. Om F:s ende son, Karl Fredrik,
se d. o. E. Ebg.*
Frediik (holl. Frederik), prins av
Nederländerna (1797—1881), andre son till konung
Vilhelm I av Nederländerna. Han avstod 1816
från sina på 1815 års familjefördrag grundade
anspråk på storhertigdömet Luxemburg och
fick då jämte stora domäner titeln prins av
Nederländerna. F. är mest känd genom sitt
misslyckade försök att vid den belgiska
revolutionen 1830 genom en hotfull proklamation
återställa ordningen i Bryssel. Han var
sedan 1825 g. m. Luise av Preussen, en dotter
till Fredrik Vilhelm III. Deras dotter Lovisa
(1828—71) förmäldes 1850 med svenske
kronprinsen Karl (Karl XV). Litt.: De Bas, »Prins
Frederik der Nederlanden en zijn tijd» (4 bd,
1884—1914). Å.S-n.
Fredrik (ty. Friedrich), kurfurstar av Pfalz.
1. F. II (1482—1556) efterträdde 1544 sin
äldre bror Ludvig som kurfurste av Pfalz.
Var under större delen av sitt liv trogen
anhängare av huset Habsburg men ansåg sig
1544 illa behandlad av Karl V och övergick
för några år till Schmalkaldiska förbundet
samt främjade reformationen. Redan 1548
vanns han emellertid åter för kejsaren och
genomförde s. å. Augsburger-interim i sina
länder. F. blev 1535 g. m. Kristian II:s
dotter Dorotea och framställde sedan arvsanspråk
på de nordiska länderna, bl. a. i en skrivelse
till de i Dackefejden (se D a c k e) invecklade
småländska upprorsmännen. Litt.: H. Rott,
»Friedrich II. von der Pfalz und die
Reformation» (1904). (Ä. S-n.)
2. F. V (1596—1632), son till kurfursten
Fredrik IV av Pfalz (1574—1610), tillträdde
själv regeringen 1615. Sedan 1613 var F.
g. m. Elisabet, dotter till Jakob I av
Eng
land. F. var
huvudman för den av fadern
grundade
protestantiska unionen, blev 1619
vald till konung av
Böhmen men förlorade
i slaget på Vita berget
vid Prag (8 nov. 1620)
sin krona och drevs i
landsflykt till Holland,
där han levde av
engelska allmosor. Hans
svärfar, Jakob I, sökte
förgäves på diploma-
tisk väg rädda F :s arvland Pfalz men kunde
ej besluta sig för en kraftig militär
intervention, och Pfalz gavs 1623 åt hertig
Maximilian av Bayern. Då Gustav Adolf började sitt
segertåg i Tyskland, skyndade
»vinterkonungen», som F. kallades på grund av sin
korta regeringstid i Böhmen, att förena sig
med honom men dog kort efter slaget vid
Lützen. Hans son Karl Ludvig återfick Pfalz
1648. F. saknade energi, och hans sinne var
ytligt utan allvar. Jfr K. Hauck, »Elisabeth,
Königin von Böhmen» (1905). Å. S-n.
Fredrik, kurfurstar och konungar av Sachsen.
1. F. I, den stridbare, kurfurste av
Sachsen (1369—1428). Fick genom arv och
köp ett betydande område (Österland,
Lands-berg m. m.) och tog ivrigt del i tidens
strider. Då konung Venceslav i Böhmen
fördrev de tyska lärarna och studenterna
(1409) från univ. i Prag, tog F. emot dem i
sitt land och blev därigenom grundläggare
av Leipzigs univ. Under husitkriget stred
F. på kejsar Sigismunds sida (segrade bl. a.
vid Brüx 1421) och fick som belöning härför
1423 kurfurstendömet Sachsen, där
kurfursteätten just utslocknat. (Ä. S-n.)
2. F. II, den saktmodige (1411—64),
den föregåendes son, ärvde kurvärdigheten
1428 men måste dela regeringsmakten med
sina yngre bröder, vilket ledde till
»sachsiska brödrakriget» (1446—51). F. förde en
smidig, undfallande politik (därav hans
tillnamn) och vidgade betydligt sina områden
(bl. a. med Meissen). 1445 sökte en missnöjd
riddare, Kunz v. Kaufungen, bortröva F:s båda
söner men misslyckades och blev avrättad (se
Sachsiska prinsrovet). (Ä. S-n.)
3. F. III, den vise (1463—1525), ärvde
1486 kurvärdigheten efter sin far, kurfurst
Ernst, men delade makten med sin yngre
bror Johan den ståndaktige. F. var
humanistiskt bildad, upprättade 1502 universitetet
i Wittenberg samt gynnade vetenskap och
konst. Han åtnjöt stort anseende i Tyskland,
blev efter Maximilians död 1519 riksvikarie
och erbjöds av kurfurstarna kejsarkronan,
vilken han dock avböjde. Mest känd är F.
som Luthers beskyddare; då denne 1521 var
fågelfri, gömde F. honom på sitt slott
Wart-burg. Även i övrigt understödde han
reformationen men övergick aldrig själv offentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
