Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik III, den vise (kurfurste av Sachsen) - 1. Fredrik I Barbarossa (tysk-romersk kejsare) - 2. Fredrik II (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Fredrik
1098
Fredrik den vise. Kopparstick av A. Diirer 1524.
till den nya läran. Litt.: R. Bruck, »Friedrich
der Weise als Förderer der Kunst» (1903);
P. Kirn, »Friedrich der Weise und die Kirche»
(1926). Å. S-n.
Fredrik (ty. Friedrich), tysk-romerska
kejsare och tyska konungar.
1. F. I Bar ba ro ssa (»Rödskägg»), tysk
konung och romersk kejsare (omkr. 1123—90).
F. tillhörde huset Hohenstaufen och
efterträdde sin farbror Konrad 111 som tysk
konung 1152. Då F:s moder tillhörde huset
Welf, bilades genom F:s val hans släkts strid
med denna fursteätt. Den under Konrad
försvagade konungamakten stärktes åter av F.,
som lyckades genomföra fredligare inre
förhållanden. Han stödde sig på riksministerialerna
(se d. o.) och biskoparna: hans rådgivare bland
de senare var Rainald av Dassel. F. kröntes
till kejsare i Rom 1155. Till sin kusin Henrik
Lejonet återställde han 1156 Bayern, varvid
dock Ostmark som avskilt hertigdöme
(Österrike) gavs åt huset Babenberg. Genom
giftermål 1156 fick F. Burgund (Arelat). F:s
konflikt med ärkebiskop Eskil (se d. o.) av
Lund om Lundastiftets ställning till
Hamburgs ärkestift vållade på riksdagen i
Be-sangon 1157 brytning med påvemakten.
Genom tåg till Norditalien 1158 upplivade F.
glömda kejserliga rättigheter gentemot de
lombardiska städerna och tillsatte där
kejserliga ämbetsmän (podestå). Frågan om
ar
vet efter Matilda av Toscana vållade ny strid
med Rom. F. vägrade erkänna påven
Alexander 111. Då denne förband sig med Milano,
förstördes staden 1162. Efter lombardiska
städernas resning 1167 och F:s nederlag vid
Legnano 1176 slöt han fred i Venezia 1177 med
Alexander och i Konstanz 1183 med städerna;
F. bibehöll dock där betydande finansiella
rättigheter. Hans förhållande till Henrik
Lejonet hade försämrats, och den ovilja Henrik
vållat hos de sachsiska grevarna och
biskoparna påskyndade dennes fall 1180. F. lät
förklara honom i akt och fråndömde honom
hans län, så att Henrik blott fick behålla
Braunschweig och Lüneburg. F. stod nu på
höjden av anseende. Då Saladin erövrat
Jerusalem 1187, tog den åldrige kejsar F. korset,
men på vägen drunknade han i floden Saleph
(nuv. Gök su) vid Selefke. F. var en
ridderlig härskarpersonlighet, skarpsinnig,
be-slutsam och rättrådig, en tapper och dugande
krigare, vördad av sitt folk. Litt.: K. Hampe,
»Deutsche Kaisergeschichte im Zeitalter der
Salier und Staufer» (5:e uppl. 1923); »The
Cambridge medieval history», V (1926; rik
bibliogr.); G. von Below, »Die italienische
Kaiserpolitik des deutschen Mittelalters»
(1927). B. H-d.
2. F. II, kejsare (1194—1250). Var son till
Henrik VI och Constanza av Sicilien. 1208
blev han myndig, och då påven Innocentius III
1210 bröt med kejsar Otto IV av Tyskland,
blev F. kyrkans motkandidat, avlade länsed
för Sicilien till påven och kröntes 1212 i
Mainz till tysk konung. Genom Gyllene
bullan i Eger 1213 måste F. göra stora
medgivanden åt kyrkan i fråga om både Italien
och Tyskland. Sedan Otto IV lidit nederlag
mot fransmännen vid Bouvines 1214, kröntes
F. åter i Aachen 1215 och blev 1220 tysk
kejsare, Ett korstågslöfte från 1215 vållade
honom stora svårigheter, bl. a. emedan F., som
förkovrat den sicilianska flottan, dock ej hade
sjöherraväldet i Medelhavet. Slutligen
bannlystes F. 1227 av Gregorius IX men anträdde
1228 sitt korståg; i Jerusalem satte han 1229
själv kronan på sitt huvud. S. å. återkom han
och slöt 1230 fred med påven. I Tyskland hade
F. 1220 låtit välja sin son Henrik till konung.
Från 1228 mera självständig, kom denne
snart i konflikt med fadern. Henrik
fängslades 1235 och avled i Italien (1242). Då F. med
sicilianska pengar och tyska trupper besegrat
de lombardiska städerna vid Cortenuova 1237,
kände Gregorius IX Kyrkostatens ställning
hotad och bannlyste ånyo F. Striden
fortsattes efter Gregorius’ död av Innocentius IV.
I Tyskland, där F:s andre son, Konrad, 1237
valts till konung, avföllo en del furstar och
uppsatte till motkonungar 1246 lantgreven
Henrik Raspe av Thüringen och 1247 greve
Vilhelm av Holland. F:s son Enzio (se d. o.)
tillfångatogs 1249, och med stor stränghet
måste F. undertrycka sammansvärjningar vid
sitt hov. Han fotrsatte dock kampen men dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
