Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik II (tysk-romersk kejsare) - 3. Fredrik (III) den sköne (tysk-romersk kejsare) - 4. Fredrik III (tysk-romersk kejsare) - Fredrik III (Fredrik Vilhelm Nikolaus Karl, tysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Fredrik III
1100
i Fiorentino i Apulien och begrovs i Palermo.
— F. är en av medeltidens mest intressanta
gestalter, vitt skild från dess allmänna typ.
Hans uppväxttid omgavs av intriger. Lysande
begåvad, insöp han på Sicilien dess
egendomliga blandkultur av väster- och österländska
(normandiska och arabiska) element. Den
misstrogne och skeptiske F. överöstes under
striden med påvedömet från kurians sida med
de grövsta beskyllningar. I Palermo höll han
ett sedeslöst men av bildning förfinat hov, vid
vilket arabiska och judiska lärde aktades
högt. Själv författade han en skrift om
falkjakt. För F. låg hans väldes tyngdpunkt i de
sicilianska besittningarna. Han utbyggde sina
normandiska företrädares förvaltningssystem
och gjorde det sicilianska riket till en
modernt centraliserad stat. Av Tyskland begärde
F. huvudsakligen trupper. Genom
medgivanden först till de andliga, sedan till de
världsliga furstarna befordrade han Tysklands
sönderfallande i delstater. Samtidigt vållade han
påvedömets franska orientering. Litt.: K.
Hampe, »Kaiser Friedrich II. in der
Auf-fassung der Nachwelt» (1925; med bibliogr.);
W. Cohn, »Das Zeitalter der Hohenstaufen in
Sizilien» (1925), och viktig monogr. om F:s
sicilianska flotta (1926); E. Kantorowicz,
»Kaiser Friedrich der Zweite» (1927); jfr även
litt. till F. I (se ovan). B. H-d.
3. F. (III) den sköne, tysk konung
(1286—1330). Var son till Albrekt I av huset
Habsburg. övertog 1308 jämte brodern
Leopold hertigdömet Österrike och blev efter
Henrik VII:s död 1313 av österrikiska
partiet vald till tysk konung 19 okt. 1314;
luxem-burgska partiet valde 20 okt. Ludvig av
Bayern. Tronstrid utbröt, men oaktat
schweizarnas seger vid Morgarten 1315 över F :s
bror Leopold hade F. en tid framgång. I
slaget vid Mühlberg 1322 blev han dock
tillfångatagen av Ludvig. Då F. 1325 lovat avstå
från kronan, hindrade hans bröder
verkställigheten. av detta fördrag. Jan. 1326 slöts
fred, enl. vilken F. skulle förvalta Tyskland,
medan Ludvig drog till Italien. F. återvände
s. å. till Österrike men hade föga makt. Litt.:
Monogr. av H. Schrohe (1902); Vancsa,
»Geschichte Nieder- und Oberösterreichs», II
(1926). (B. H-d.)
4. F. III, tysk kejsare (1415—93), som tysk
konung F. IV, som ärkehertig av Österrike F. V,
var brorsons sonson till F. den sköne (se ovan).
Fick efter sin fader, Ernst, Steiermark,
Kärn-then, Krain och Görz, valdes till tysk konung
1440 (krönt 1442). Svag och obeslutsam, kunde
han ej hävda sin myndling Vladislav VI :s rätt
i Böhmen och Ungern. 1448 avslöt han med
påven Wienkonkordatet, som undansköt
Ba-selkonsiliets reformkrav och återgav kur ian
dess gamla makt över tyska kyrkan. F.
kröntes i Rom 1452 till kejsare. Efter Vladislav
VI :s död 1457 fick F. blott Österrike.
Mattias Corvinus i Ungern erövrade och innehade
Wien 1485—90. Genom fördrag 1491 med Vla-
dislav VII fick F. vissa arvsanspråk på Ungern.
Efter stora svårigheter åvägabragte F. 1477
giftermål mellan sin
son Maximilian och
Maria av Burgund.
Detta orsakade strid
med Frankrike, men
genom fred i Senlis
1493 tillförsäkrades
huset Habsburg största
delen av de
burgundiska arvländerna.
Maximilian valdes 1486
till tysk konung. F.
var utpräglat sparsam
och icke obegåvad men
oduglig som regent. Litt.: A. Bachmann,
»Deutsche Reichsgeschichte im Zeitalter
Friedrich III. und Max I.» (2 bd, 1884—94). T. H-r.*
Fredrik III (ty. Friedrich), eg. Fredrik
Vilhelm Nikolaus Karl, tysk kejsare och
konung av Preussen (1831 18/10—88 15/b), till
sin tronbestigning kallad Fredrik
Vilhelm, son till
sedermera kejsar Vilhelm I
och Augusta av
Sach-sen-Weimar. Han fick
en omsorgsfull
uppfostran och studerade
1849—52 vid univ. i
Bonn.
Ungdomsintryc-ken av dessa studier,
under E. M. Arndt,
F. Chr. Dahlmann m.
fl., samt av den vid
de tyska universiteten
då jäsande nationellt
liberala strömningen blevo grundläggande för
F., som knöt varaktiga personliga
förbindelser inom Tysklands intellektuella värld.
När striden mellan konung Vilhelm och
lantdagens andra kammare utbröt, intog F. en
från fadern skiljaktig hållning, påverkad av
sina ungdomssympatier samt av intryck från
England, förmedlade särskilt av svärfadern.
F. ogillade Bismarcks hänsynslösa
uppträdande. Han ställdes genom Bismarcks
dominerande kraft då och framgent väsentligen
utanför politiken men fann ett
självständigare verksamhetsfält på det militära
området. I 1864 års fälttåg följde han
Wrang-els högkvarter, ställdes vid krigsutbrottet
1866 i spetsen för 2:a armén, som från
Schle-sien inryckte i Böhmen, och avgjorde
definitivt segern vid Sadowa (Königgrätz, 3 juli
1866) genom sitt inträffande på slagfältet i
rätta stunden. Efter den definitiva segern
understödde han kraftigt Bismarcks
önskningar vid fredsslutet. I kriget emot
Frankrike 1870—71 förde F. — nu liksom 1866
med general Blumenthal som stabschef — den
av nord- och sydtyska trupper sammansatta
3:e armén, som besegrade Douay vid
Weis-senburg 4 aug. och Mac Mahon vid Wörth 6
aug. 1870, deltog energiskt i operationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
