Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Vilhelm I (konung av Preussen) - 3. Fredrik Vilhelm II (konung av Preussen) - 4. Fredrik Vilhelm III (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Fredrik Vilhelm
1116
tiskt lagd med sinne för ordning och
sparsamhet samt med en arbetsförmåga, som räckte
till för styrelsens minsta detaljer, var han
dessutom varmt religiös. Hans regering
representerade för Preussen en period av inre
organisation, motsvarande Karl XI:s i
Sverige. Näringarna,
särskilt jordbruket,
uppmuntrades, förvaltningen blev
centraliserad och effektiv,
och finanserna sattes
i utmärkt skick. F.
hade även intresse för
den lägre
skolundervisningen och
upprättade talrika
allmogeskolor. Armén var
emellertid hans
skötebarn; den fördubblades
(till omkr. 80,000 man) samt fick ny
organisation och exercis. Trots sin vurm för soldater, i
synnerhet långa — hans »Riesengarde» blev
vida berömt —, var F. fredsälskande och deltog
endast i ett krig, d t stora nordiska; 1715
slöt han sig till Karl XII:s övermäktiga
fiender och vann genom freden i Stockholm 1720
Stettin och södra Vorpommern. I sitt
privatliv var F. mönstret för en borgerligt enkel
familjefader men tillika barsk och brutal.
Hans stränga äktenskapliga trohet stod i
skarpaste kontrast till mätressväldet vid de
flesta samtida hov. Han var g. m. Sofia
Dorotea av Hannover och hade med henne 14
barn. Sin äldste son, kronprins Fredrik,
kunde han aldrig tåla (se Fredrik II).
En av döttrarna, Lovisa Ulrika, blev g. m.
Adolf Fredrik av Sverige. Litt.:
Erdmanns-dörffers och Prutz’ på sp. 1114 citerade
arbeten; R. Brode, »Friedrich der Grosse und der
Konflikt mit seinem Vater» (1904); K.
Linne-bach, »König Friedrich Wilhelm I. und Fürst
Leopold I. zu Anhalt-Dessau» (1909). (Ä. S-n.)
3. Fredrik Vilhelm II, konung av
Preussen (1744—97), son till Fredrik II :s
yngre bror August Vilhelm. Blev 1758
tronföljare (»prins av Preussen») och 1786
konung. F. var en degenererad natur utan
förmåga att upprätthålla det personliga styrets
traditioner, och hans regering betecknade en
väldig nedgång i Preussens makt och
anseende. De första åren utmärktes visserligen
av flera folkvänliga inre reformer (bl. a.
upphävandet av tobaks- och kaffemonopolen),
men sedan kungen kommit i händerna på en
hop odugliga gunstlingar (sachsaren J. R. v.
Bischoffswerder och f. d. pastorn J. C.
Wöll-ner m. fl.) och älskarinnor, upphörde
reformerna och efterföljdes av en skärpning i
enväldet genom censurlagen (1788) och ediktet
om religionsväsendet (s. å.). F:s
utrikespolitik var föga hedersam. Han deltog i kriget
mot Frankrike 1792, men då detta gick illa,
drog han sig 1795 tillbaka och slöt
separatfred i Basel. Genom Polens båda senare
del
ningar (1793 och 1795) vann han visserligen
stora landområden, men hans svek mot
polackerna, då han först lovade dem understöd
(1790) men sedan biträdde de ryska planerna,
skadade i hög grad Preussens anseende. F.
var först (1765) g. m. Elisabet Kristina av
Braunschweig (d. 1840), från vilken han lät
skilja sig (1769), och sedan med Fredrika Luise
av Hessen-Darmstadt, moder till fyra söner
och två döttrar. Litt.: F. R. Paulig,
»Friedrich Wilhelm II., sein Privatleben und seine
Regierung» (1897); E. Bleich, »Der Hof des
Königs Friedrich Wilhelm II. und des Königs
Friedrich Wilhelm III.» (1914). Å. S-n.
4. Fredrik Vilhelm III, konung av
Preussen (1770—1840), den föregåendes son.
Hade ingen större begåvning men var
plikttrogen och hade en ren karaktär. Vid faderns
död (1797) besteg F.
tronen; han avskedade
omedelbart fadern?
manliga och kvinnliga
gunstlingar men
lyckades icke finna de
skickliga medhjälpare
han skulle ha behövt
under denna
bryd-samma tid. F.
avskaffade det hatade
to-baksmonopolet och
införde några
rättskip-ningsreformer. Inom
utrikespolitiken var han icke vuxen sin
ställning. I det längsta iakttog han den
neutralitet, som Preussen lovat i
Basel-freden 1795, men han fann sig 1806
föranlåten att börja krig mot Napoleon, som
först lovat Preussen Hannover men sedan
erbjudit det åter till England och utan
Preussens hörande bildat Rhenförbundet.
Preussiska armén krossades vid Jena och Auerstädt
14 okt. 1806, och Preussen miste genom freden
i Tilsit 9 juli 1807 nära hälften av sitt
område. Denna hårda motgång hade emellertid
till följd en allmän uppryckning, inspirerad av
F :s ädla gemål, Luise av
Mecklenburg-Stre-litz, och ledd av förste ministern von Stein,
som dock på Napoleons anmodan avskedades
1808. Framstegen fortsatte under
Harden-bergs statskanslerstid (från 1810). Preussiska
trupper deltogo i Napoleons tåg till Ryssland,
men redan under återtåget övergingo de till
ryssarna, och F. kallade 17 mars 1813 genom
ett upprop, »An mein Volk», hela folket till
vapen. Genom Wienkongressen fick Preussen
1815 full ersättning för sina territoriella
förluster. Konungen inträdde i Heliga alliansen
och höll icke sitt löfte om en fri författning
efter befrielsekrigets slut; i stället förföljde
regeringen alla slags frihetssträvanden,
»de-magogische Umtriebe». F. försökte ena
luteraner och calvinister genom den s. k. unionen
1817; han tillfredsställde därmed ej någondera
parten och förde sedan mot den katolska
hierarkien en rätt misslyckad strid om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
