Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredsfördrag, Fredstraktat, Fredsslut - Fredsföreningar - Fredshjälp - Fredsinstrument, Fredskonferens - Fredskongress - Fredspipa - Fredspreliminärer - Fredspris - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1121
Fredsföreningar—Fredsrörelsen
1122
staternas överhuvud utfärdad och
undertecknad skrivelse (ratifikation). Då f. har
till uppgift att göra slut på krigstillståndet,
gälla dess viktigaste artiklar återknytandet
av vänskapliga förbindelser. Till avtalet
härom sluta sig vanl. åtskilliga andra, ss. om
landavträdelse, om krigsskadestånd och om
amnesti för alla under krigstiden utförda
handlingar av militär eller politisk art (i
Ver-saillestraktaten 1919 funnos endast enstaka
amnestibestämmelser men väl stadganden i
motsatt riktning). Till själva f. sluta sig vanl.
specialkonventioner om detaljer, som i
fördraget kunnat blott omnämnas, t. ex.
gräns-utstakning, anordningar för
fredsbestämmel-sernas bringande i verkställighet o. s. v.
Versaillesfreden 1919 och övriga därtill
anslutna freder avveko i viktiga hänseenden
från tidigare regler vid
fredsunderhandlingars utförande. Först och främst vägrade de
segrande allierade att sluta gemensam fred
med alla sina besegrade motståndare och
behandlade i stället dessa var och en för sig.
Vidare uppgjordes fredsbetingelserna
ensidigt av de segrande och framlades under
formen av ultimatum för de besegrade, vilka
sålunda blott skulle ha att acceptera eller
fortsätta striden. I huvudsak genomfördes
detta förfaringssätt vid den med Tyska riket
slutna Versaillestraktaten, varav följden
emellertid blev, att de dikterade
fredsbestämmel-serna senare visade sig på många punkter
ej genomförbara. Slutligen införlivade man
med själva fredsfördraget den såsom allmän
internationell urkund avsedda förbundsakten
för Nationernas förbund.
Ett f. träder i kraft fr. o. m.
ratifikationernas utväxlande. Till säkerhet för
verkställandet kunna specialbestämmelser inryckas i
fördragsurkunden, ss. om temporär ockupation
från segrarens sida av en del av den
besegrades område. Likaledes förekomma stundom
särskilda garantibestämmelser för fredens
bestånd (t. ex. bestämmelser i
Versaillestraktaten 1919 om vittgående tysk avväpning, vissa
tyska gränsområdens fullständiga
demilitari-sering o. s. v.). — Litt.: F. v. Liszt, »Das
Völ-kerrecht» (12 :e uppl., bearb. av M.
Fleisch-mann, 1925); L. Oppenheim, »International
law», bd 2 (4:e uppl. 1926). C. H. H.
Fredsföreningar, se Fredsrörelsen.
Fredshjälp, kam., en tillfällig bevillning, som
1720 års riksdag beslöt till »krigets utförande
och en anständig freds vinnande».
Fredsinstrument, Fredskonferens, se
Fredsfördrag.
Fredskongress, se Fredsfördrag och
Fredsrörelsen.
Fredspipa, en med
träskaft och huvud av
röd sten (c a 11 i n i t,
efter Catlin, se d. o.)
försedd tobakspipa (se
bild), som nyttjades
bland Nordamerikas
indianer, mest i Mississippiområdet, vid
freds-ceremonier eller ingående av vänskapsförbund.
Pipan pryddes med fjädrar, särskilt av örn.
Deltagarna blåste röken mot de fyra
väderstrecken samt mot himlen och jorden, och
därmed kallades solen och andra gudomligheter
till vittnen på överenskommelsen. K. G. L.
Fredspreliminärer, se Fredsfördrag.
Fredspris, se Nobelstiftelsen.
Fredsrörelsen har till slutmål ett sådant
rättstillstånd mellan de civiliserade staterna
som det, vilket nu råder mellan individerna
i ett kultursamhälle. Som medel härför
har man sedan gammalt tänkt sig bl. a.
mel-lanfolklig skiljedom eller ännu hellre
staternas enande i en internationell organisation.
Enstaka grupper (t. ex. kväkare och
antimili-tarister) ha demonstrerat för freden genom
vägran att göra krigstjänst.
Den katolska kyrkan sökte under
medeltiden i olika former verka i fredsfrämjande
syfte. Skiljedomsförfarandet och tanken på en
sammanslutning av de kristna staterna voro
ingalunda okända för den senare medeltiden.
Planer i sammanslutningssyfte framlades t. ex.
av fransmannen Pierre Dubois 1305. Tanken
på ett universellt förbund av stater
utvecklades i en av fransmannen Emmeric Crucée 1623
framlagd plan. Som förespråkare för den
internationella rättens princip framträdde bl. a.
Hugo Grotius, Charles de S:t Pierre, Bentham,
Rousseau och Kant, vilken sistnämnde (i »Zum
ewigen Frieden») hävdade möjligheten av ett
frivilligt nationernas förbund, bildat av smärre
statsgrupper och styrt av en världskongress.
Heliga alliansen var ett försök från
regeringarnas sida att upprätthålla den politiska
karta, som Wienkongressen fastställt, och den
hade därför även freden mellan staterna på
sitt program. Religiösa åskådningar, som
särskilt uppburos av kväkarna, ävensom den
allmänna krigsledan efter de stora
vapenskiftena i början av 1800-talet ledde till
framträdandet av den organiserade folkliga
fredsrörelsen. I Amerika bildades New York Peace
society 1815 och i England, av kväkaren
William Allen, Peace society 1816, vilka följdes
av ett betydande antal fredsorganisationer
såväl i dessa som i andra länder. De
amerikanska föreningarna sammanslöto sig 1828
till en centralorganisation, American Peace
society, vilken ännu äger bestånd.
De stora krigen på 1850- och 1860-talet
gjorde fredsproblemet ytterst aktuellt. Henri
Dunant tog initiativet till
Genèvekonventio-nen 1856. Victor Hugo, Garibaldi och Charles
Lemonnier grundade 1867 den första
internationella fredsorganisationen, Ligue
internationale de la paix et de la liberté. Skiljedomen
1872 mellan England och Förenta staterna i
Alabamakonflikten gjorde mycket för att
befästa den övertygelsen, att skiljedom
verkligen kan användas även i mycket farliga
fall. För att bland parlamentens
ledamöter främja intresset för mellanfolklig skil-
VII. 36
Fredspipa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
