Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Freycinet, Charles Louis de Saulces de - Freylinghausen, Johann Anastasius - Freytag, Gustav - Freytag-Loringhoven, Hugo von - Fria församlingar - Fria konster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Freylinghausen—Fria konster
1152
tiska politik. Efter Ferrys fall blev F. (april
1885) utrikesminister och sökte fortsätta Ferrys
kolonialpolitik; sedan jan. 1886 även
konseljpresident, störtades han dec. s. å. av högern
och de radikala. I
Floquets ministär 1888
blev han
krigsminister, den förste civile
sedan 1848, behöll
detta ämbete till jan. 1893,
i fem ministärer,
införde därvid den treåriga
värnplikten och
omorganiserade arméledningen. Mars 1890—
febr. 1892 var han
därjämte
konseljpresident. F. inblandades i
Panamaskandalen och hölls därför borta från
den politiska ledningen under några år men
var nov. 1898—maj 1899 åter krigsminister (i
Dupuys kabinett). Trots sin höga ålder inträdde
F. okt. 1915 i Briands ministär som
statsminister utan portfölj men lämnade denna post
vid ministärens ombildning dec. 1916. F.
författade åtskilliga vetenskapliga arbeten,
särskilt i matematik och mekanik, och invaldes
1890 i Franska akad. Hans »Souvenirs» (2
bd, 1912—13; flera uppl.) omfatta tiden 1848
—93. A. A-t.
Freylinghausen [fraiTiixkhauzøn], J oh ann
Anastasius, tysk psalmförfattare
(1670—-1739). F. blev 1695 pastorsadjunkt åt A. H.
Francke i Halle och efter dennes avgång (1727)
i förening med Franckes son föreståndare för
barnhuset och pedagogium i Halle. — F.
diktade åtm. 44 andliga sånger (ny uppl. 1855)
och ombesörjde utgivandet av »Geistreiches
Gesangbuch» (1704), som i både text- och
melodihänseende är av epokbildande betydelse
(»Halleska psalmboken»). (Li.)
Freytag [fräi’täk], Gustav, tysk författare
(1816—95). Var 1839—44 docent i tyska
språket och litteraturen i Breslau, 1848—61 och
1867—70 medredaktör av den betydande
liberala tidskriften Die
Grenzboten i Leipzig,
där han verksamt
arbetade för Tysklands
enhet under
Preussens ledning och
litterärt förordade en
nationellt borgerlig
realism. Som
lustspelsför-fattare hade F. flera
framgångar. »Die
Journalisten» (1852), hans
sista komedi, når
högst och tillhör
lan
dets stående repertoar. Värdefull är hans
empiriska dramaturgi »Die Technik des Dramas»
(1863). Som romanförfattare skapade han i
»Soll und Haben» (1855; »Debet och kredit»,
1857; många uppl.) en bred tids- och
karak-tärsskildring, som med utgångspunkt från
Dickens förhärligar den ärliga, arbetande tyska
medelklassen. Svagare och tyngre äro »Die
ver-lorene Handschrift» (1864; »Det förlorade
manuskriptet», 1867) och »Die Ahnen (1872—81;
»Förfäderna», I—IV, 1874—76), där en tysk
släkts öden genom tiderna berättas, varemot
den kulturhistoriska bildserien »Bilder aus
der deutschen Vergangenheit» (5 bd, 1859—
67) har värme och kraft. »Gesammelte Werke»
utgåvos i 22 bd 1886—88, »Vermischte
Auf-sätze» i 2 bd 1901—03, varjämte flera av hans
brevväxlingar utgivits. Monogr. av bl. a. H.
Lindau (1907) och J. Hofmann (1922). R-nB.
Freytag-Loringhoven [fräi’täk-Iä’riijkhäfon],
Hugo, frih. von, tysk militär och
militärförfattare (1855—1924). Inträdde 1876 vid
infanteriet och kom 1891 till generalstaben,
där han många år var chef för en
krigshistorisk avd. F. var även lärare vid
krigshögskolan och gjorde sig efter hand gällande
genom sitt militära skriftställarskap, som
präglades av stor sakkunskap och omdömesgill
framställningskonst. Han blev 1911
generalmajor, 1913 generallöjtnant och s. å.
divisionschef. Under världskriget blev han jan.
1915 generalkvartermästare i stora
högkvarteret för västfronten, maj s. å. divisionschef
och senare armékårschef samt i sept. 1916
chef för ställföreträdande generalstaben i
Berlin. — Bland F:s arbeten märkas
»Kriegs-lehren nach Clausewitz aus den Feldzügen
1813 und 1814» (1907), »Die Heerführung
Na-poleons in ihrer Bedeutung für unsere Zeit»
(1910), »Folgerungen aus dem Weltkriege»
(1917; flera uppl.), »Politik und
Kriegfüh-rung» (1918), »Generalfeldmarschall Graf von
Schlieffen» (1920), »Die Psyche der Heere»
(1923), »Menschen und Dinge, wie ich sie in
meinem Leben sah» (1923). M. B-dt.
Fria församlingar, religiösa samfund, som
skilt sig från stats- el. folkkyrkorna och
konstituerat sig självständigt. I Sverige nyttjas
beteckningen friförsamling om varje
religiöst samfund med egen kult och
organisation, även om dess medl. officiellt stå kvar i
svenska kyrkan. I Tyskland skapades
beteckningen Freie religiöse Gemeinden för de
församlingar, som på 1840-talet bildades under
rationalismens kamp mot å ena sidan den
protestantisk-pietistiska ortodoxien (se
Ljusvänner), å den andra den katolska
ultra-montanismen (se Tysk-katoliker). Ur
dessa båda rörelser framgick 1862 Förbundet
av fria religiösa föreningar. På senare tid
ha inom detta även rent ateistiska inslag
förmärkts. Det trädde 1921 i organisatorisk
förbindelse med Bund der proletarischen
Freiden-ker och 1922 med monistförbundet i Tyskland.
Litt.: Tschirn, »Zur 60-jährigen Geschichte der
freireligiösen Bewegung» (1904—05);
Kippen-berger och Beck, »80 Jahre freireligiöser
Ge-meinde» (1925). HgPl.
Fria konster (lat. a’rtes liberäles), hos
romarna vetenskaper och färdigheter, som
an-stodo fria män. Från omkr. 400 e. Kr. gällde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
