Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frimurarorden - Frimåndag - Frimärke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1197
Frimåndag—Frimärke
1198
sig gillena på 1300—1400-talet till England,
där de under namn av frimurare (free masons)
även började lämna tillträde för icke
yrkesmässiga medlemmar (»antagna murare»).
Småningom hopsmälte dessa »logers» antal mer
och mer, så att de i London 1717 endast
utgjorde 4. Dessa sammanslöto sig s. å. till en
storloge. För denna utarbetade James
Anderson, en skotsk präst, en konstitution,
som antogs 1723 och ännu kan sägas utgöra
f:s magna charta. Härefter utvecklade sig f.
snabbt och spred sig redan på 1730-talet till
bl. a. Frankrike, Amerika, Italien, Polen,
Tyskland och Holland. F :s framgång gjorde
den snart politiskt misstänkt, och den
förbjöds i flera länder samt bannlystes av påven
1738, en bannlysning, som sedan tre gånger
förnyats. I Frankrike fick f. en långt
pompösare prägel än i England, och där utbildades
en mängd nya legender och
organisationstill-lägg (skotska grader, höggrader). Denna
franska form av f. fick 1743 insteg i Tyskland;
genom f :s anknytning till den medeltida
tem-pelherreorden skapades där den s. k. s t r i k t a
observansen, som fick en utomordentlig
anslutning. Det uppstod en mängd arter av
f., inom vilka olika mystiska läror,
esoteriska traditioner och förborgade kunskaper
förespeglades och förkunnades. Häremot vände
sig en allt starkare strömning, som genom
Lessing. Herder m. fl. gav upphov till det s. k.
humanitetsfrimureriet. En betydande
påverkan utövade under 1700-talets senare hälft
dessa riktningar inom f. på Europas andliga
kultur. I Förenta staterna (se A n ti f
rimur a r part i et), Frankrike, Spanien,
Portugal och Italien har f. indragits i de
politiska striderna; i Österrike och
Tjeckoslovakien fattade f. fast fot först efter
världskriget, i Ungern (från 1920) och Italien (från
1925) är f. förbjuden.
Till Sverige kom f. från Frankrike redan
1735, då den s. k. Gref Wrede-Sparres loge
stiftades, vilken dock fortlevde endast ett årtionde.
1752 grundades i Stockholm landets första
moderloge, S:t Jean Auxiliaire, 1754 följd av S:t
Erik i Stockholm och 1756 av Salomon ä trois
serrures i Göteborg. Konung Adolf Fredrik
övertog själv 1753 ledningen av svenska f., som
ända sedan dess styrts av landets konungar.
Särskilt Karl XIII nedlade på denna uppgift
ett synnerligen nitiskt arbete samt grundade
och fullkomnade jämte C. F. v. Eckleff (se
d. o.) det s. k. svenska systemet, vilket utom
i de nordiska länderna även följes i den tyska
Stora landslogen.
Frimureriet omfattar f. n. i Sverige 49
loger med 22,124 medl. (däri inberäknad den
1923 återupplivade logen S:t Augustin i
Helsingfors), i Norge resp. 27 och 8,931, i
Danmark resp. 22 och 7,100, i Tyskland resp. 628
och 80.633 (därav Stora landslogen 22,405,
»Zu den drei Weltkugeln» 23.052 och »Zur
Freundschaft» 11,117), i Storbritannien resp.
6,776 och 590.949, i Nordamerika resp. 17,784
och 3.321,484, i Australien resp. 1,641 och
160.482.
Litt.: J. G. Findel, »Büchersammlung» (1886)
m. fl. arbeten; »Allgemeines Handbuch der
Freimaurerei» (1900); W. Begemann,
»Vor-geschichte und Anfänge der Freimaurerei in
England» (2 bd. 1909—10) och »Vorgeschichte
.... in Schottland», bd 1 (1914; ej mer
utkommet); R. Le Forestier, »Les illuminés de
Bavière et la francmagonnerie allemande»
(1915); A. G. Machey, »An encyclopædia of
freemasonry» (ny uppl., 2 bd. 1917); C. N.
Starcke, »Frimureriet» (2:a uppl. 1923); A.
Wolfstieg, »Bibliographie der freimaurerischen
Literatur» (ny uppl. 1923; med tillägg av B.
Beyer 1926). Frimurartidskrifter och
periodisk litteratur utkomma på nästan alla språk.
Fi imåndag, måndag, då man ej arbetar;
självtagen fridag. Redan skråordningen 1669
förbjöd gesällerna att taga sig f.
Fi imärke. 1. (Postv.; ty. Briefmarke, fr.
timbre-poste, eng. postage stamp.) Ett av
allmän postinrättning tillhandahållet litet
stämpelpapper, genom vars anbringande på
postförsändelse angives, att
avgift för
postbehandling och postbefordran
erlagts till ett
stämpelvalören motsv. belopp.
Genom användning av f.
och postverkets
brevlådor är allmänheten i
tillfälle att avlämna
sina postförsändelser
frankerade utan att
besöka postanstalt. An-
vändningen av f. innebär också ur
postverkets synpunkt ett enkelt sätt att
redovisa postavgifterna. Det växande antalet
postförsändelser (i Sverige omkr. 400 mill.
årl., postabonnerade tidningar oberäknade)
har emellertid, särskilt vid massinlämning,
nödvändiggjort ännu enklare former. Så
redovisas i Sverige avgifterna för masskorsband
och utgivarkorsband genom särskild
bokföring. Därjämte ha frankostämplingsmaskiner
(se d. o.) kommit i bruk i många länder. —
Som föregångare till f. kunna räknas en
stämplad pappersremsa, som 1653 användes
av en privat stadspost i Paris, och ett av
postverket i Sardinien 1818—36 tillhandahål-
Bild 2. Chalmers’
franke-ringsmärke.
Bild 3.
Det första frimärket.
Bild 1.
Carta postale bollata.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
