Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisinnade landsföreningen - Frisinnade landsmötet - Frisinnade vänstern - Frisiska nötboskapsrasen - Frisiska språket - Frisiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Frisinnade landsmötet—Frisiska öarna
1208
gjorts av Karl Staaff och David Bergström,
A. Sehotte, Alfred Petersson i Påboda (ordf.
1916—20), E. A. Nilson, Örebro (ordf. 1920—
27 maj 1923), vidare N. Edén, Emilia Broomé,
E. Röing, C. G. Ekman (efter 27 maj 1923
riksdagspartiets ledare). Ordf, i föreningens
förtroenderåd ha varit: E. Beckman 1902—14,
A. Sehotte 1914—16, Daniel Persson i
Täll-berg 1916—18, Raoul Hamilton 1919—23 och
från 1923 C. G. Ekman. Föreningens sekr. och
kassör (ombudsman) ha varit A. Grundel från
dess början till 1 juni 1923, därefter G.
Hammarlund. Litt.: A. Grundel, »Frisinnade
lands-föreningen 1902—1912», och H. K. Rönblom,
»Frisinnade landsföreningen 1902—1927». Gl.
Fiisinnade landsmötet, se Frisinnade
landsföreningen.
Frisinnade vänstern (no. Frisindede
venstre), norskt politiskt parti, bildat 1 mars
1909 under ledning av förre statsministern
Chr. Michelsen. Partiet väljer delvis tills, m.
högern men har dock egen organisation.
Partiets chef är advokat P. A. Holm med Tidens
Tegns redaktör, dr Rolf Thommesen, som
vice-chef. Dess huvudorgan äro Tidens Tegn (i
Oslo) och Dagsposten (i Trondhjem). M. H.
Frisiska nötboskapsrasen, se
Holländska nötboskapsrasen.
Frisiska språket tillhör den västgermanska
grenen av den germanska språkgruppen och
är närmast besläktat med engelskan. För f.
och engelskan gemensamma kännemärken äro
bl. a.: 1) övergången av germ. ä till ä, e; jfr
t. ex. fornfris. dei, fneng. dæy, »dag», och fhty.
Tag, got. dags, fnord. dagr-, 2) övergången av
k, kk, gg till tje- och s-ljud; jfr fornfris. tzise,
eng. cheese, »ost», och ty. Käse. — F. talades
urspr. mellan Rhen och Ems men utbredde sig
tidigt, åt väster till Zwyn ö. om Brygge i
Flandern, åt öster till Weser. Till frisiska
språkområdet hörde redan under tidig medeltid
även västkusten av Slesvig och öarna
därutanför. Frisiskan v. om Zuiderzee fick
emellertid snart vika för frankiska dialekter.
Endast av fornfrisiskan mellan Zuiderzee och
Weser finnas handskriftliga språkminnesmärken
bevarade; de utgöras av under 1200- och
1300-talet upptecknade lagar (utg. av K. v.
Richt-hofen, »Friesische Rechtsquellen», 1840). Det
tidigaste skriftliga minnesmärket av f. i
Slesvig är en trol. mot 1500-talets slut tillkommen
övers, av Luthers lilla katekes (utg. i
Jahr-buch des Vereins für niederdeutsche
Sprach-forschung 1922). F. har alltmer undanträngts
av grannspråken, nederländska, plattyska och
danska, samt kvarlever nu blott i smärre
delar av det gamla området. Man särskiljer
följ, nu levande huvudmunarter: 1) v ä s
t-frisiskan, som talas av omkr. 300,000
pers, i nederl. prov. Friesland (med ön
Schier-monnikoog) samt på ön Terschelling; 2) ö s
t-frisiskan, nu blott omfattande
saterländ-skan, talad av omkr. 3,000 pers, i västligaste
delen av mellersta Oldenburg, i det s. k.
Sa-terland; 3) nordfrisiskan, omfattande
dels fastlandsnordfrisiskan, som talas av omkr.
10,000 pers, på Slesvigs västkust mellan
Tön-der och Husum, dels den härifrån rätt starkt
avvikande önordfrisiskan på Sylt, Föhr och
Amrum samt på Helgoland.
Ett utbildat litteraturspråk kan ingen av
de nyfrisiska dialekterna sägas vara. Dock
ha bemödanden gjorts att höja västfrisiskan
därtill. En ryktbar äldre västfrisisk diktare
är GysbertJapicx (»Friesche Rymlerye»,
1668). Den nordfrisiska litteraturen har
snarast karaktären av språkprov. Värdefullast
är lustspelet »Di Gidtshals» (Girigbuken, 1809;
på Syltdialekt), förf, av klockaren J. P.
Han-sen. Se f. ö. om frisisk litteratur
Merker-Stammler, »Reallexikon der deutschen
Lite-raturgeschichte», I (1925—26; s. 381 ff.).
F. är språkvetenskapligt mindre känt och
bearbetat än de germanska systerspråken.
Om frisisk filologi se A. Holthausen,
»Altfrie-sisches Wörterbuch» (1925; s. XV ff.). över
de nyfrisiska dialekterna föreligga flera
ordböcker och grammatikaliska arbeten, bl. a.
W. Dijkstra, »Friesch Woordenboek» (3 bd,
1900—11; västfris.); J. Schmidt-Petersen,
»Wörterbuch und Sprachlehre der
nordfrie-sischen Sprache nach der Mundart von Föhr
und Amrum» (1912); B. P. Möller, »SöFring
Uurterbok» (1915; Syltdialekten); E. W.
Selmer, »Sylterfriesische Studien» (1921); E.
Bauer, »Die Moringer Mundart» (1925;
fast-landsnordfris.); P. Jensen, »Die nordfriesische
Sprache der Wiedingharde» (1925); E.
Löf-stedt, »Die nordfriesische Mundart des Dorfes
Ockholm und der Halligen», I (Lund; under
tryckning). E.L-dt.
Dynlandskap på Sylt.
Frisiska öarna, den långa ökedjan i
Nordsjön vid kusten av Nederländerna, Tyskland
och Danmark. F. delas i tre grupper, den
västfrisiska (Texel, Vlieland, Terschelling,
Ameland, Schiermonnikoog, Rottum), den
öst-frisiska (Borkum, Juist, Norderney, Baltrum,
Langeoog, Spiekeroog, Wangeroog) och den
nordfrisiska (Halligengruppen, Amrum, Föhr,
Sylt, Römö, Manö, Fanö). F. utgöra
återstoden av den forna Nordsjökusten och ha skilts
från fastlandet genom landsänkning och
våldsamma stormfloder (bl. a. 1277, 1287, 1511,
1634). Öarna uppbyggas mot havet av flyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
