Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Fysik
62
naturvetenskapen i allm. Även brukas ordet
f. om kroppskonstitution (t. ex. »en stark f.»).
Tidigt avskildes från naturvetenskapen i
allm. läran om de levande varelserna som
en självständig del, så att f. kom att omfatta
endast vetenskapen om de livlösa föremålen
och särskilt om deras förändringar samt
dessas orsaker. Redan på Aristoteles’ tid
(384—322 f. Kr.) hade himmelsföreteelserna
skilts från f. och behandlades i två särskilda
vetenskaper, astronomien och meteorologien.
Aristoteles’ f. motsvarar närmast vad man
skulle kalla naturfilosofi. Forntidens främste
fysiker var utan tvivel Demokritos från
Abdera (omkr. 460—370 f. Kr.), som
grundläde atomläran och gav en konsekvent
mekanisk världsförklaring. Mest berömd bland
forntidens naturforskare har Arkimedes
(287—212 f. Kr.) blivit; hans skrifter ha. i
motsats till Demokritos’, till stor del bevarats
till våra dagar. Han sammanfattade och
utvecklade läran om statiken. Från honom
härrör läran om kroppars skenbara viktförlust
vid deras nedsänkning i vätskor (Arkimediska
principen). Han gjorde även det märkliga
uttalandet, att på grund av tyngdens verkan en
flytande himlakropp måste antaga klotrund form
och att därför havet är buktat. Bland
uppfinnare från denna tid märkas Ktesibios
(2:a årh. f. Kr.), som konstruerade
tryckpumpen (brandsprutan) m. m., samt H e r o n
(omkr. 100 f. Kr.), vilken nyttjade ångan som
drivande element samt författade betydande
arbeten i optik (om brännspeglar). På detta
område följdes han av Ptolemaios (förra
hälften av 2:a årh. e. Kr.), vilken dessutom
inlade stora förtjänster som astronom och
geograf. Inom akustiken hade redan P
y-thagoras (omkr. 550 f. Kr.) och hans
skola uppställt lagen om tonernas
sväng-ningsförhållanden.
Under medeltiden gjorde f. intet framsteg
av betydelse inom västerlandet. Araberna
odlade denna vetenskap och fullkomnade
antikens kunskapsrön särskilt inom mekaniken
och optiken. Den främste fysikern bland
araberna var Alhazen (Ibn al Haitam,
965—1039). Hans förnämsta arbeten falla
inom optiken (speglar och brännlinser) och
utövade stort inflytande på Roger Bacon
(1214—94), som författade högst
märkvärdiga arbeten i optik. Hos araberna började
kemien att studeras i större utsträckning,
särskilt av araben G e b e r (D j ä b i r, d.
776), och uppträdde sedermera som en från
f. skild vetenskap.
Vid nya tidens början gjorde f. betydande
framsteg. Engelsmannen William G i
1-bert (1540—1603) skrev ett arbete om
jordmagnetismen, vari han även redogjorde för de
första vetenskapliga försöken ang.
friktions-elektricitet. Nägot senare konstruerade
Mag-deburgborgmästaren Otto v. Guerieke
(vid 1600-talets mitt) den första
elektrici-tetsmaskinen. Från denna obetydliga början
härrör utvecklingen av elektricitetsläran. Om
dess vidare utveckling se Elektricitet.
De största andarna på f:s område voro
vid denna tid två italienare: universalsnillet
Lionardo da Vinci (1452—1519), som
beskrev en »camera obscura» utan linser,
ka-pillaritetsföreteelserna, förbränningsfenomenet (med full kännedom om luftens betydelse
i detta fall), luftens kompressibilitet och
vågrörelsen, samt den moderna mekanikens
grund-läggare, Galileo G al i le i (1564—1642),
som också förbättrade den av Lippershey
(1608) konstruerade kikaren och redan 1592
utförde en, visserligen ofullkomlig,
termometer. Denna förbättrades av Galileis lärjungar
och särskilt av G. D. Fahrenheit (1714).
Galileis lärjunge E. Torricelli uppfann
barometern (1643), och kort därefter
konstruerade v. Guerieke den första luftpumpen
(1650), varefter Robert Boyle (1661) fann
lagen för gasernas sammantrycklighet.
Vid samma tid skrev Francis Bacon
(1561—1626) en encyklopedi över
naturvetenskaperna och framhöll särskilt experimentets
avgörande betydelse för forskningen. Han
framställde också märkliga åsikter inom läran
om ljudet och värmet. Samtida med honom
var Cartesius (1596—1650), som
fullständigt gjorde slut på den från Aristoteles
härstammande skolasticismen, vilken under
medeltiden alldeles hämmat naturvetenskapens
utveckling. Hans mekaniska och optiska
arbeten äro av stort värde. I de senare utgår
han från den av W. S n e 1 1 i u s (1620)
upptäckta lagen om ljusets brytning. Han
bekämpade med orätt Galileis åsikter och
uppställde den berömda virvelteorien, som länge
härskade inom f., tills den nedbröts genom
Newtons arbeten. Vid denna tid (mitten av
1600-talet) funnos således de huvuddelar av
f., som ännu i dag tillsammans utgöra denna
vetenskap, näml, läran om jämvikt och rörelse
(mekaniken), vilken genom Galilei vunnit en
viss fulländning, läran om ljudet och
vågrörelsen samt optiken, vidare läran om
värmet, om elektriciteten och om magnetismen,
vilka ännu lågo i sin linda.
Utomordentligt stora framsteg gjordes
genom Chr. H u y g e n s’ (1629—95) och ännu
mer genom den odödlige Isaac Newtons
(1643—1727) arbeten. Den förre införde
pendeln såsom urregulator och utförde på ett
beundransvärt sätt den teori, enl. vilken ljuset
består av svängningar (undulationsteorien).
Newton åter fann den utomordentligt viktiga
lagen för den universella gravitationen samt
skrev en storartad bok om mekanik och en
annan om optik, vari han även behandlade
den av honom upptäckta spektrala
sönderdel-ningen av ljuset och böjningsfenomenen
(upptäckta av F. M. G r i m a 1 d i 1665). Mot
Huygens uppställde Newton den åsikten, att ljuset
beror på små utkastade partiklar
(emissions-teorien). Han kullstörtade den från G i o
r-dano Bruno (bränd i Rom 1600)
härrö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
