Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysiologi - Fysiologisk anatomi - Fysiologisk art - Fysiologisk kemi - Fysiologisk koksaltlösning - Fysiologos - Fysionomi - Fysionomik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Fysiologisk anatomi—Fysionomik
72
utgångspunkt för uppfattningen av
livsföreteelserna. Arbeten av bl. a. E. H. Weber
(1795—1878), E. Du Bois-Reymond (1818—96),
H. Helmholtz (1821—94), K. Ludwig (1816—95)
och E. W. Brücke (1819—92) i Tyskland, Claude
Bernard (1813—78) i Frankrike och F. C.
Don-ders (1818—89) i Holland föranledde, att tron
på »livskraften» i dess gamla betydelse måste
överges. Huru befruktande denna nya
åskådning och den därmed sammanhängande nära
förbindelsen mellan f. och de exakta
naturvetenskaperna varit framgår bäst av f:s stora
vinningar sedan dess.
Först sedan den organiska kemien vunnit
en tillräckligt hög grad av utveckling, kunde
den fysiologiska kemien bli föremål
för en vetenskaplig bearbetning. Bland denna
vetenskaps grundläggare bör främst nämnas
J. J. Berzelius (1779—1848), som redan
1806—08 utgav en lärobok i djurkemien. Bland
den fysiologiska kemiens främsta män märkas
M. E. Chevreul (1786—1889), Fr.
Wöh-ler (1800—82), J. von Liebig (1803—73),
F. Hoppe-Seyler (1825—95), O.
Hammarsten (f. 1841) och E. Fischer (1852
—1919).
I Sverige infördes den experimentella f. av
O. Rudbeck d. ä. (1630—1702), som genom
sina försök på djur leddes till upptäckten av
lymfkärlen (1652), men det dröjde mera än
tvåhundra år, innan en fysiologisk forskning
i egentlig mening åter vidtog i Sverige. F r.
Holmgren (1831—97) och Chr. Lovén
(1835—1904) voro banbrytarna. Redan 1862
inrättade den förre ett fysiologiskt
laboratorium i Uppsala; ett fullt modernt fysiologiskt
institut där har sedermera uppförts med
Reg-nellska gåvomedel. Lovén inrättade 1874 ett
fysiologiskt laboratorium i Stockholm, vilket
1885 fick ny lokal och sedermera väsentligt
utvidgats. I Lund infördes f. som särskilt
läroämne av M. G. Blix (1849—1904), under
vars ledning ett tidsenligt fysiologiskt
laboratorium byggdes där. Den fysiologiska
kemien har tack vare Berzelius’ stora insats vid
de svenska universiteten redan länge haft en
självständig ställning. R. T-dt. (Ljd.)
Fysiologisk anatomi, se Växtanatomi.
Fysiologisk art, bot., växtform, som ej är
morfologiskt utan endast fysiologiskt skild
från andra former. Dylika »arter» förekomma
t. ex. bland bakterierna, jästsvamparna och
rostsvamparna. G. L-m.*
Fysiologisk kemi, den gren av kemien, som
har till uppgift att utforska den kemiska
sammansättningen och omvandlingen av de
ämnen, som uppbygga djur- och
växtorganis-merna. Jfr Fysiologi. I. B.
Fysiologisk koksaltlösning, en vid
fysiologiska experiment ofta använd 0,7—0,9 %
koksaltlösning. F., som är isotonisk med
blod-plasmat, nyttjas inom medicinen efter
upphettning till omkr. 39° C vid subkutan el.
intravenös injektion efter stark blodförlust.
FysioJogos (lat. Physio’logus), det vanliga
Textfragment och bild ur en. isländsk handskrift av
Fysiologos: »Sirenen betecknar med sin stämmas
skönhet sötman i de njutningar, som människor fröjdas åt
här i världen, och de bry sig endast om dem och
somna så från goda gärningar, men djuret tager
människorna och dräper dem, nar de somna för dess sköna
stämmas skull. Så förtappas många för sin
lycksalighets skull, om de endast vilja söka den här i världen.»
namnet på en under medeltiden ytterligt
spridd folkbok. Den innehåller ett
50-tal beskrivningar på verkliga eller- diktade
djur, växter och stenar; varje beskrivning är
åtföljd av en religiös tydning, där de
skildrade naturföremålen förklaras som symboler
för Kristus, djävulen, människorna o. s. v. De
äldsta bevarade handskrifterna av F.
härstamma från 1000- och 1100-talet, men redan
flera sekler tidigare hade den varit spridd i
flera versioner. Etiopiska, arabiska, syriska
och armeniska översättningar äro kända, och
i Europa blev boken, med den gamla latinska
versionen som förmedlare, populär i
bearbetningar inon? den slaviska, den romanska och
den germanska världen. Stort blev också dess
inflytande; inom konsten kan det spåras icke
blott i bysantinsk utan framför allt i romansk
och gotisk konst, och om medeltidens
naturvetenskap kan sägas, att den oftast stod i
Fysiologos’ tecken. Dess bearbetningar och
förgreningar äro ännu långt ifrån alla av
forskningen klarlagda. (O. W-n.)
Fysionomi (grek. fysiognomi’a),
sammanfattningen av en människas (anletes), en
växts, ett djurs, ett landskaps
karakteristiska drag; utseende, uppsyn. —
Fysiono-m i’s t, person, som kan tolka f.
Fysionomik (jfr Fysionomi), redan
fr. o. m. Aristoteles en del av psykologien,
behandlar sammanhanget mellan kroppsliga
uttryck (ansiktsdrag, kroppsbyggnad,
rörelser, hållning, miner o. s. v.) och själsliga
tillstånd och förlopp. Lavater sökte i
»Physio-gnomische Fragmente» (1775—78) skapa en
vetenskaplig f. men hamnade i hugskott och
godtycke. Grundligare voro bl. a. Ch. Bell
(»Anatomy and philosophy of expression»,
1806), G. B. Duchenne (»Mécanisme de la
phy-sionomie humaine», 1862) och framför allt Ch.
Darwin (»The expression of the emotions in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
