Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Färg
136
derna omkr. 800 yy (i rött; 1^ = O,oooooi mm),
resp. 400 yy. (i violett). Om ljusets uppdelning
i spektrum se d. o. oeh jfr D i f f r a k t i o n,
om teorierna för förnimmandet av f. se F ä r
g-blindhet.
Biandfärger. När ljus av olika
våglängd på en gång träffar samma ställe av
näthinnan, uppstå nya färgförnimmelser, de
sammansatta färgerna el.
biandfärgerna. Här är fråga om den s. k.
addi-tiva färgblandningen; den subtraktiva äger
rum vid blandning av målarfärger och
be-skrives närmare på sp. 138. De
sammansatta f. äro purpur, vitt och övergångsf ärgerna
mellan vitt å ena sidan samt spektralfärgerna
och purpur å den andra. Purpur erhålles
vid blandning av de enkla f. rött och violett.
Genom att variera den relativa styrkan av
de båda komponenterna kan man få en
kontinuerlig övergång i purpurfärger från violett
till rött. Vitt uppstår dels genom
samverkan av alla de ljussorter, som finnas i
solspektrum, dels kan det erhållas genom
lämplig blandning av ett mindre antal enkla
färger ända ned till två. Spektralfärgerna och
purpur utgöra tillsammans de mättade
färgerna, d. v. s. de f., som mest skilja
sig från vitt. Uppblandas en mättad f. med
vitt, erhålles en omättad f., som också
säges vara en ljus eller omättad nyans av
moderfärgen.
Två f., som vid blandning kunna giva vitt
ljus, kallas komplementfärger. Dessa
kunna i sin ordning vara enkla eller
sammansatta. Tydligt är, att man erhåller två
komplementära biandfärger, varje gång som de
i solljus ingående enkla ljusslagen,
godtyckligt på vad sätt, uppdelas i två grupper.
Nedanstående tabell visar några enkla
komplementfärger (enl. Helmholtz).
Färg Våglängd i pp [-Komplementfärg-] {+Komple- mentfärg+} Våglängd i uu
rött . . 656,2 blågrönt. . 492,1
orange . . 607,7 blått .... 489,7
guldgult. . 585,8 » .... 485,+
573,9 482,1
gult .... 567,1 indigoblått 464,5
564,+ 461,8
gröngult . 563,6 violett. . . från 433 nedåt
Spektrums grönt har ingen enkel
komplementfärg utan blott en sammansatt, näml,
purpur. Det är att märka, att vitt erhålles
endast vid ett bestämt blandningsförhållande
av de båda komponenterna och att härvid
dessa, var för sig betraktade, i allm. icke se
lika ljusstarka ut. Sålunda förefalla violett,
indigoblått och rött mörkare än sina resp,
komplementfärger. När två komplementära
enkla ljussorter blandas i annat förhållande,
erhålles en omättad nyans av den
övervägande beståndsdelens färg. Blandas en enkel
färg, A, med en annan icke komplementär
spektralfärg, B, gäller följ, regel: Ligger B i
spektrum mellan A och A:s komplementfärg,
blir biandfärgen en nyans av någon mellan
A och B liggande spektralfärg, och ju
närmare B kommer A :s komplementfärg, desto
mera vitaktig (omättad) faller biandfärgen ut;
ligger återigen B längre bort än A:s
komplementfärg, erhålles vid blandningen en nyans
antingen av purpur eller av någon utanför
sträckan A—B liggande spektralfärg. Så t. ex.
erhålles gult genom blandning av rött och
grönt, omättat grönt av gult och cyanblått,
purpur av rött och violett samt en ljusare
omättad nyans av purpur, rosenrött, genom
blandning av orange och blått.
Metoder för färgblandningen.
För åstadkommande av additiv
färgblandning ha olika metoder använts. Den
mest fulländade består däri, att olika delar
av solspektrum bringas att täcka varandra.
Maxwell var den förste, som åstadkom dylik
blandning av spektralfärger; senare ha mera
fullkomliga apparater konstruerats av
Helmholtz m. fl. Andra metoder avse blandning
av ljus, som återkastas från ytan av färgade
föremål; härvid får man dock ej verkligen
enkla färgkomponenter, ty i sådant ljus ingå
vanl. beståndsdelar av mycket olika våglängd.
Detta kan anordnas sålunda: På en svart
bordskiva ställes en tunn, plan glasskiva
vertikalt; framför glasskivan lägges en färgad
pappersbit, varav då till följd av reflexionen
en bild synes bakom glaset, och på denna
bilds plats lägges en pappersbit av annan f.
så, att den täcker bilden av den förra. Man
ser då genom glasskivan blott e n
papperslapp, som tyckes färgad med blandningsfärgen.
Genom att man höjer eller sänker ögat,
förändras intensiteten hos det ljus, som
genomgår glasskivan och sedan träffar ögat, samt
hos det, som reflekteras från glasets framsida,
och på så sätt erhållas olika
blandningsför-hållanden. En enkel apparat för additiv
färgblandning är Newtons färgsnurra, vilken
består av en mässingsskiva, som kan rotera
omkring en vertikal axel. Den övre ytan
uppdelas i olikfärgade sektorer. Vid rotationen
komma de olika sektorerna att efter varandra
intaga samma plats i förhållande till
åskådaren, och då för försvinnandet av ett
ljusintryck på näthinnan åtgår en tid av
storleksordningen sek., adderas vid
tillräckligt stort omloppstal färgerna, och hela skivan
synes i biandfärgen.
Färgsystemet. Försöken rörande
färgblandning ha lett till det allmänna resultatet,
att varje godtyckligt sammansatt biandfärg
kan ersättas genom en blandning av någon
mättad f. med vitt. Härav framgår, att alla
tänkbara olikheter mellan färger kunna
inrangeras under en eller flera av nedanstående
tre rubriker, näml, skillnader i ljusstyrka
(intensitet), i färgton, i färgmättnad (nyans).
Ljusstyrkan beror på energiinnehållet
hos strålarna. Olika grader av ljusstyrka hos
en viss f. betecknas ibland genom olika
benämningar på f. Sålunda kallas en ljussvag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
