Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Färg
138
vit färg grå; för ljussvagt rött, gult och
grönt har man resp, namnen rödbrunt,
brunt och olivgrönt. Ringa ljusstyrka
hos mättade f. uttryckes genom prefixet
»mörk», ss. mörkgrön, mörkblå;
motsatsen, ljusgrön, ljusblå etc., brukas
däremot både om en ljusstark mättad f. och
om en omättad nyans av f. — Med skillnad
i färgton betecknas den olikhet, som
består mellan de mättade f. inbördes. Blandas
nu sådant ljus, som ger intryck av en viss
mättad f., med en större eller mindre mängd
vitt ljus, blir resultatet en mer eller mindre
vitaktig nyans av den ingående f.: man får
sålunda variation i färgmättnaden. Med
ett matematiskt uttryck kan man säga, att
hela färgsystemet kan framställas som en
funktion av tre variabler. Detta visar, att
variationen i färgförnimmelserna är mycket
mera begränsad än variationen av
irritamen-ten, så att en viss f. kan erhållas genom
inverkan på ögat av i allm. oändligt många
olika slag av ljus. Undantag utgöra några
mättade L, som blott kunna erhållas medelst
homogent ljus av bestämd våglängd.
Om man bortser från ljusstyrkan, har man
två variabler, färgtonen och färgmättnaden,
att taga hänsyn till i fråga om ett
färgintryck. Grafiskt kunna därför f.
representeras av punkter i ett plan. En dylik bildlig
framställning av färgsystemet kallas
färgtavla el. färgskiva. Vanl. avsättas de
mättade f. utefter en sluten kroklinje, som
från rött går genom spektralfärgerna till
violett och därifrån genom purpurfärgerna löper
tillbaka till rött. En viss punkt innanför
kroklinjen får representera vitt, och de
omättade f. av en viss färgton komma då att ligga
på en linje, dragen från denna punkt ut till
motsv. mättade f. Newton var den förste,
som begagnade sig av en dylik metod för
beskrivning av färgfenomenen. Han
uppdelade sin färgcirkel i sju sektorer, vilkas
bredd han valde efter en akustisk analogi.
Ytterst mot periferien funnos de av honom
till blott sju antagna mättade f., och i
cirkelns mitt fanns rent vitt. — Vill man i en
bildlig framställning åskådliggöra även f :s
ljusstyrka, måste rummets tredje dimension
tagas till hjälp, som Lambert gjort med sin
f ä r g k o n eller färgpyramid och Runge
med sitt färgklot. — En närmare
matematisk beräkning av en dylik s. k.
geometrisk färgtavla lämnades av Grassmann omkr.
1850. Experimentella undersökningar ha
utförts av Maxwell, König, Dieterici, Helmholtz
m. fl., och ett nytt formellt system har
uppställts av Ostwald. — Vid mycket svag
intensitet hos ljuset försvinner intrycket av f.;
blått urskiljes härvid i svagare ljus än rött
(Purkinjes fenomen). Likaledes närma
sig vid mycket stor ljusstyrka alla f. till vitt;
lättast sker detta med violett, blått och grönt
ljus, svårare med gult; rött ljus ger vid
mycket stor intensitet intryck av gult.
Föremåls färg. I färgläran har man
dels att taga hänsyn till de fysiologiska
lagarna för färgförnimmandet, dels kan man
även betrakta f. som reagens på vissa
fysikaliska egenskaper hos de färgade föremålen.
Varje färgämne, vare sig det förekommer i
form av pulver eller i lösning, absorberar ljus
av olika våglängd i olika grad. Somliga
färgämnen släppa igenom rätt mycket ljus, äro
genomlysande el. transparenta; andra
återigen företrädesvis reflektera ljuset. Ytfärger
uppstå vid diffus reflexion av det infallande
ljuset på så sätt, att större delen av ljuset
före (och efter) reflexionen passerar genom
ett tunt lager av kroppen i fråga och därvid
strålar av viss våglängd absorberas. En röd
yta återkastar sålunda huvudsakligen de röda
strålarna i dagsljuset och absorberar de blå.
Det färgintryck, som erhålles av en färgad
yta, beror tydligen också på belysningens art.
Vitt papper t. ex. antar utan vidare det
infallande ljusets f., men en röd pappersbit
synes nästan fullkomligt svart, om den
belyses med grönt eller blått spektralljus. Man
väljer som ex. på ett färgat ämne en lösning
av järnklorid i vatten och undersöker f. i
genomgående ljus. I spektroskopet visa sig
blått och violett fullkomligt utsläckta;
lösningens f. är därför blandningsresultatet av
samtliga spektralfärger minus blått och
violett, varav resulterar gult. Kopparsulfat,
undersökt på samma sätt, visar absorption av
spektrums längsta vågor ända till orange; f.
blir rötts komplementfärg, blågrönt. Om nu
vitt ljus får passera genom båda lösningarna
efter varandra, erhålles en gröngul f.,
eftersom den ena lösningen tar bort de röda, den
andra de blå och violetta strålarna men båda
släppa igenom grönt. Man kan således säga,
att båda lösningarnas biandfärg uppstår
genom subtraktion, subtraktiv
färgblandning. Samma förhållanden gälla
vid blandning av färgämnen i pulverform.
Varje nytt färgämne, som tillsättes, tar bort
nya beståndsdelar ur det vita ljuset;
biandfärgens ljusstyrka blir allt mindre och
övergår slutligen i svart, om tillräckligt många
passande färgämnen deltaga i subtraktionen.
— Såväl den subtraktiva som den additiva
färgblandningen äro av praktisk betydelse vid
trefärgsfotografien och trefärgstrycket (jfr
Färgfotografi).
Vid ljusets gång genom ett genomskinligt
medium, i vilket många små partiklar av
annan optisk beskaffenhet äro kringströdda,
sprides det ut åt alla sidor. Såsom lord
Ray-leigh visat, störes ljusets rätliniga utbredning
desto mer, ju kortare våglängden är, och
därför kommer genomgående ljus att synas
rödaktigt men det återkastade blått. Det
diffusa dagsljuset, som intränger även i ett
rum, vars fönster vetta åt skuggsidan, och
himlens blå f. äro verkningar av
grumlande partiklar i atmosfären, ss. stoft och
små vattendroppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
