Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgindex - Färgkemi - Färgkopparstick - Färgkroppar - Färgkulla - Färgkänsliga plåtar - Färglack - Färglitografi - Färglära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Färgkemi—Färglära
150
en stjärna av andra storleken o. s. v., vilket
är dets. som att en skillnad av 5
storleks-klasser svarar mot en skillnad i ljusintensitet
av 100 ggr. 0-punkten i den fotografiska
storleksskalan är vald så, att den för de vita
stjärnorna (spektralklassen A) skall
överensstämma med den visuella skalan. På grund
härav är den fotografiska ljusstyrkan för en
viss stjärna allt mindre i förhållande till den
visuella, ju mer stjärnans färg närmar sig
rött. För de vitaste stjärnorna
(spektralklas-serna O och B) är f. negativ, i vissa fall
uppgående till —0m,4 ända till 0m,5, för de vita
stjärnorna (spektralklassen A) är f. omkr.
Om,o, för gula stjärnor (spektralklassen G) är
f. vanl. större än 0m,5, för rödaktiga och röda
stjärnor (spektralklasserna K och M) uppgår
f. till lm - 2m. S. A-f.
Färgkemi, kunskapen om de olika
färgämnenas ursprung, sammansättning, beredande,
egenskaper och inbördes förhållanden till
varandra och till övriga på dem inverkande
företeelser, särskilt med hänsyn till deras
användning inom konstmåleriets olika arter. Studiet
av färgernas hållbarhet under olika
omständigheter och deras skadliga eller gynnsamma
inverkan på varandra m. m. är jämförelsevis
nytt som praktisk vetenskap. I själva verket
började det först, åtm. på måleriets område,
sedan det av omständigheterna oavvisligt
påkallats som absolut nödvändigt. Man hade
förvärvat en alltmer påtaglig erfarenhet av
att moderna konstmålningar ieke voro
hållbara, att de förlorade sin ursprungliga färg
eller på annat sätt förstördes. Man måste
följaktligen påkalla vetenskapens hjälp. I de
gamla mästarnas tid var den genom
generationer nedärvda kunskapen tillfyllest
härvidlag. Då preparerade målaren själv
egenhändigt eller under sin personliga uppsikt all till
utövandet av sin konst nödig materiel:
färger, oljor, medier, fernissor, dukar, pannåer
m. m. De gamles erfarenhet i sådana för det
konstnärliga arbetet rent preliminära sysslor
var förvånande mångsidig och solid. I stort
sett ha deras färger och grundpreparat hållit
sig så gott som oförändrade århundraden
igenom. Tyvärr är det i vår tid annorlunda.
Allt vad de gamla mästarna i ovannämnda
fall personligen uträttade göres nu
fabriks-mässigt. Till följd härav, dock vida mer på
grund av bristfällig kunskap hos konstnären
om materialet, löper en hel del av de moderna
målningarna stora risker. För att i främsta
rummet bibringa konstnären själv en rätt
insikt om orsak och verkan inom områdat för
hans material- och teknikresurser har man
numera vid några av utlandets större
konsthögskolor upprättat särskilda lärostolar för
undervisning i f., så t. ex. i Berlin, München,
Dresden, Wien och London. Även i Sverige har
man numera vid Konstakad. inrättat sig i detta
hänseende. Som några av nutidens främsta
män på området kunna nämnas A. Eibner,
Max B. Doerner, Herrmann Urban (München),
E. Täuber (Berlin), Fernand Mercier (Dijon),
A. P. Laurie (London) och G. Kallstenius
(Sverige).
Som banbrytare för ämnet i fråga får man
anse Max von Pettenkofer (se d. o.) och A. W.
Keim, den senare stiftaren av den
betydelsefulla sammanslutningen Gesellschaft für
rationelle Malverfahren i München samt
grundaren av tidskriften Technische Mitteilungen
für Malerei (1884).
Rörande de viktigaste färgernas
hållbar-hetsförhållanden må nämnas följ.: Av de vita
färgerna äro zinkvitt, blyvitt (kremservitt)
och titanvitt i stort sett hållbara. Av gula
färger äro gula ockror och terror, kadmiumgult
(så när som på den ljusaste nyansen, citron),
neapelgult och äkta indiskt gult hållbara.
Hållbara röda färger äro alla brända ockror och
terror, engelskt rött, kadmiumrött, caput
mor-tuum samt de mörkare nyanserna av krapplack.
Tvivelaktig på grund av sin föränderlighet i
starkt ljus är cinnober (vermillon). Bland de
violetta färgerna äro violett caput mortuum
och koboltviolett fullt pålitliga. Hållbara
gröna färger äro grönjord, kromoxid,
krom-oxidhydrat (vert émeraude). koboltgrönt. Bland
blå färger äro äkta ultramarin (lapis lazuli)
såväl som den syntetiska hållbara, vidare
ko-boltblått, bleu céleste (coeruleum) samt
pari-serblått (varieteter: preussiskt blått,
berli-nerblått). Av de bruna och svarta färgerna
äro umbra (bränd och obränd), elfenbenssvart,
kärnsvart och grafit fullt hållbara, bensvart
däremot något osäkert. Dessa uppgifter gälla
huvudsaki. oljemåleriet. Hållbarhetsfrågan
ställer sig något annorlunda för
akvarellmåleriet och ännu mer avvikande för
fresko-måleriet. Om färger och deras hållbarhet se
M å 1 n i n g s t e k n i k. A. T—g. (A-e K-n.)
Färgkopparstick, se Färggravyr.
Färgkroppar, bot., dets. som kromatoforer
(se d. o.).
Färgkulla, bot., se Kullblomsläktet.
Färgkänsliga plåtar, dets. som
ortokroma-tiska eller pankromatiska plåtar. Se
Färgfotografi.
Färglack, se Färgning.
Färglitografi, se Färggravyr.
Färglära, läran om färgföreteelsernas lagar
och orsaker. De första erfarenhetsrönen om
uppkomsten av biandfärger (se Färg, sp. 135)
gjordes av målare, och dessa lärde sig tidigt
att reda sig med ett fåtal färgämnen. Till sist
inskränktes antalet av s. k.
grundfärger till tre: rött, gult och blått. —
Försöken att förklara färgernas uppkomst gå
långt tillbaka. Aristoteles ansåg dem
uppkomma genom blandning av svart och vitt,
och denna åsikt var i det stora hela härskande
ända till Newtons tid. Newton visade, att det
vita ljuset genom ett prisma kan uppdelas
i flera (enl. honom sju) enkla färger. Han
påpekade därjämte, att ljusstrålarna själva
ej äro färgade utan att de endast förorsaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
