Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färglära - Färgmadra - Färgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Färgmadra—Färgning
152
olika färgförnimmelser. I skarp opposition
mot Newton ställde sig Goethe; han upptog
Aristoteles’ lära om blandningen av svart
och vitt samt trodde sig i färgföreteelserna vid
grumlade genomskinliga föremål ha funnit ett
»urfenomen», som skulle ligga till grund för
uppkomsten av alla färger, även
spektral-färgerna. Goethes »Farbenlehre» innehåller
många skarpsinniga iakttagelser, men hans
färgteori är i det stora hela felaktig. Om
senare färgteorier se Färg 1 och
Färgblindhet. K. L.*
Färgmadra, bot., se Madresläktet.
Färgning, förfaringssätt, varigenom färg
meddelas åt ett föremål. I inskränkt
betydelse är f. någon av de metoder, varmed
naturliga eller konstgjorda fibrer, ss. ull, silke,
bomull, konstsilke, strå, papper o. dyl.,
behandlas, för att de skola antaga önskade äkta
färgnyanser, som ej gå att tvätta bort.
Orsakerna varför färgämnena fastna på
fibrerna äro mycket växlande, beroende dels
på fibrernas kemiska och mikroskopiska
byggnad, dels på färgämnenas konstitution. Äro
fibrerna av animaliskt ursprung, ss. ylle- el.
sidenfibrer, utgöras de av äggviteämnen.
Dessa äga både svagt basiska och sura
egenskaper samt kunna därför bilda salter med både
syror och baser. Eftersom de flesta färgämnen
äro antingen svaga syror eller baser, kan f.
av animala fibrer bero på en vanlig
saltbildning mellan fibern och färgämnet. Växtfibrer
däremot, som utgöras av cellulosa, kunna ej
färgas på detta sätt. Genom att man först
indränker dem i garvsyra eller med vissa tunga
metallbaser, ss. aluminium-, järn- el.
krom-hydroxider, få de dock förmågan att upptaga
färgämnen. Dessa bilda då salter, ibland
kallade färglacker, med garvsyran eller baserna.
Dessa i sin tur fästa vid fibrerna genom
ad-sorption. Metoden att på detta sätt preparera
fibern, så att den får förmåga att upptaga
färgämnen, kallas betning. Somliga
färgämnen, ss. kongo och närsläktade, kunna
själva direkt fästa på fibern genom
adsorp-tion utan föregående betning. Sådana
bom-ullsfärgämnen kallas substantiva i
motsats till de förut nämnda, som kallas a d j e
k-t i v a. Adsorptionen spelar även en stor roll
vid ylle- och sidenfärgning. Förutom genom
saltbildning och adsorption färga även
åtskilliga färgämnen därigenom, att de lösa upp sig
i fibrerna. Så försiggår bl. a. oftast
färg-ningen av konstsilke. De s. k. kypfärgerna
(se nedan) bindas vid fibrerna uteslutande
genom adsorption. Vissa färgämnen
framställas först på själva fibern. Detta tillgår
så, att fibermaterialet först indränkes med
den ena och därefter med den andra
färgäm-neskomponenten, varefter dessa reagera med
varandra och bilda färgämnet.
Tekniskt indelas de olika organiska
färgämnena efter det sätt, varpå f. utföres. En
vanlig indelning är följ.:
1. Sura färgämnen, innehållande de
sura hydroxyl- el. sulfogrupperna. De färga
ylle i sur lösning men ej bomull. Hit höra
monazo- och vissa diazofärgämnen samt vissa
nitrofärgämnen. Äktheten av de sura
azofärg-ämnena kan väsentligen höjas, om man låter
fibrerna efter f. undergå en betningsprocess.
Ofta användas härtill kromsalter, s. k.
efter-kromering. — 2. Tannin- el. basiska
färgämnen, innehållande aminogrupper.
De färga ylle och siden direkt, bomull först
efter betning med tannin (garvsyra) och
kräkvinsten. Viktiga äro de s. k.
anilinfärgäm-nena (di- och trifenylmetanfärgämnen), vissa
azofärgämnen, aziner och xantenfärgämnen.
— 3. Substantiva bo mull s f ä r g ä
m-n e n. Hit höra framför allt kongo- och
ben-sidinfärgämnena. De färga bomull vid
tillsats av neutrala eller alkaliska salter och
kallas därför även saltfärger. Även
halvylle färgas mycket på detta sätt. — 4. S v
a-velfärgämnen, som färga bomull i
alkaliskt bad vid tillsats av lösliga sulfider. —
5. Kypfärgämnen, framför allt
indigo-och indantrenfärgämnen. Kypfärgning
lämnar den mest äkta f., som kan tänkas.
Färgämnena äro över huvud omöjliga att avlägsna,
utan att de därmed färgade fibrerna även
förstöras. Deras tvättäkthet beror därpå, att
de äro olösliga i alla vanliga lösningsmedel.
Kypfärgämnena äro dessutom fullständigt
ljus-äkta. F. möjliggöres genom att
kypfärgämnena lätt överföras i lösliga, färglösa
reduk-tionsprodukter, s. k. leukoföreningar.
Vid f. neddoppas fibrerna i en lösning av
dessa (denna lösning kallas kyp), varefter
de endast behöva utsättas för luftens
oxiderande inverkan, då färgen åter framträder.
Det vanligaste reduktionsmedlet är
natrium-hydrosulfit, Na2S2O4. Som reduktionen måste
ske i alkalisk lösning, färgas huvudsakligen
bomull på detta sätt. Indigo kan även
reduceras medelst vissa jäsningsprocesser,
varigenom f. kan ske i neutral lösning.
Kypfärg-ningen är en mycket svår process.
Dessutom är den, på grund av att färgämnet
först måste reduceras, rätt omständlig.
In-digofärgningen har på senare tid betydligt
förenklats, emedan man lyckats framställa
en hållbar svavelsyreester av indigos
re-duktionsprodukt. Denna produkt, som fått
namnet indigosol, föres färdigberedd i
handeln, och som den färgar i sur lösning, är
den även lämplig för ylle och siden. Fibrerna
bli även bättre genomfärgade efter denna
metod. Indigosol oxideras på vanligt sätt till
indigo, varvid svavelsyregrupperna samtidigt
avspjälkas. — 6. Betningsfärgämnen
äro sådana, som med metallbaser giva färgade
1 a c k e r. Hit räknas bl. a.
alizarinfärgäm-nena. — 7.
Framkallningsfärgäm-n e n äro sådana, som framställas direkt på
fibrerna, ss. t. ex. pararött och vissa andra
azofärgämnen. Då processen sker under
tillsättande av is, kallas dessa färgämnen även
»isfärgämnen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
